Carolas Blogg

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/karinmagnusson/article8042235.ab

Läs artikeln innan ni läser mina "åsikter" :)

"Hjälp, ungarna är lediga igen"

Läser Karin Magnussons artikel i lördagens (30/10-10) aftonblad och skräms av hennes okunskap. Aftonbladet borde skämmas när de publicerar en artikel som dels innehåller sakfel och dels späder på myten om att lärare är lediga för jämnan.

1. "Slopa höstlovet-det kan vara en mardröm". Det kan också vara ett mycket välbehövligt andninghål för elever.

2. "Skolbarn har helt enkelt väldigt mycket ledigt. Det har inte deras föräldrar, om de inte råkar vara lärare". Lärare jobbar 45 timmar i veckan mot en vanlig heltids 40 timmar. Det gör att lärares barn ofta tillbringar mer tid på fritids än andras. De överskjutande 5 timmarna varje vecka ger lärare ledigt under vissa lovdagar istället, ska inte deras barn då ha rätt till någon extra dag från skolan/fritids? Du beskriver i din artikel studiedagar som ledig tid för lärare. Det är helt fel. När skolan har studiedagar jobbar lärare, vilket medför att deras barn inte heller är lediga. Upplysningsvis innehåller till exempel höstlovet 3 sådana dagar. Då har vi lärare utbildning vilket förhoppningsvis kommer dina barn till gagn senare i skolan. Andra lov innehåller också studiedagar.

2. Skolverket bestämmer hur många skoldagar barnen ska ha. De är för närvarande 175 st. Det gör det omöjligt för skolorna att slopa och förkorta lov.

3. Sommarlovet är idag 8 veckor för lärare eftersom vi jobbar en vecka efter att barnen fått sommarlov och en vecka innan de kommer. De veckorna innehåller också studiedagar. Resterande veckor är alltså ihoparbetat tid för lärare eftersom vi jobbar 45 timmar en vanlig heltidsvecka.

4. Att du ens spekulerar i hur ensamstående eller frånskilda föräldrar har det tycker jag är oförskämt. Du uttalar dig som om du visste. Du skriver att  "bästa lovläget har helt enkelt frånskilda föräldrar som inte behöver pussla ihop gemensamma veckor utan kan slå ihop sina respektive semestrar till en pott om tio veckor". Varför skulle detta vara omöjligt om man fortfarande bor ihop eller är gifta? Vet du att frånskilda faktiskt träffar nya partners som i sin tur kan ha barn och därmed följer kanske ett ännu större pusslande?

5. Höstlovet finns inte i sin nuvarande form av nostalgiska skäl. Det har med skolverkets bestämmelser om antal skoldagar och studiedagar att göra. Att man fördelar de över hela läsåret beror på att man sätter eleverna i första hand, inte arbetande föräldrar. De kan behöva en paus från skolan och hämta igen sig.

6. Till sista vill jag bara fråga VARFÖR det ska vara nödvändigt att åka bort bara för att barnen är lediga från skolan eller för att "alla andra" gör det? Ett femte tips på aktiviteter som inte "slaktar spargrisen" är ju faktiskt att UMGÅS med sin barn. Spela spel, ta en promenad, laga mat tillsammans, se film osv, osv. Jag har själv 5 barn och vi har aldrig varit utomlands eller på fjällsemester TROTS att jag faktiskt är lärare.

Om hennes artikel hade varit på debattsidorna hade jag antagligen bara ruskat på huvuvdet åt henne, men nu är den publicerad som en artikel och i min värld bör en artikel ha ett visst sanningsvärde!

Sitter och läser om soldaten som blev dödad i Afghanistan och den efterföljande debatten "Ska vi ta hem de svenska trupperna eller inte" Låt mig redan nu säga att jag är alldeles för dåligt insatt och har alldeles för lite kunskap för att uttala mig alls egentligen men mina tankar har jag desto fler av.

Jag kan mycket väl förstå båda sidor av debatten. Den ena säger: Behåll dem där för vi är en del av världen och har därmed ett ansvar. Sverige har kunskap att bidra med när det gäller den nya organisationen som håller på att byggas upp. Låt Sverige vara med och skydda oskyldiga civila. Den andra sidan säger: Ta hem dem. Sverige har ingenting där att göra, detta är USAs krig inte vårt. Sveriges kan till och med i förlägningen förvärra situationen genom sin närvaro. Varför ska "just vi" vara där och Sverige borde måna om sin neutralitet. Och som sagt jag förstår båda sidor och jag sitter och vänder och vrider på det lilla jag egentligen vet men kommer inte fram till vad jag egentligen tycker. Så istället för att fundera på afghanistan en stund ägnas mina tankar istället åt varför jag inte kommer fram till något, jag (om någon) brukar inte ha svårt att ha en åsikt...

Och då kommer jag på att här har mina principer krockat med mina känslor och de har krockat rejält den här gången. Princip: Jag är verkligen för tanken att vi är en del av världen och därmed har ett gemensamt ansvar för den. Om inte andra gör det borde Sverige visa att vi är lite bättre helt enkelt, kanske andra kommer att ta efter i vårt kollektiva ansvar. I förlägningen kan det bli en bättre värld att leva i. Känslor: Jag orkar inte läsa om fler stupade unga soldater i ett krig som inte borde finnas. Jag vill inte läsa mer om anhöriga som förlorat sina söner i ett krig som inte är "vårt". Jag vill inte se den sorgen i vitögat. Jag orkar inte ta in mer om "korkade" människor som tycker de har rätt att döda andra hur som helst. Så rent egoistiskt känner jag nu för att bara kura ihop mig till en liten boll, stänga ute alla principer och logik, visa mitt fula egoistiska tryne och säga: Ta hem dem.

Det är tur att det inte är jag som ska ta beslutet...

Vissa saker blir man tvungen att acceptera, ibland händer det saker som man önskar aldrig hänt. Ibland är det mindre saker som blir stora och ibland är det stora saker som man vill göra mindre, men acceptera de på något sätt måste man. (flummigt resonemang kanske)

Igår blev min 9-åring knivhotad. Det är en stor sak som jag nu anstränger mig hårt för att göra mindre. Som jag kämpar ganska hårt med att komma förbi. Det är så många aspekter och perspektiv att till och med en sån analyserande människa som jag blir yr i knoppen. Och som bekant så är inte alltid känslor så logiska vilket bara ställer till det ännu mer.

"Förövaren" är en kille som är två år äldre. Två år, inte tio eller trettio utan två... Han ville bara visa hur det var att bli knivhotad och han "hade inte ens den vassa änden mot halsen". Vi har pratat med föräldrarna och grabben har bett om ursäkt, mycket ångerfull och inte långt till tårarna. Och jag har medlidande med honom. Jag lider med honom och jag lider med föräldrarna, kan alltför lätt sätta mig in i hur svårt det måste vara att ta in att ens barn, det käraste man har, har gjort så mot någon annan.

Logiskt så visste jag att min son behövde gå till skolan redan idag, det blir inte lättare för att man väntar men oj, snacka om att jag verkligen fick ta fram all styrka jag hade... Den spontana reaktionen var ju att bara stanna hemma och hålla om honom. Kan inte tacka klassföreståndaren nog som tog det på allvar och "tog över" när jag åkte.

Vuxenperspektivet är svårt. Själv är jag kvar i vad som hade kunnat hänt. Tänk om han fått för sig att visa att det kunde komma blod också, tänk om min grabb försökt vrida sig ur greppet när kniven vilade mot halsen, tänk om... tänk om... Jag vet att jag just nu borde vara glad över att allt gick bra och att jag inte borde älta vad som hade kunnat hänt men herregud vad svårt.

Det gjorde ont i mig när min grabb inte vågade sova i sin säng igår, det gjorde ont i mig när han efter händelsen kom inspringande, tillsammans med kompisen som var med, och skyndade sig att låsa ytterdörren. Det gjorde ont i mig när han berättade hur han blivit fasthållen runt halsen med en arm och jag kunde känna skräcken han känt när han berättade att kniven var kall mot halsen... Det gjorde ont i mig när de berättar att de tyckte de var lite duktiga ändå, för de hade inte gråtit, det hade varit nära men de hade kunnat hålla sig. (vem präntar för övrigt in i alla grabbar att man inte får gråta, vad som än händer?!?) Det gjorde så ont i mig när han till slut somnade i min säng och vaknade ofta, ofta och tittade på mig med skräck i ögonen tills han förstod att det var jag som låg där. Det gjorde ont i mig när två ganska pratglada grabbar plötsligt tystnar i bilen när vi närmar oss skolan och det skar i hjärtat när jag åkte därifrån. Det gör ont i mig när jag ser min son försöka hålla god min "mamma det gick bra idag".

Min son har tagit emot ursäkten han fick och han verkar kunna acceptera att det har hänt. Och med sitt barnperspektiv tror han ju full och fast på att det aldrig kommer att hända igen. Vilket är jättebra för hans skull. Tyvärr har man som vuxen inte samma tillit till omvärlden längre och en sådan här påminnelse om hur skört det är och hur snabbt det händer gör att, åtminstone jag, har svårt att hämta igen mig...

Jag har alltid varit emot friskolor. Varför undrar nog flera, när allt nu för tiden går ut på att "valfrihet" osv. Jo, därför att jag anser att alla elever, ALLA, ska få samma möjligheter, förutsättningar och undervisning. Oavsett var man bor eller hur rika föräldrar man har. Jag har också ansett att kommunerna inte borde vara ansvariga för skolan eftersom det då blir skillnad mellan skolorna beroende på vilken kommun man bor i. DET anser jag fortfarande.

Men när det gäller friskolorna har jag ändrat mig. I somras var jag beredd att ge upp min "lärarkarriär" trots att jag tog examen så sent som dec-07. Varför? Jo, för att kommunala skolor oftast (kan inte säga alla eftersom jag inte har varit på alla och har en son som går på en skola som är undantaget, men... )är så stela. Vi nya lärare ska fostras in i den fyrkantiga värld och inte komma med nya idéer och inte tro att vi kan nåt, för det var minsann "bättre förr". Alla dessa erfarna lärare som bara måste kasta det i ansiktet på oss nya: "jag har minsann jobbat i 30 år och vet bäst"  istället för att ge oss chansen att ta del av deras erfarenhet samtidigt som vi kan dela med oss av våra nya idéer. Den största anledningen till att jag blev lärare var att jag ville hjälpa alla de elever som inte riktigt passade in i den fyrkantiga mall som idag (oftast) råder i våra skolor. Jag ville ge de nya möjligheter att klara skolan och jag ville använda mig av mitt nytänkande, min problemlösande sida och min flexibilitet för att åstadkomma detta. Men när jag jobbat ett tag kände jag att jag orkade inte mer. Att engagera sig i varje elev tar kraft och det är inga problem om man har kollegor och ledning med sig, men att orka "bråka" med de också och ta strid för varje okonventionellt beslut för att det skulle gynna eleven även om vi inte har gjort så tidigare, det blev för mycket. Så i somras stod jag i ett läge där jag måste besluta mig om jag skulle finna mig i den fyrkantiga värld som är skolan idag och ge upp de ideal jag hade och bara gå till jobbet och göra det som är "tillåtet". Mitt beslut var inte lätt men till slut kom jag fram till att jag faktiskt inte skulle klara av det. Jag är lärare för elevernas skull och deras bästa måste komma först, nånting annat skulle inte jag klara. Det skulle strida för mycket mot mig som person.

Några veckor in i skolstarten hade jag sett mig om efter lite andra jobb när telefonsamtalet kom. Telefonsamtalet från friskolan som ville erbjuda mig ett jobb. Ett jobb därför att jag blivit rekommenderad av en tidigare kollega. Jag tackade omedelbart ja, överlycklig för att ha fått ett jobb. Kanske ska jag tillägga att jag visste ganska mycket vad just den här friskolan stod för.

Nu jobbar jag där sen 5 veckor tillbaka och jag har hamnat såååå rätt. Jag möter varje dag elever där den kommunala skolan har misslyckats, kan vara allt från mobbing som inte tagits på allvar till att eleven behövt mycket stöd och inte fått det pga ekonomiska anledningar. Och vet ni, på den platsen jag är nu kan vi hjälpa dem. Varför? Jo för att alla är engagerade, alla ser varje elev som en individ och alla lärare vågar och får tänka själva. Nya idéer haglar och gamla erfarenheter kommer till hjälp. Allt detta utan någon som helst prestige, alla bidrar med det de har och alla uppskattar det. Vi jobbar mot samma mål med en skolledning som uppskattar, uppmuntrar och tror på oss.

Och för den stora massan fungerar den kommunala skolan men så länge den inte fungerar för de som behöver det som mest är jag stolt och glad över att få jobba på en friskola och jag är så tacksam över att kunna se mina elever i ögonen och verkligen SE de i ögonen och känna att jag gör allt jag kan för just den eleven.

Så ja, jag har frångått principen att alla elever ska få samma förutsättningar, men inte för att jag tycker annorlunda utan för att jag inte kan förändra det på egen hand. Så nu gör jag mitt bästa i min situation och försöker vara tacksam för att jag får vara med och påverka min "lilla" verklighet även om jag önskar att fler fick ta del av den och även om jag önskar att alla skolor såg ut som den jag jobbar på.

P.s. Jag vet att det finns skolor som fungerar alldeles utmärkt för elever med olika svårigheter och min erfarenhet är att det beror på personalen. En personal som brinner för sitt yrke och som ett kollektiv tar strid för "sin sak". Tyvärr har jag själv inte fått den möjligheten i den kommunala verksamheten. D.s