Pojken och cykeln
Den lille pojken gråter.
Han är drygt tre år och hans mamma har bestämt att det är dags att lära sig cykla. Det är nu tredje gången han vurpar och han slår sig så det gör ont varje gång. Hans handflator har fått skrapsår och det svider. Han hulkar av gråt och vågar inte sätta sig på cykeln igen.
- Du har ju stödhjul, säger hans mamma med ett bestämt tonläge.
Jag tittar ner och ser att jodå, han har stödhjul men de sitter för högt upp så när pojken vinglar väger hans tyngd över och stödhjulen orkar inte hålla emot och pojken trillar omkull. Hela tiden hör jag hur mamman manar på honom; sätt dig på cykeln nu, du har ju stödhjul, du förstår väl att du trillar när du inte trampar och herregud, du måste ju styra också...
Hans storebror, som är några år äldre och kan cykla, drar efter andan och börjar säga några tröstande ord men mamman snäser av honom:
- Det här sköter jag!
Storebror tystnar.
Den lilla pojken vågar inte stå emot mamman längre utan försöker komma upp på cykeln igen. Inga berömmande ord, inget tag i pakethållaren tills han får balans, ingenting... Pojken vurpar igen och hulkar fram till sin mamma:
- Jag vill inge mer.
- Du ska lära dig cykla, du kan snart, du måste öva, svarar mamman.
Jag ser hur de försvinner efter gatan och till sist ser jag dem inte mer, jag bara hör...
Låter som något påhittat,men tyvärr är det ju verklighet! Man börjar fundera hur dom tänker? Tänk om man skulle kasta i sitt barn i vattnet och säga,du kan snart,måste bara öva lite först!! Kan ju hoppas hon inte gör så!!
Ja, tyvärr är det verklighet... Och parallellen med vatten var bra tycker jag, det blir ju liksom samma sak ;-)
Mkt tankvärt och tyvärr dagen sanning att det finns personer som utövar den typ av uppfostran och sedan funderar vad som gick snett..
Intressant, Carola :)
