Kvällstidningar
I min familj köper vi Aftonbladet nästan varje dag. Mycket pga sporttokig son som absolut vill ha sportbladet varje dag. Men nu för tiden, trots mitt enorma välmående, kan jag inte läsa tidningen en enda dag utan att bli irriterad i bästa fall. Vanligast är att jag faktiskt blir riktigt arg... Varför undrar ni säkert :) Jo, det som retar mig oftast är själva texterna. De är oftast ofullständiga och vinklade. Jag trodde att journalister skulle vara opartiska. Dessutom trodde jag att det skulle gå att läsa artiklar utan alltför mycket förkunskaper men så är oftast inte fallet. Om vi tar sportbladet t.ex. så var det en hockeyspelare som blivit skadad under match, en spelare som var viktig för sitt lag och i artikeln spekulerades om han skulle kunna vara med i följande match. I artikeln hade en kvinna, som nämndes vid namn, uttalat sig att hon trodde att han skulle spela men säkert kunde hon inte säga eftersom det inte var hon som tog ut laget. Jag läste och en fråga ringde i huvudet efteråt: Vem är denna kvinna?? En tränare, lagledare, läkare, sambo, nån i publiken? Eftersom hon uttalade sig om spelaren kan jag tycka att hennes uttalande borde vägas mot hur insatt hon faktiskt var...
Och hur sätter man rubriker egentligen? Jo, jag fattar att man vill ha så många läsare som möjligt men nån gräns får det väl ändå vara.. I lördagens aftonblad kunde vi läsa om en familj på Island. Rubriken var: Annika, 46: Vi är instängda. Jag läste och förfasades över att hennes familj var instängda mellan en raserad väg och askmolnet. Efter en stund började jag granska bilden på familjen lite närmare och det var då det slog mig... Hur kunde aftonbladet komma dit och knäppa kort på dem om de var instängda?!?! I det läget var jag tvungen att läsa hela artikeln och då framgick det att familjen valt att stanna för de hade djur på gården men varit evakuerade och hade fyllt frysen osv. Så hur kan man välja rubriken "instängda" när det är familjens eget val.. I min värld betyder instängda att man är fast någonstans mot sin vilja..
Och apråpå vulkanutbrottet på Island som har lamslagit i stort sett hela flygtrafiken och folk sitter fast lite varstans över världen utan att ta sig hem, vad väljer Aftonbladet att ha på framsidan igår? Jo, där kan vi läsa om kungahuset och om Jonas Bergström okända dubbelliv... suck... "På dagen-hängiven jurist och prinsesspojkvän. På natten- populär partykille på Stureplan" Suck igen... Det är rör sig om en ung kille i överklassen, är det inte ganska vanligt att de är populära partymänniskor på Stureplan? Eller? Vidare kan vi läsa att på bordet framför honom står champagne och vodkadrinkar. Och?, säger jag bara, och? Han är myndig, han har egen inkomst, hur kan det vara av allmänintresse att han dricker alkohol? För övrigt tycker jag också att tidningar borde låta dem lösa sina bekymmer i fred, tids nog får vi nog veta hur det går för dem..
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst men väljer att inte skriva fler, jag blir bara irriterad - om igen ;) Observera dock att det naturligtvis inte bara gäller aftonbladet, jag har ju läst andra kvällstidningar också och det är ju precis samma sak. Och nöjessidorna förresten, är det information från nöjessverige eller bara skvallersidor nu för tiden?
Bara att konstatera alltså att jag är en bakåtsträvare som vill ha tillbaka en dagstidning där man får information om nyheter tillsammans med fakta och där jag slipper läsa om vad alla kändisar har för sig utanför sitt artisteri.
Och hur sätter man rubriker egentligen? Jo, jag fattar att man vill ha så många läsare som möjligt men nån gräns får det väl ändå vara.. I lördagens aftonblad kunde vi läsa om en familj på Island. Rubriken var: Annika, 46: Vi är instängda. Jag läste och förfasades över att hennes familj var instängda mellan en raserad väg och askmolnet. Efter en stund började jag granska bilden på familjen lite närmare och det var då det slog mig... Hur kunde aftonbladet komma dit och knäppa kort på dem om de var instängda?!?! I det läget var jag tvungen att läsa hela artikeln och då framgick det att familjen valt att stanna för de hade djur på gården men varit evakuerade och hade fyllt frysen osv. Så hur kan man välja rubriken "instängda" när det är familjens eget val.. I min värld betyder instängda att man är fast någonstans mot sin vilja..
Och apråpå vulkanutbrottet på Island som har lamslagit i stort sett hela flygtrafiken och folk sitter fast lite varstans över världen utan att ta sig hem, vad väljer Aftonbladet att ha på framsidan igår? Jo, där kan vi läsa om kungahuset och om Jonas Bergström okända dubbelliv... suck... "På dagen-hängiven jurist och prinsesspojkvän. På natten- populär partykille på Stureplan" Suck igen... Det är rör sig om en ung kille i överklassen, är det inte ganska vanligt att de är populära partymänniskor på Stureplan? Eller? Vidare kan vi läsa att på bordet framför honom står champagne och vodkadrinkar. Och?, säger jag bara, och? Han är myndig, han har egen inkomst, hur kan det vara av allmänintresse att han dricker alkohol? För övrigt tycker jag också att tidningar borde låta dem lösa sina bekymmer i fred, tids nog får vi nog veta hur det går för dem..
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst men väljer att inte skriva fler, jag blir bara irriterad - om igen ;) Observera dock att det naturligtvis inte bara gäller aftonbladet, jag har ju läst andra kvällstidningar också och det är ju precis samma sak. Och nöjessidorna förresten, är det information från nöjessverige eller bara skvallersidor nu för tiden?
Bara att konstatera alltså att jag är en bakåtsträvare som vill ha tillbaka en dagstidning där man får information om nyheter tillsammans med fakta och där jag slipper läsa om vad alla kändisar har för sig utanför sitt artisteri.
Jag har en teori
Som arbetslös har jag "förmånen" att gå ut och vikariera lite här och lite där. Något som slår mig varje gång och som har gnagt i mig ett tag är att eleverna är otroligt oroliga. Från början såg jag det bara på högstadiet och trodde det berodde på att ungdomarna där är i en känslig ålder och det har alltid varit "stökigare" där. Men allteftersom började jag tänka på att det har krypit ner i klasserna och nu i vår när jag har varit ute och jobbat har jag börjat "studera" och "lyssna in mig" på vad det kan bero på och nu har jag en teori. (De som känner mig sitter nog och ler nu, "jaha hon har en teori, som om det skulle vara nåt nytt" *L*) Jag är fullt medveten om att det naturligtvis inte är hela orsaken, men kan inte låta bli att fundera på om det inte har större påverkan än vad vi vill tro. Kan tillägga också att när jag skrev mitt examensarbete var det här något som kom upp bland de elever vi intervjuade och som till sist hade hamnat på IV.
Allt i skolan styrs av pengar, det vet vi allihop och en konsekvens av detta är att klasser slås ihop, delas, byter vuxna och klassrum osv. Ibland, om man har otur så sker detta med en och samma klass inför varje läsår.. Träffade en klass häromveckan som gick i 4an och som blivit delade och ihopslagna inför varje läsår. De hade haft turen att "bara" ha två lärare under tiden.. En annan klass börjar 3an till hösten och hade en lärare i ettan, en annan i tvåan och får nu en tredje till trean.. Pratade med en elev i åttan som hade haft fem olika lärare genom sin skolgång så här långt...Jag har många fler exempel som liknar de här ovan men jag tror ni förstår min poäng.
Jag är medveten om att ibland så byter lärare skola, slutar osv och eleverna får byta men för det mesta beror faktiskt den här bristen på kontinuitet för eleverna på skolledning och/eller politiken (jag vet inte vilket) Och jag vet att elevantalet styr och en massa andra omständigheter som skolledning alltid säger att man inte kan göra nåt åt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om man inte kan ha lite bättre framförhållning. Vi vet ju långt i förväg ungefär hur många elever vi kommer att ha i klasserna, plus/minus några.
Jag börjar bli arg känner jag, eleverna flyttas runt som några brickor i ett spel och att det inte skulle få konsekvenser för dem tror jag är en vuxen konstruktion av sanningen. Barn är beroende av trygghet och kontinuitet och att de skulle klara av alla dessa förändringar utan att det märks på dem är ju löjligt.. Alla som jobbar inom skolan, och säkert fler, vet att alla lärare jobbar på olika sätt även om målet är detsamma och att det tar tid för en lärare att jobba in klassen så att den fungerar. Nu är det många klasser som bara får "injobbningsfasen" men inte tryggheten och kontinuiteten som är meningen ska följa efter den.
Allt i skolan styrs av pengar, det vet vi allihop och en konsekvens av detta är att klasser slås ihop, delas, byter vuxna och klassrum osv. Ibland, om man har otur så sker detta med en och samma klass inför varje läsår.. Träffade en klass häromveckan som gick i 4an och som blivit delade och ihopslagna inför varje läsår. De hade haft turen att "bara" ha två lärare under tiden.. En annan klass börjar 3an till hösten och hade en lärare i ettan, en annan i tvåan och får nu en tredje till trean.. Pratade med en elev i åttan som hade haft fem olika lärare genom sin skolgång så här långt...Jag har många fler exempel som liknar de här ovan men jag tror ni förstår min poäng.
Jag är medveten om att ibland så byter lärare skola, slutar osv och eleverna får byta men för det mesta beror faktiskt den här bristen på kontinuitet för eleverna på skolledning och/eller politiken (jag vet inte vilket) Och jag vet att elevantalet styr och en massa andra omständigheter som skolledning alltid säger att man inte kan göra nåt åt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om man inte kan ha lite bättre framförhållning. Vi vet ju långt i förväg ungefär hur många elever vi kommer att ha i klasserna, plus/minus några.
Jag börjar bli arg känner jag, eleverna flyttas runt som några brickor i ett spel och att det inte skulle få konsekvenser för dem tror jag är en vuxen konstruktion av sanningen. Barn är beroende av trygghet och kontinuitet och att de skulle klara av alla dessa förändringar utan att det märks på dem är ju löjligt.. Alla som jobbar inom skolan, och säkert fler, vet att alla lärare jobbar på olika sätt även om målet är detsamma och att det tar tid för en lärare att jobba in klassen så att den fungerar. Nu är det många klasser som bara får "injobbningsfasen" men inte tryggheten och kontinuiteten som är meningen ska följa efter den.
En liten kepsdiskussion...
Läser i gårdagens aftonblad (4/4-10) om en rektor som slagit en elev för att denna haft keps på sig inomhus i skolan. Rektorn erkänner att hon slagit men blir inte dömd till misshandel eftersom det inte är bevisat att slaget orsakat så stor smärta att det kan klassas som misshandel.. Om detta kan man ju säga mycket men jag tänkte hänga kvar vid kepsen. Kepsen är ett hett diskussionsämne inom skolans värld idag.
Jag vill direkt säga att jag tillhör dem som tycker att kepsen idag är ett klädesplagg, en accessoar vilken som helst. Men det har egentligen inte med saken att göra. Det som retar mig är inte kepsens vara eller inte vara, utan hur diskussionen faktiskt lever kvar. Det är flera år sen jag hörde den för första gången men den är fortfarande lika het. Och den dubbelmoral som lever bland skolans personal...
När det gäller problem av olika slag med elever ser skolan gärna att problemen är av uppfostringsart och liknande. I samma mening sägs då ofta att det är inte skolans ansvar att fostra barnen, det måste föräldrarna göra. När vi sen kommer till kepsarna är det plötsligt skolans ansvar att tala om att det inte är okej att ha den på sig inne. Är inte keps/mössa ett föräldraansvar längre?
Något annat som upprör mig en aning är att vi har på de allra flesta skolor till och med ordningsregler där det står att man inte har keps på sig inomhus. På samma ordningsregler får man ofta leta förgäves efter nånting där det står att vi inte behandlar andra människor kränkande. Min slutsats blir att det är viktigare att lära eleverna att kepsen ska av inomhus än att lära dem att vi inte kränker andra människor.. Rätt eller fel? Jag tror inte att skolorna menar så men jag kan lova att eleverna uppfattar det som inte skrivs också. Och faktum kvarstår: kepsen påverkar inte inlärningen. Däremot blir den ett utmärkt förmål att gräla om och att verkligen visa att vi är "vi" och "dem" i skolan...
Jag vill direkt säga att jag tillhör dem som tycker att kepsen idag är ett klädesplagg, en accessoar vilken som helst. Men det har egentligen inte med saken att göra. Det som retar mig är inte kepsens vara eller inte vara, utan hur diskussionen faktiskt lever kvar. Det är flera år sen jag hörde den för första gången men den är fortfarande lika het. Och den dubbelmoral som lever bland skolans personal...
När det gäller problem av olika slag med elever ser skolan gärna att problemen är av uppfostringsart och liknande. I samma mening sägs då ofta att det är inte skolans ansvar att fostra barnen, det måste föräldrarna göra. När vi sen kommer till kepsarna är det plötsligt skolans ansvar att tala om att det inte är okej att ha den på sig inne. Är inte keps/mössa ett föräldraansvar längre?
Något annat som upprör mig en aning är att vi har på de allra flesta skolor till och med ordningsregler där det står att man inte har keps på sig inomhus. På samma ordningsregler får man ofta leta förgäves efter nånting där det står att vi inte behandlar andra människor kränkande. Min slutsats blir att det är viktigare att lära eleverna att kepsen ska av inomhus än att lära dem att vi inte kränker andra människor.. Rätt eller fel? Jag tror inte att skolorna menar så men jag kan lova att eleverna uppfattar det som inte skrivs också. Och faktum kvarstår: kepsen påverkar inte inlärningen. Däremot blir den ett utmärkt förmål att gräla om och att verkligen visa att vi är "vi" och "dem" i skolan...
