Dags för förändring
En skola för alla?
Skolan kommer nog alltid att vara föremål för en massa tyckanden eftersom alla har gått i skolan och tror att de vet bäst om den. Det beror antagligen på att alla tror att deras upplevelse i skolan är "rätt" och att det är sanningen. Efter att ha jobbat inom skolans värld ett tag (inte så länge som många andra, tog examen -07) så vet jag att skolan består av en massa sanningar och att den ena sällan är lik den andra.
Till grund för det här inlägget har jag läst följande artiklar med tillhörande kommentarer:
http://helahalsingland.se/soderhamn/bergvik/1.5124365-larare-knivskuren-pa-bergviksskolan
http://helahalsingland.se/soderhamn/1.5137621-blanda-elever-bast-for-alla
http://helahalsingland.se/ledare/1.5130624-rektorns-ansvar
http://helahalsingland.se/soderhamn/bergvik/1.5134412-hartikainen-atgarder-maste-tankas-igenom
Här kommer min sanning:
Precis som Laila Sjölund skriver är det ett komplext problem, många olika faktorer samverkar och när inte alla tar sitt fulla ansvar händer sådant här. Jag tycker för övrigt att hennes ledare är klockren.
Jag vet inte när det blev så "fult" att ha särskilda undervisningsgrupper och egentligen bryr jag mig inte om det heller. MEN hur kan vi tycka att det är rättvist att sätta alla elever i samma klass och kalla det inkludering? Här tas ingen som helst hänsyn till elevers olika behov och nu menar jag inte bara de elever som har en diagnos av något slag. Det finns elever som av andra orsaker inte klarar den miljö som en klass på 20-25 elever, många olika lärare och klassrum utgör. För mig blir det istället en exkludering där vi verkligen pekar ut enskilda elever för att de inte "passar in" och kan "sköta sig". Varför är det så fult att behöva olika saker? Kan vi inte bara tycka att det är okej att vara olika, kan vi inte bara tycka att det är okej att behöva olika saker och se till att alla får det? Vad är rättvisa egentligen? Är det verkligen att alla får exakt samma förutsättningar? För mig är det att alla får det de behöver... Hur många av er tror att den här killen, som knivhögg läraren, hade gjort det om han hade mått bra? Om han hade varit i en miljö som han behövde och fått sina behov tillgodosedda? Inte många tror jag...
En sådan här händelse får många konsekvenser för alla inblandade och det är lätt att sitta och prata om att "blanda elever är bäst för alla". Vilka är "alla"? Och vad krävs egentligen för att det ska fungera? Nej, i Söderhamns kommun har vi nu sagt så fint att alla ska inkluderas men det ges inga förutsättningar för att det ska fungera och personalen får inte vare sig tid eller utbildning för att ha alla i samma klass. Och tro mig, det sitter absolut inte i viljan hos personalen. Hartikainen pratar om att "åtgärder måste tänkas igenom" och det kan ju tyckas självklart men hur lång tid får det ta? Hur många elever och lärare måste gå till skolan med en klump i magen varje dag tills de har "tänkt igenom" saken och beslutat om åtgärder? Vidare säger Hartikainen: "Dessutom litar vi på forskningen som visar att det sämsta man kan göra är att ta en elev från sin invanda miljö". Det han missar där är att det var precis det de gjorde när de stängde ner de särskilda undervisningsgrupperna och det är precis det som vi nu ser konsekvenserna av...
Repris: Skolk i betyget eller inte?
Är inte det bra då?
Jo, för de elever som redan passar in i dagens skola och som skolkar vid enstaka tillfällen är det säkert en motivationsfaktor. Men är det verkligen de eleverna vi i första hand behöver hitta en lösning för?
Min bestämda och högst personliga åsikt är att det är ett uselt förslag. Det finns alltid en orsak till att någon elev skolkar och med det här förslaget lägger vi hela ansvaret på eleven själv. Vi fråntar skolan sitt ansvar och ger den möjlighet att sätta sig med armarna i kors och tycka att eleven får skylla sig själv. Den kan ju faktiskt välja att gå på lektionerna... Därmed har vi ytterligare skuldbelagt en redan skuldbelagd elev som inte har kunskap, mognad och resurser att själv ta tag i sina problem. Det rimmar dåligt med "En skola för alla" och "individuell anpassning" som det så tjusigt står i våra styrdokument.
Ett annat perspektiv är att människor faktiskt förändras. En "strulpelle" i skolan kan växa upp till den mest ansvarsfulla person men ska då dras med sitt skolkbetyg och därmed alltid bli påmind om sina misslyckanden.
Ett tredje perspektiv är vad vi sänder för signaler. Är det verkligen rätt väg att gå, att straffa och hota. Vad vill vi att dessa ungdomar har med sig in i vuxenlivet och vad vill vi att de ska förmedla till sina barn? Vad vill vi ha för samhälle?
Jag har många argument för att det här är ett dåligt förslag men i huvudsak går de ut på att vi nu för tiden inte är tillåtna att bry oss om människan bakom ett beteende, vi är inte tillåtna att behandla alla elever som egna individer med egna lösningar på egna problem och det får absolut inte ta tid att lösa något. Och om sen eleven själv är delaktig i sin problemlösning och vi provar olika alternativ innan vi hittar rätt, ja då heter det att det daltas. Nej, om inte eleverna förstår sitt eget bästa så är lösningen att straffa in de i rätt mall så de också börjar uppföra sig "normalt". Betyg i skolk och betyg i ordning och uppförande.. vad är nästa förslag?
Som jag sa förut är detta min högst personlig åsikt och jag kommer också att vara en av de lärare som hösten 2012 skriver in skolk i betygen men jag kommer aldrig att ge upp kampen för ett mänskligt samhälle och en mänsklig skola där eleverna är med och påverkar sin framtid.
Lite boktips för lässugna :)
Tänkte jag skulle lägga ut lite boktips till er som är lässugna :) Böcker har lästs i vår bokcirkel som nu förhoppningsvis får ett par nya medlemmar. Vi har varit lite för få ett tag så när en eller två är borta får vi ställa in men nu har hoppet väckts att faktisk kunna träffas en gång i månaden.
Tema: Nutid
Jonas Moström "Mirakelmannen" Deckare skriven av en författare från Sundsvall. 5e boken i samma "serie" men man kan läsa de fristående.
Lars Kepler "Eldvittnet" Oerhört bra bok som inte går att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.
Anne Holt "1222 över havet" En typisk Anne Holt-deckare.
Alex Schulman "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" Större kärleksförklaring än så får man inte va?
Tema: Sex
Caroline Engvall "14 år till salu" Gripande.
Ann Söderlund "Men vi knullar ju ändå inte" Om konsten att leva tillsammans med någon.
Tema: Kärlek
Paulo Coelho "Alkemisten" Om kärleken till sig själv och att följa sina drömmar.
Johanne Hildebrandt "Förbannade fred" Första boken "Älskade krig" rekommenderas också.
Agneta Sjödin "Ett ljus i mörkret" och "Flickan från paradiset" Agneta kan inte bara vara programledare, hon kan skriva också.
Theodor Kallifatides "Kärleken" En bok utan tid och rum av en författare som har invandrat till Sverige men som använder språket bättre än alla infödda svenskar jag vet.
Stig Claesson "Vem älskar Yngve Frej" Inget för den som vill ha action, men en oerhört ödmjuk bok.
Någon som är sugen att delta i bokcirkeln? Hör av dig. Nästa tema är Musik.
Sköt om er!
Favorit i repris...
Här kommer ett inlägg som jag skrev i maj 2010. Alltså 2 år sedan. Inte mycket har förändrats sen dess tydligen. Statusarna och gruppen som jag beskriver i inlägget har ändrats lite till dagens facebook men inte mycket annat... Jag blir så trött på att så många människor inte orkar/kan/vill tänka själva att jag inte orkar skriva ett nytt inlägg, jag ger er en favorit i repris helt enkelt...
Till alla er som verkar ha ett otroligt stort behov av att tala om hur mycket ICKE-RASISTER ni är....
Är förvånad igen.. Borde ha lärt mig och borde veta vid det här laget att när det gäller vissa frågor är vissa människor otroligt inskränkta. Människor som jag tycker om och respekterar men när det kommer till invandrare kan dessa, oftast kloka, människor inte längre tänka klart.
En relativt nybildad grupp på facebook heter "vi som INTE tycker att svenska flaggan och den svenska nationalsången är rasistiska" En grupp som från början (tror jag) ville uppmana folket att börja fira sin nationaldag ordentligt. Bra tanke tänkte jag, blev nyfiken och gick in och kollade. Men jag skulle ha låtat bli... loggen är full av inlägg om invandrare, nu får det vara nog-citat och att ta seden dit man kommer osv. osv. Och plötsligt var mitt goda humör som bortblåst. Det alla dessa människor, och säkert alltför många som gått med i gruppen, har glömt är att det inte är invandrarnas fel att vi inte firar nationaldagen. Vi svenskar har aldrig haft en tradition att fira nationaldagen som t.ex norrmännen gör. Det är klart att vi kan ändra på det, men det är faktiskt upp till oss själva... Och OM det ska göras kanske det ska göras för att vi är stolta över vårt land, inte för att markera mot invandrarna...
Några ord om nationalsången på skolavslutningen också: Några har tydligen varit med om att den sjöngs förr tillbaka, själv har jag inte ens fått lära mig den i skolan så antagligen beror det på var i Sverige man gått i skolan. MEN de som ropar efter den nu har tydligen inte varit med om en skolavslutning på senare tid. Den skiljer sig ganska mycket från hur det var längre tillbaks. Nu för tiden får elever själva uppträda med sånger de övat på ganska länge, klassvis och solo. Det brukar vara några speciellt utvalda sånger om sommaren och som barnen/ungdomarna själva har valt. I högre stadier får vi ofta avnjuta någon ung talang på sång eller instrument. Det är en underbar känsla att se detta istället för några stela psalmer som ingen har nån relation till. Men kanske skulle vi lägga till nationalsången så att våra invandrarbarn också får en chans att känna sig stolta över sitt land? Och visst är det konstigt att med stigande invandring stiger också rösterna som kräver att vi ska sjunga nationalsången på skolavslutningarna. Var fanns alla ni förut???
På facebook pågår just nu också en massa smygrasistiska statusrader som slutar med "kopiera detta om du vågar". Ett exempel:
"UPPMANAR ALLA ATT 6:e JUNI PÅ NATIONALDAGEN KL.12.00 GÅ UT Å SJUNG VÅR NATIONALSÅNG PÅ GATOR & TORG I PROTEST MOT ATT DEN EJ FÅR SJUNGAS I SKOLORNA. FATTA VÅR NATIONASÅNG ÄR INTE RASISTISK. ÄR DU EN MES ELLER VÅGAR DU KOPIERA DETTA OCH VARA MED OCH KÄMPA ???"
Förutom att just den här statusraden är taskigt formulerad så är det här ingenting annat än ännu en av alla de saker som sverigedemokraterna vill att vi ska tro på... Vem har, menar de, bestämt att nationalsången inte skulle få sjungas på skolavslutningar? Har tanken ens slagit dem att skolorna själva har valt bort den? Och när slutade människor med att tänka själva...?
Jag önskar att människor som ägnar sig åt denna smygrasism var öppen för argument och fakta.. Just nu är allt detta bara osmakligt, respektlöst och omoget. Om svenska flaggan och nationalsången är rasistisk eller inte beror faktiskt på hur de används...
Testar
Känner för att förändra utseendet på min blogg idag så nu har jag gjort det :) Återstår att se vad ni tycker :)
Ni som läser här ibland har förstått sett vad jag har gjort men som det kontrollfreak jag är så måste jag ju tala om också:
Först så ändrade jag bakgrundsfärgen till rosa (istället för blått, helt ooootroligt egentligen) Jag har också tagit bort kategorierna "episoder" och "bokcirkel/boktips" eftersom jag aldrig skriver i den första och för att jag helt enkelt inte känner för att skriva i den andra längre :) Jag kommer nog att lägga till boktips-kategorin igen för antagligen så kan jag inte låta bli att lägga ut ett boktips då och då :)
Två funderingar såhär på måndagskvällen bara. Jag lyssnar mycket på radio när jag åker bil och i ett par nyhetssändningar har jag hört följande:
1. Det är totalstopp efter en olycka på E4an och alltså begränsad framkomlighet.
Så hur var det nu? Totalstopp eller begränsad framkomlighet.
2. Kan komma så mycket som 2 dm nysnö under det närmaste dygnet.
Någon som sett gammal snö falla ner?
Och förresten så ska jag åka till Kristinehamn på onsdag och hälsa på Toffe, Emma och mina härliga barnbarn Noel och Leon :)
Kramar
Djupa funderingar om snällhet :)
Jag vet en person som alltid ställde upp för alla andra hela tiden, vem som än ringde, vilken tid på dygnet det än var så släppte han allt han hade för att hjälpa den som behövde det. En genomsnäll människa, eller hur? Ja, det är faktiskt de allra flestas åsikt, att han är genomsnäll och alltid finns där. Vad människor glömmer bort är att hans egen familj fick betala priset för hans snällhet. Det var de som blev lämnade varje gång och det var hans egna barn som fick utstå det ena sveket efter det andra när han glömde bort vad han hade lovat därför att någon behövde hans hjälp. Är han fortfarande en genomsnäll människa? Varför/varför inte?
Om de människor som hade nytta av honom tycker att han är snäll, är det då just för att de har nytta av honom? Vill de inte se vad det kostade människorna runt omkring honom? Är det så vi definierar snällhet? Att det beror på om vi har ut något av det själva eller inte. Är det verkligen så egoistiskt?
Nu är ju det här bara ett exempel och för det mesta är vi överens om vem som är snäll och inte och för det mesta har en människa balans mellan familj och andra behövande. Men jag reagerar varje gång jag hör någon säga att en person är snäll. För vad betyder det egentligen?
Publiken
Till vänster, snett nedanför, mig sitter en tjej i 20-års åldern med varje hårstrå hårt fastsprayat på exakt rätt ställe och allt "rätt" smink på rätt plats. Om hon tittar på fotboll? Nja, inte mycket. Hon vrider mest stelt på nacken och tittar på folk som står övanför henne och ler lite (läs mycket) stelt.
Några rader nedanför mig sitter en tjej som blänger surt på mig. Hon tillhör de där som måste ha rätt hela tiden och stå i fokus och när hon inte får det blir hon tvärsur och förlåtelse är inte hennes starka sida. Jag ler glatt tillbaka :)
Snett nere till höger sitter en jätteengagerad mamma (tror jag). Hela hon är med i spelet som pågår på planen och hon hejar och ropar till spelarna på ett mycket positivt sätt. Hon är en sån som man blir glad av att se. Oföreställd glädje bara :)
Ovanför mig står "den där" mamman som har spelat fotboll själv en gång i tiden och vet precis vad spelarna gör för fel när de spelar. Och hon är inte sen att tala om det för dem..
Precis bredvid mig sitter en tjej som inte kan nånting om fotboll. Hon är nog här för att "vara snäll" och titta på någon som hon känner gissar jag. Hon frågar sin väninna om allt och då menar jag allt. Och när det blir mål ropar hon högt och rakt ut: Ååååhhh det blev mååååål! Oavsett vilket lag som gjorde det :)
Sedan har vi då alla som blir så engagerade att de ropar straff och ut med domaren så fort "deras" lag spelar sämre eller inte leder. De finns överallt och är ju charmiga på sitt vis. Och överallt runtomkring i hallen sticker mobilerna upp. Jag ser facebook och wordfeud blandat med foton tagna under dagen. Och mitt i allt detta sitter jag, lite halvtöntig med mitt block och bara iakttar :)
Jag älskar fotboll!
Lite nya perspektiv kanske?
Först får vi inte sjunga nationalsången på vår nationaldag, sen ska vi döpa om jullovet till vinterlov för att alla inte firar jul (dom som inte firar kan väl skita i lovet och gå i skolan då) sen får vi inte heller ha julmat i skolorna för att alla inte äter och firar jul, våra barn får inte gå utklädda som julgris i lucia tåget för då är dom rasistiska (får dom vara pepparkaksgubbar?) och har vi en svensk flagga då ska vi inte tala om hur rasistiska vi är, vad händer härnäst ska vi döpa om Sverige till Muslimia? VAD FAN HÄNDER MED SVERIGE? NU FÅR DET FAN VARA NOG!! Jag är inte ett dugg rasist men va fan- ni kommer till Sverige då får ni acceptera våra traditioner!
Är du lika less på skiten som jag skicka vidare och få högre folk att inse vad som händer med vårt land och att vi inte tycker om det!!
Jag trodde jag kunde låta det passera men ni känner ju mig: Det går inte, jag måste bemöta det :)
1. Vem säger att vi inte får sjunga nationalsången på vår nationaldag?
2. Har vi bytt namn på jullovet? (Vilket i och för sig inte är någon dum idé eftersom det heter sommarlov och höstlov) För övrigt kan de elever som inte firar jul inte gå i skolan under lovet eftersom lärarna är lediga.
3. Finns det verkligen skolor som tagit bort julmaten?
4. Hur många barn har ni sett utklädda till grisar i luciatåget?
5. Vad jag vet får vi ha svenska flaggor hur mycket vi vill bara vi inte använder dem i rasistiskt syfte. Vilket för övrigt gäller fler saker än bara flaggan.
6. Varför skulle Sverige döpas om till just Muslimia? Är muslimer de enda som firar våra helger på ett annorlunda sätt?
Är det ingen som har funderat på varför de kristna värderingarna plötsligt är värda så mycket så fort det blir tal om några förändringar? Trots att människor i vanliga fall inte är ett dugg kristna. Varför är det alltid ett hot så fort man börjar prata om förändringar? Jag tycker också att människor som flyttar hit ska "ta seden dit de kommer" men lite humana kan vi väl vara. Jag har inga problem med att kalla jullovet för vinterlov t.ex, varför går det prestige i det? Vi har i alla tider (även innan invandringen) haft människor som har varit exkluderade från vissa saker i vår tradition, tex Jehovas vittnen som inte firar jul och lucia. Betyder det att vi har "rätt" och de har "fel"? Betyder det att vi i Sverige ska frångå vår religionsfrihet? Betyder det att eftersom vi alltid har exkluderat folk så är det okej att fortsätta med det? Eftersom jag själv inte är religiös har jag inga problem med att frångå vissa kristna drag i våra traditioner i offentlig miljö, vad jag gör och vad jag firar hemma är ju fortfarande min ensak. Jag har inget behov av att påtvinga andra vad jag tycker är bra eller att "alla andra" ska göra likadant som jag. Vad är ni så rädda för?
För övrigt vill jag bara tillägga att innan man ger uttryck för såna här åsikter kanske man ska fundera på varifrån det kommer och kanske, kanske borde man fundera lite till på vad som faktiskt står :)
Tema: Kläder
Lästa böcker:
Cay Bond "Bordel de mode": Här var motiveringen inte så svår eftersom det faktiskt är en faktabok om mode. Cay Bond är trendanalytiker och har skrivit om mode ur en rad olika perspektiv. Första gången som vi faktiskt har en faktabok med, kul!
Liza Marklund "Nobels testamente": Nobelfest=urfina klänningar= klädtema :) Om ett mord på en nobelfest som Annika Bengtsson befinner sig på. Bra och lättläst, en typisk Liza Marklund bok. En lagom bok som man läser för underhållningen.
Ann Brashares "Systrar i jeans": En ungdomsbok som valdes för att vår käre bokcirkelvän helt enkelt inte orkade läsa något annat. Kan tillägga att hon nu läser uppföljaren :) Det är en bra ungdomsbok, en "fjortisbok". Handlar om 4 väninnor som skiljs åt inför sommaren och skickar jeansen emellan sig. Jeansen är magiska och anpassar sig till form efter den som bär dem (skulle vara himla lämpligt med såna byxor för övrigt) Boken innehåller kärlek, vänskap, fotboll och så jeans förstås.
David Nicholls "En dag": 20 år, 2 människor och en dag. En kille och en tjej träffas i slutet av skolan, vid examen. Sedan träffas de samma datum varje år (15 juli) och med den dagen som utgångsläge får man veta hur det har gått för dem under året/åren som har gått. Läsvärd.
Nästa tema: Vatten. Ha det gott tills dess :)
Tema: Författare med samma namn
Bokcirkelträff nr 12 och temat är författare med samma namn som läsaren. Kul idé :)
Själv hade jag vissa problem att hitta en men det fick bli Joyce Carol Oates som jag tyckte hette nästan lika i alla fall. Boken jag valde heter Blondie och handlar om Marilyn Monroes liv. Kan tillägga att den är jääääättetjock. Glad i hågen började jag läsa men när jag kommit ca 11 sidor och det fortfarande handlade om en beskrivning av ett hus lade jag ner, orkade inte mer. Kan ju tala om att det inte var hennes hus utan ett hus som låg på samma gata som hon bodde på bara...
Efter min olästa bok kan vi nu gå vidare till Lästa böcker:
Katarina Mazetti "Blandat blod": Om vikingatiden och deras affärsliv och leverne. Hur de bl.a. säljer kvinnor och barn efter behov. Den är lättläst och ingår i en serie som vår bokcirkelvän kommer att läsa fler av. Det blir aldrig tråkigt i boken, det händer saker hela tiden.
Kristina Ohlsson "Askungar": Två historier om tar sin början i samma berättelse. Tunna sidor och liten text vilket gav bibelkänsla men den är klart värd att läsa.
Susanne Alakoski "Svinalängorna": Om Leena och hennes finska kompisars uppväxt i Sverige. Den handlar om missbruk, utsatthet och vänskap. Finns också som film nu.
Susanne Axmacher "Näckrosbarnen": Om mörka hemligheter som barnen får sona. Dysfunktionell familj. En grym och otäck släkthistoria om generationer som upprepar gamla mönster och inte kan bryta dem. Värd att läsa men tung.
Mikaela Elgh "Brustna drömmar och spösnö": Den enda medlemmen i vår cirkel som faktiskt lyckades bäst med uppdraget att läsa en bok av en författare med samma namn eftersom hon faktiskt gett ut en bok själv :) Det är en diktbok och jag bara älskar den och kan verkligen rekommendera den. Hon tyckte det var svårt att läsa sin egen bok. Hon har ändrat lite uppfattning sen hon skrev den, de dikter som inte kändes så bra då är bättre nu och tvärtom. Det finns en röd tråd men hon tycker att hon ibland har "övermenat", att det har blivit för många ord. Men eftersom det är "min" blogg så måste jag få tillägga att det är så otroligt stor tolkningfrihet även om hon tycker att hon övermenat ibland :) Finns flera bottnar i det hon skriver. Den är skriven annorlunda med bl. a. tomma rader där man fyller på innehållet själv. Vilket inte är svårt alls, det känns bara självklart vad som ska stå.
Bästa Theo var med ikväll också och fick dra lapp igen så nästa tema blev kläder :)
Bakom varje rubrik finns ett människoöde
Stefan Livs död och allt jag läser i tidningen nu får mig att börja bläddra i min kladdbok efter något jag skrev för länge sedan. Här kommer det:
Har ni tänkt på hur ofta vi slöbläddrar i tidningen och konstaterar: jaha, en bilolycka. jaha, en misshandel till eller oj, ett mord nu igen? Eller har ni tänkt på alla artiklar vi läser om kändisar som det är fritt fram att snacka och skriva skit om just bara för att de är kändisar? Vi är liksom avtrubbade och det är på sätt och vis förståligt med tanke på att vi antagligen skulle deppa ihop om vi skulle ta åt oss "på riktigt" av allt. Men jag kan ibland inte låta bli att påminna mig själv (och andra) om att bakom varje rubrik finns det riktiga människor. Riktiga människor av kött och blod, med känslor precis som du och jag. Det finns anhöriga och vänner som får hela sin värld upp och ner vänd eller åtminstone rejält naggad i kanten. Medans vi som läsare kanske på sin höjd tänker att det var skönt att det inte drabbade oss. För det mesta tror jag inte att vi tänker någonting, vi bara bläddrar förbi...
Stefan Livs död tror jag lämnar väldigt få människor oberörda men låt oss aldrig glömma att alla andra vi läser om också är människor.
R.I.P. Stefan Liv
Jag släpper din hand - för ett helt vanligt återfall (ur Winnerbäcks "Helande tröst")
Det var något så tragiskt och ensamt över honom.
Jag vet inte om det var meningen att jag skulle hamna bakom just honom idag men det verkar nästan så. Jag har de sista dagarna försökt att sätta ord på det komplexa med missbrukare. I stan har vi något som kallas för Värmestugan, dit missbrukare, hemlösa och andra som är i behov av lite mänsklig värme kan vända sig. De har ett litet fik som är öppna för alla och de har ordnat en loppis dit vi kan skänka saker som vi inte längre behöver men som mindre gynnsamma människor kan vara i stort behov av eller så säljs sakerna för att på så sätt komma samma människor till nytta. En både fysisk och psykisk värmestuga för människor i nöd och som till största delen drivs ideellt.
Jag tillhör de människor som alltid ömmar för de som har det svårt, som aldrig ger upp hoppet och som hela tiden tror att människor kan förändras. Det är på både gott och ont kan jag säga. Men oavsett anledning eller om det är rätt eller fel är jag alltid den som "tycker synd om" människor som hamnat i svårigheter, som alltid envisas med att skilja på människan och handlingen och som säger "en chans till". Jag tycker ju därför att det här med värmestugan i det stora hela är ett otroligt fint initiativ och har också önskat att jag haft mer tid så jag hade kunnat ställa upp där. Min hjälp har så här långt endast sträckt sig till att skänka kläder och prylar... Jag tycker verkligen att vi i Sverige är ett så rikt land att ingen människa ska behöva hamna helt utanför samhället, oavsett vilka felval de har gjort tidigare i livet.
MEN...
Det finns alltid ett men och det finns alltid en "andra sida" av allting. Det finns människor som ser värmestugan som ett hån. Människor som ser värmestugan som ett svek och jag kan förstå dem. Det är, oftast, människor som lever/har levt nära en missbrukare. Människor som har varit med nära och personligen upplevt det helvete det är att leva med en missbrukare. Människor som kämpar för att visa missbrukaren att det är fel, att det är skadligt och som blir svikna den ena gången efter den andra. Som ser besvikelsen i barnens ögon och som inte kan göra annat än att "gilla läget". Dessa människor ser ställen som värmestugan som ett personligt svek. Samtidigt som de för sitt krig på hemmafronten (av kärlek, rädsla, välvilja och omtanke) visar såna ställen att det är okej att komma dit påverkad, de visar att missbrukaren duger precis som han/hon är trots sitt missbruk och därmed har ju den som "tjatar" där hemma fel. Passar det inte hemma är det bara att ta sig till värmestugan och få lite omtanke och vips är sveken hemma glömda. Det ger missbrukaren en möjlighet att leva "dubbelliv".
Och jag kan inte säga att de här människorna har fel. De lever ett liv som är fullt av svek, ovisshet och psykisk (ibland också fysisk) misshandel. De VET att enda sättet att komma ur ett missbruk är genom att få konsekvenser av sina val, att få krav på sig som de måste leva upp till. Man hjälper inte en missbrukare att sluta genom att bara visa omtanke... Värmestugan (eller andra liknande ställen) hjälper verkligen inte de här människorna utan får då istället helt motsatt effekt, den upplevs som en motståndare. Och det ena behöver ju inte ta ut det andra men var är det individuella engagemanget som anhöriga till missbrukare skulle behöva, var är då omtanken? De lever sitt liv "rätt", de får ta konsekvenserna av missbrukarens val och svek och ändå är det missbrukaren som får omtanken...
Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande att värmestugan ska finnas kvar och jag önskar att kommunen verkligen tog till vara det individuella engagemang som den här staden har visat finns och att de byggde ihop sin missbruksvård, fick en samsyn där allt fanns under samma tak/ekonomi/beslutsfattare (eller vad ni nu vill kalla det) Men diskussionen är inte lätt och jag tror vi är farligt ute om vi bara ser en sida, oavsett vilken sida det är och glömmer bort att lyssna på andra. Alla människor är olika, drabbas olika och gör val av olika anledningar och vem är jag att döma?
Välj inte ett beteende om du inte kan stå för konsekvenserna
Känner att jag bara måste skriva av mig lite angående kungens vara eller inte vara på strippklubb. Jag är såååå trött på alla skriverier i kvällstidningarna. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan skriva om samma sak så länge… Bröllop, uppbruten förlovning, strippklubb, kriminella polare mm. mm. Kungafamiljen är verkligen uttjatat nu.
Trots det ovanstående har jag åsikter om de eventuella besöken på strippklubb och det retar mig. Skulle vara mycket enklare om jag inte orkade bry mig. Men jag har faktiskt högre krav på kungen än på vanliga ”Svenssons”. Han vet precis vad som krävs av honom, hela hans uppväxt har varit präglad av förståsigpåare som talat om för honom hur han ska bete sig och vad som är bra respektive dåligt. Återigen: Han vet precis.
”Men han är ju bara människa han också, trots att han är kung” Ja, jag vet det. Men inte alla vanliga människor måste gå på strippklubb bara för att de är människor. Inte alla känner ett behov av det heller så varför skulle hans behov vara så stort bara för att han är kung? Och varför han har ”rätt” att agera utifrån sitt behov i så fall? Varför lyder inte han under samma moraliska lagar som vi andra? Och varför i hela h-e ljuger han om det? Är han man nog att gå på strippklubb (läs med en viss ironi) borde han kunna vara man nog att stå för konsekvenserna också!
Okej jag kan också, i mina snälla stunder, tycka att det inte är så farligt om han gått på strippklubb. I mina snälla stunder skrev jag. I de stunder jag inte tänker på vilka signaler han sänder till ungdomar som har föräldrar som försöker lära dem att de ska stå för det de gör. I de stunder jag inte tänker på vilket intryck han ger av Sverige. I de stunder jag inte tänker på hans familj och vilken skada han åsamkat dem.
Jag tycker det här liknar överklassfasoner. För många gånger ser vi överklassen ge prov på att om man har tillräckligt mycket pengar kan man bete sig hur som helst och man behöver inte stå för det heller. Pengar köper tydligen allt. Och det retar mig. Och en lögnare är alltid en lögnare även om han säger att han inte ljuger och är klädd i fina kläder.
Nej, jag hade högre krav än så på vår kung. Vill han vara en ”vanlig” människa får han nog snällt avsäga sig kungarollen, sluta leva på våra skattepengar och börja arbeta som vi vanliga människor också. Så får vi se sen om han har råd att gå på fler strippklubbar. (Det sista är skrivet med glimten i ögat för er som inte förstod det på en gång :) )
Förstår inte...
Dessutom blir den 14-åriga flickan utan skadestånd därför att: "Det utnyttjande som hon utsatts för genom 18-åringens koppleri bedöms inte ha varit en tillräckligt allvarlig integritetskränkning"
Hovrätten anser att det är till flickans nackdel att hon inte funnits i rätten och vittnat. Detta trots att det är rätten som har en regel att barn inte är mogna för det och det är alltså därför hon inte funnits med där. Dessutom anser de att hon inte varit tydlig nog med att säga nej till männen...
Jag hoppas fortfarande att jag har missat något i rapporteringen kring det här för annars har vi ett sjukt samhälle..
Med anledning av Karin Magnussons artikel i aftonbladet och all ledig tid barn till lärare har...
Läs artikeln innan ni läser mina "åsikter" :)
"Hjälp, ungarna är lediga igen"
Läser Karin Magnussons artikel i lördagens (30/10-10) aftonblad och skräms av hennes okunskap. Aftonbladet borde skämmas när de publicerar en artikel som dels innehåller sakfel och dels späder på myten om att lärare är lediga för jämnan.
1. "Slopa höstlovet-det kan vara en mardröm". Det kan också vara ett mycket välbehövligt andninghål för elever.
2. "Skolbarn har helt enkelt väldigt mycket ledigt. Det har inte deras föräldrar, om de inte råkar vara lärare". Lärare jobbar 45 timmar i veckan mot en vanlig heltids 40 timmar. Det gör att lärares barn ofta tillbringar mer tid på fritids än andras. De överskjutande 5 timmarna varje vecka ger lärare ledigt under vissa lovdagar istället, ska inte deras barn då ha rätt till någon extra dag från skolan/fritids? Du beskriver i din artikel studiedagar som ledig tid för lärare. Det är helt fel. När skolan har studiedagar jobbar lärare, vilket medför att deras barn inte heller är lediga. Upplysningsvis innehåller till exempel höstlovet 3 sådana dagar. Då har vi lärare utbildning vilket förhoppningsvis kommer dina barn till gagn senare i skolan. Andra lov innehåller också studiedagar.
2. Skolverket bestämmer hur många skoldagar barnen ska ha. De är för närvarande 175 st. Det gör det omöjligt för skolorna att slopa och förkorta lov.
3. Sommarlovet är idag 8 veckor för lärare eftersom vi jobbar en vecka efter att barnen fått sommarlov och en vecka innan de kommer. De veckorna innehåller också studiedagar. Resterande veckor är alltså ihoparbetat tid för lärare eftersom vi jobbar 45 timmar en vanlig heltidsvecka.
4. Att du ens spekulerar i hur ensamstående eller frånskilda föräldrar har det tycker jag är oförskämt. Du uttalar dig som om du visste. Du skriver att "bästa lovläget har helt enkelt frånskilda föräldrar som inte behöver pussla ihop gemensamma veckor utan kan slå ihop sina respektive semestrar till en pott om tio veckor". Varför skulle detta vara omöjligt om man fortfarande bor ihop eller är gifta? Vet du att frånskilda faktiskt träffar nya partners som i sin tur kan ha barn och därmed följer kanske ett ännu större pusslande?
5. Höstlovet finns inte i sin nuvarande form av nostalgiska skäl. Det har med skolverkets bestämmelser om antal skoldagar och studiedagar att göra. Att man fördelar de över hela läsåret beror på att man sätter eleverna i första hand, inte arbetande föräldrar. De kan behöva en paus från skolan och hämta igen sig.
6. Till sista vill jag bara fråga VARFÖR det ska vara nödvändigt att åka bort bara för att barnen är lediga från skolan eller för att "alla andra" gör det? Ett femte tips på aktiviteter som inte "slaktar spargrisen" är ju faktiskt att UMGÅS med sin barn. Spela spel, ta en promenad, laga mat tillsammans, se film osv, osv. Jag har själv 5 barn och vi har aldrig varit utomlands eller på fjällsemester TROTS att jag faktiskt är lärare.
Om hennes artikel hade varit på debattsidorna hade jag antagligen bara ruskat på huvuvdet åt henne, men nu är den publicerad som en artikel och i min värld bör en artikel ha ett visst sanningsvärde!
Afghanistan - Sveriges vara eller inte vara
Jag kan mycket väl förstå båda sidor av debatten. Den ena säger: Behåll dem där för vi är en del av världen och har därmed ett ansvar. Sverige har kunskap att bidra med när det gäller den nya organisationen som håller på att byggas upp. Låt Sverige vara med och skydda oskyldiga civila. Den andra sidan säger: Ta hem dem. Sverige har ingenting där att göra, detta är USAs krig inte vårt. Sveriges kan till och med i förlägningen förvärra situationen genom sin närvaro. Varför ska "just vi" vara där och Sverige borde måna om sin neutralitet. Och som sagt jag förstår båda sidor och jag sitter och vänder och vrider på det lilla jag egentligen vet men kommer inte fram till vad jag egentligen tycker. Så istället för att fundera på afghanistan en stund ägnas mina tankar istället åt varför jag inte kommer fram till något, jag (om någon) brukar inte ha svårt att ha en åsikt...
Och då kommer jag på att här har mina principer krockat med mina känslor och de har krockat rejält den här gången. Princip: Jag är verkligen för tanken att vi är en del av världen och därmed har ett gemensamt ansvar för den. Om inte andra gör det borde Sverige visa att vi är lite bättre helt enkelt, kanske andra kommer att ta efter i vårt kollektiva ansvar. I förlägningen kan det bli en bättre värld att leva i. Känslor: Jag orkar inte läsa om fler stupade unga soldater i ett krig som inte borde finnas. Jag vill inte läsa mer om anhöriga som förlorat sina söner i ett krig som inte är "vårt". Jag vill inte se den sorgen i vitögat. Jag orkar inte ta in mer om "korkade" människor som tycker de har rätt att döda andra hur som helst. Så rent egoistiskt känner jag nu för att bara kura ihop mig till en liten boll, stänga ute alla principer och logik, visa mitt fula egoistiska tryne och säga: Ta hem dem.
Det är tur att det inte är jag som ska ta beslutet...
Mina tankar om friskolor
Men när det gäller friskolorna har jag ändrat mig. I somras var jag beredd att ge upp min "lärarkarriär" trots att jag tog examen så sent som dec-07. Varför? Jo, för att kommunala skolor oftast (kan inte säga alla eftersom jag inte har varit på alla och har en son som går på en skola som är undantaget, men... )är så stela. Vi nya lärare ska fostras in i den fyrkantiga värld och inte komma med nya idéer och inte tro att vi kan nåt, för det var minsann "bättre förr". Alla dessa erfarna lärare som bara måste kasta det i ansiktet på oss nya: "jag har minsann jobbat i 30 år och vet bäst" istället för att ge oss chansen att ta del av deras erfarenhet samtidigt som vi kan dela med oss av våra nya idéer. Den största anledningen till att jag blev lärare var att jag ville hjälpa alla de elever som inte riktigt passade in i den fyrkantiga mall som idag (oftast) råder i våra skolor. Jag ville ge de nya möjligheter att klara skolan och jag ville använda mig av mitt nytänkande, min problemlösande sida och min flexibilitet för att åstadkomma detta. Men när jag jobbat ett tag kände jag att jag orkade inte mer. Att engagera sig i varje elev tar kraft och det är inga problem om man har kollegor och ledning med sig, men att orka "bråka" med de också och ta strid för varje okonventionellt beslut för att det skulle gynna eleven även om vi inte har gjort så tidigare, det blev för mycket. Så i somras stod jag i ett läge där jag måste besluta mig om jag skulle finna mig i den fyrkantiga värld som är skolan idag och ge upp de ideal jag hade och bara gå till jobbet och göra det som är "tillåtet". Mitt beslut var inte lätt men till slut kom jag fram till att jag faktiskt inte skulle klara av det. Jag är lärare för elevernas skull och deras bästa måste komma först, nånting annat skulle inte jag klara. Det skulle strida för mycket mot mig som person.
Några veckor in i skolstarten hade jag sett mig om efter lite andra jobb när telefonsamtalet kom. Telefonsamtalet från friskolan som ville erbjuda mig ett jobb. Ett jobb därför att jag blivit rekommenderad av en tidigare kollega. Jag tackade omedelbart ja, överlycklig för att ha fått ett jobb. Kanske ska jag tillägga att jag visste ganska mycket vad just den här friskolan stod för.
Nu jobbar jag där sen 5 veckor tillbaka och jag har hamnat såååå rätt. Jag möter varje dag elever där den kommunala skolan har misslyckats, kan vara allt från mobbing som inte tagits på allvar till att eleven behövt mycket stöd och inte fått det pga ekonomiska anledningar. Och vet ni, på den platsen jag är nu kan vi hjälpa dem. Varför? Jo för att alla är engagerade, alla ser varje elev som en individ och alla lärare vågar och får tänka själva. Nya idéer haglar och gamla erfarenheter kommer till hjälp. Allt detta utan någon som helst prestige, alla bidrar med det de har och alla uppskattar det. Vi jobbar mot samma mål med en skolledning som uppskattar, uppmuntrar och tror på oss.
Och för den stora massan fungerar den kommunala skolan men så länge den inte fungerar för de som behöver det som mest är jag stolt och glad över att få jobba på en friskola och jag är så tacksam över att kunna se mina elever i ögonen och verkligen SE de i ögonen och känna att jag gör allt jag kan för just den eleven.
Så ja, jag har frångått principen att alla elever ska få samma förutsättningar, men inte för att jag tycker annorlunda utan för att jag inte kan förändra det på egen hand. Så nu gör jag mitt bästa i min situation och försöker vara tacksam för att jag får vara med och påverka min "lilla" verklighet även om jag önskar att fler fick ta del av den och även om jag önskar att alla skolor såg ut som den jag jobbar på.
P.s. Jag vet att det finns skolor som fungerar alldeles utmärkt för elever med olika svårigheter och min erfarenhet är att det beror på personalen. En personal som brinner för sitt yrke och som ett kollektiv tar strid för "sin sak". Tyvärr har jag själv inte fått den möjligheten i den kommunala verksamheten. D.s
Ursäkta
Alltför ofta ser jag i min omgivning hur folk sätter sitt eget JAG framför t.ex sina barn och andras bästa och blir helt blinda för det positiva som faktiskt finns omkring dem. Inte många verkar vilja "offra" sig lite för nånting längre, huvudsaken är att de får precis som de vill bara... Sen att andra i deras närhet inte mår bra struntar de i, JAGET är viktigast av allt... Kompromiss kan de inte ens stava till.
Var går gränsen?
Läser till min stora förvåning att de flesta av hans taxiresor inte sker i tjänsten utan nattetid till och från krogen och diverse andra "nöjen". Här börjar jag bli irriterad... När jag sen läser att han twittrar och bloggar om sina planer och var han för tillfället befinner sig, vilka planer han har osv., flitigt uppdaterade hela tiden... ja, då är jag arg. Om han har en hotbild mot sig förstår jag inte varför han själv talar om var han är och var han tänker åka nästa gång?!? Sen läser jag hans svar: "Jag vore glad om jag fick åka tunnelbana med mina vänner, jag vore glad om jag slapp rapportera till säkerhetspolisen var jag befinner mig" och då förstår jag att det här är bara ett jädrigt bekvämt sätt för honom att resa och låta oss skattebetalare stå för notan, utan att ens behöva skämmas. Och varför skulle det vara jobbigare att rapportera till SÄPO var han ska när han i alla fall rapporterar det till hela omvärlden? Nej, ett uttryck för hans (och kanske partiets) nonchalans mot oss vanliga människor är vad det är!
