Tacksamhet? Ja, men inte just idag.
Jag hatar att säga hejdå, jag avskyr verkligen att lämna nära och kära bakom mig eller att behöva vinka av dem när de åker, jag hatar att ha sonen med sambo och deras söner så långt bort. Ja, jag vet att 40 mil inte är hela världen och ja, jag vet att jag borde vara tacksam för att vi kan åka till varandra relativt ofta och en annan dag ska jag fokusera på hur tacksam jag är för att vi kan ses och hur roligt vi har när vi träffas. Jag ska tänka på hur stolt och glad jag blir när tvillingarna springer emot mig och vill upp i famnen trots att vi inte ses så ofta. Jag ska också känna tacksamhet för att tvillingarna har föräldrar som tar hand om dem så bra. Och framförallt ska jag känna tacksamhet för att vi älskar varandra och har en tät, nära kontakt oavsett hur ofta/sällan vi ses. Jag VET att jag har många saker att vara tacksam för och det ÄR jag också men just idag vill jag bara skrika:
JAG SAKNAR ER OCH VILL ATT NI BOR HÄR!
Och en sak till: Jag älskar er <3
Fusk :)
Jag kan däremot, redan efter en vecka, konstatera att jag antagligen så småningom kommer att minska även på "fusket" eftersom jag så tydligt känner att jag mår mycket bättre utan allt socker i kroppen. Jag är mycket piggare i både kropp och själ. Jag känner mig lättare, eller hur jag ska beskriva det, inuti. Okej, jag ser själv att det börjar låta flummigt men kanske kan ni förstå hur jag menar. Min sambo säger att han märker stor skillnad på mig. Istället för att vara helt slut när jag kommer från jobbet så ler jag fortfarande och kan ställa mig vid spisen och fixa mat utan att sucka. Och det beror inte på att jag ger mindre på jobbet för där ger jag alltid allt. Jag är fortfarande helt slut när det är dags att sova men inte tråkigt utmattad-orkar inte mer-slut, utan nöjt trött och avslappnad.
För första gången sen jag slutade röka känner jag att jag börjar få en bra balans mellan allt, jag orkar det jag vill göra helt enkelt :)
Trött
Varning för känsliga läsare för här kommer ett "gnällinlägg". Jag är så trött! Jag ÄR glad att jag har slutat röka och fördelarna ÄR fler än nackdelarna och jag VET att det ena inte har med det andra att göra men ändå..
Sen jag slutade röka har det ena avlöst varandra, jag har varit sjuk och sonen har varit sjuk, vi har gått i omgångar. Och när vi inte har varit sjuka så pågick allt det där med sömnen och magen så ja... det känns som vi varit sjuka hela tiden. Och jag vet att det känns mer än vad det verkligen är men jag sa att det var ett gnällinlägg.
Just nu sitter jag med en huvudvärk från helvetet rent ut sagt. Illamåendet som följt mig sen i söndags kväll har gett med sig litegrann och jag kan nu vara upprätt utan att känna mig kräkfärdig. Positivt! :)
Men jag är så trött på att inte känna mig som "vanligt". Jag orkar ingenting av det jag tycker är roligt och det jag verkligen vill göra. Jag är trött på att precis komma igång med mina promenader för att bli liggande eller instängd med sjuk son. (och ja, han är 10 år men ni vet hur det är med sjuka barn) Den underbara sambon jag lever med har rustat den lilla hallen alldeles på egen hand (fick god hjälp med golvet, tack Mats) för jag har inte orkat. Och det får jag dåligt samvete för. Jag vill ju. Jag älskar mitt jobb och från mitt lärarperspektiv kan jag inte vara på en bättre skola för jag har allt utrymme jag vill till att hjälpa eleverna på det sätt jag anser bäst men just nu orkar jag ju inte ge alla precis det jag vill. Det går ingen nöd på dem, jag vet det också, men jag vill ju så gärna ge det där lilla extra också. Och jag är trött på att inte orka/hinna. Idag skulle jag ha hämtat älskade lilla Theo på dagis eftersom hans mamma jobbar och pappa är nyopererad men det gick ju inte, jag tog mig knappt ur soffan. Och jag ville ju... Sonen är utan gympaskor och jag skulle ha varit ut och köpt nya men jag inte tid och ork. Jag har ett pysselrum med några pågående projekt men det finns inte tid och ork, jag har en väninna som precis börjat sälja Tupperware och vill ha pary men det finns inte tid och ork, jag har en sambo som verkligen förtjänar bättre än att hela tiden få stå för markservice och allt annat men jag har inte ork, på jobbet håller vi på och utvecklar en massa nya idéer till hösten och jag känner mig jätteengagerad men jag har ingen tid och ork. osv osv osv. Ja, ni fattar va? Superstressad hela tiden liksom och ändå händer ingenting.
Så nu börjar jag om på noll. Jag nollställer alla förväntningar både av mig och på mig. Imorgon åker jag och jobbar med hjälp av alvedon i mängder och sen gör jag det nödvändigaste och det jag orkar. Resten får vänta helt enkelt. Sen åker jag hem och gör det jag orkar och vilar resten. Allt annat får så lov att vänta. Jag tänker ta en sak i taget och göra så gott jag kan och det måste räcka just nu.
Sådär ja, gnällinlägget är över för den här gången. Tack kära läsare, nu känns det bättre :)
Falska anklagelser
Jag är helt säker på att vi rider ut stormen och kommer ut helskinnade och stärkta på andra sidan för vi ÄR en kanonskola med kanonelever, föräldrar och personal.
Och till dig som gjorde det här vill jag bara säga: För mig är du ingen, en patetisk liten varelse som inte längre förtjänar min ilska. Från och med nu tänker jag inte ens låtsas om att du existerar.
Några tankar skrivna i en stund av sorg
Min dotter är en av dem.
Hon är på väg in för att ta farväl av sin sons pappa.
Allt förändras så fort. Fredag eftermiddag önskar han alla en trevlig helg på facebook. Söndag morgon finns han inte mer. Kvar är de som på ett eller annat sätt blir lämnade med det ofattbara, sin sorg, sina obesvarade frågor och allt som blev osagt.
Jag vet att döden och sorgen är en del av livet men i just denna stund är det ingen tröst och det gör det inte lättare att acceptera den.
Mormors hjälte <3
Jag skriver inte ofta något personligt här på bloggen men kanske är det dags att ändra på det? :) Jag har aldrig publicerat bilder heller på min blogg, men det har jag ändrat på nu :))
Kortet föreställer killen som är min hjälte och ett av mina älskade barnbarn. Han föddes med en skada som gör att han inte kan använda vänster arm och ben lika bra som höger. Från början använde han inte den armen alls, den bara hängde där. Men ju större han blev desto mer har han kämpat för att kunna ta hjälp av den handen och armen också. Idag fungerar den riktigt bra.
Ikväll var jag hemma hos honom och när jag kom sträckte han armarna mot mig och ville absolut komma till mig. (bara det värmer ju gott i ett mormorshjärta) Egentligen var det inte mig han ville till för han ville till trappen men "om man sträcker armarna mot mormor och sen vidare mot målet så brukar man få som man vill" tänkte han nog :) Och visst fick han som han ville :) Jag håller honom i händerna och han går mot trappen och döm om min förvåning när han lyfter först höger ben till första trappsteget och sen vänster ben till nästa steg. Han kan ju!!! Det benet har ju alltid "släpat" lite och nu plötsligt använder han det precis lika bra som höger. Och det är i det ögonblicket det slår mig: Vilken hjälte han är! Han har inte haft det så lätt, han har fått kämpa hårt och mött otroligt många hinder på vägen. Alla besök hos doktorer och till rehab, alla olika människor han har fått möta och som hela tiden ska klämma och känna. Och mitt i allt en inskolning på dagis också. Han måste ha mött så mycket frustration när han inte kunnat utvecklas och göra saker som han har velat och som är "normalt" för åldern. Men idag, 1 år och 4 månader gammal (eller ung?), hasar han sig fram på stjärten och ökar hastigheten för varje dag tror jag :) Han kommer att kunna gå och springa framöver också så problemet är inte av det allvarligare slaget, men det som slår mig i det ögonblicket jag står med han i trappen är att, inte nog med att han har fått kämpa mycket hårdare än många andra barn, han har verkligen gjort det med ett leende också, hela tiden. Leende har han kämpat på och lika leende och stolt har han visat upp alla sina framsteg för att sedan kämpa vidare med nästa. Det är min hjälte det!
Det gör ont i mig
Igår blev min 9-åring knivhotad. Det är en stor sak som jag nu anstränger mig hårt för att göra mindre. Som jag kämpar ganska hårt med att komma förbi. Det är så många aspekter och perspektiv att till och med en sån analyserande människa som jag blir yr i knoppen. Och som bekant så är inte alltid känslor så logiska vilket bara ställer till det ännu mer.
"Förövaren" är en kille som är två år äldre. Två år, inte tio eller trettio utan två... Han ville bara visa hur det var att bli knivhotad och han "hade inte ens den vassa änden mot halsen". Vi har pratat med föräldrarna och grabben har bett om ursäkt, mycket ångerfull och inte långt till tårarna. Och jag har medlidande med honom. Jag lider med honom och jag lider med föräldrarna, kan alltför lätt sätta mig in i hur svårt det måste vara att ta in att ens barn, det käraste man har, har gjort så mot någon annan.
Logiskt så visste jag att min son behövde gå till skolan redan idag, det blir inte lättare för att man väntar men oj, snacka om att jag verkligen fick ta fram all styrka jag hade... Den spontana reaktionen var ju att bara stanna hemma och hålla om honom. Kan inte tacka klassföreståndaren nog som tog det på allvar och "tog över" när jag åkte.
Vuxenperspektivet är svårt. Själv är jag kvar i vad som hade kunnat hänt. Tänk om han fått för sig att visa att det kunde komma blod också, tänk om min grabb försökt vrida sig ur greppet när kniven vilade mot halsen, tänk om... tänk om... Jag vet att jag just nu borde vara glad över att allt gick bra och att jag inte borde älta vad som hade kunnat hänt men herregud vad svårt.
Det gjorde ont i mig när min grabb inte vågade sova i sin säng igår, det gjorde ont i mig när han efter händelsen kom inspringande, tillsammans med kompisen som var med, och skyndade sig att låsa ytterdörren. Det gjorde ont i mig när han berättade hur han blivit fasthållen runt halsen med en arm och jag kunde känna skräcken han känt när han berättade att kniven var kall mot halsen... Det gjorde ont i mig när de berättar att de tyckte de var lite duktiga ändå, för de hade inte gråtit, det hade varit nära men de hade kunnat hålla sig. (vem präntar för övrigt in i alla grabbar att man inte får gråta, vad som än händer?!?) Det gjorde så ont i mig när han till slut somnade i min säng och vaknade ofta, ofta och tittade på mig med skräck i ögonen tills han förstod att det var jag som låg där. Det gjorde ont i mig när två ganska pratglada grabbar plötsligt tystnar i bilen när vi närmar oss skolan och det skar i hjärtat när jag åkte därifrån. Det gör ont i mig när jag ser min son försöka hålla god min "mamma det gick bra idag".
Min son har tagit emot ursäkten han fick och han verkar kunna acceptera att det har hänt. Och med sitt barnperspektiv tror han ju full och fast på att det aldrig kommer att hända igen. Vilket är jättebra för hans skull. Tyvärr har man som vuxen inte samma tillit till omvärlden längre och en sådan här påminnelse om hur skört det är och hur snabbt det händer gör att, åtminstone jag, har svårt att hämta igen mig...
Tänkvärt
Vila i frid och njut i din eka med fiskespöet i hand <3
Stolthet
Jag är naturligtvis alltid stolt över dem men nu när de börjar bli vuxna (några är ju det redan) så känner jag att det jag velat och kämpat för så starkt under deras uppväxt faktiskt gett resultat och att resultatet i form av dessa underbara människor är hur bra som helst.
En av de viktigaste sakerna för mig har varit att de ska få vara "egna" individer och göra det de mår bra av och inte lyssna på "alla andra" eller låta sig styras av pengar och makt. Detta att inte lyssna på alla andra har ofta ställt till bekymmer för dem under skoltiden då de inte alltid har följt det som uppfattas som "normalt och vanligt" och då känt sig utanför eller ensamma. Nu som vuxna (eller nästan) är det istället en styrka och jag är så stolt att de orkade igenom den tiden.
De har gått igenom svårigheter som kanske är lite "utöver" det andra går igenom i samma åldrar, men kommit ut på andra sidan som starkare individer. De vet, och jag vet, att nu klarar de det mesta. Det är inte styrka att aldrig falla, det är styrka att orka resa sig igen. De är dessutom starka nog att våga visa ödmjukhet och förståelse för andra.
Livet är fullt av med- och motgångar men fortsätt att vara NI och stå upp för er egen skull (utan att kliva på andra om det går) Jag är så stolt över er!
En intressant hemresa :)
Jag vet att jag sällan skriver "personliga inlägg" men måste ändå dela med mig av resan hem som vi gjorde från Småland, en resa på 68 mil. Det var några udda incidenter som fick mig att fundera över att det är konstigt att det inte händer mer efter vägarna än det gör :)
En incident som gjorde att vi faktiskt blev rädda var en lastbil orsak till. Vi åkte efter en väg där hastigheten var 80 km och såg lite längre framför oss en kortare bilkö med en lastbil sist. Efter en stund körde lastbilen in på en parkeringsficka och jag andades ut lite och tänkte "vad bra, då slipper jag ligga bakom den eftersom det verkar omöjligt att köra om efter den här vägen". Efter en stund fick jag till min förvåning se lastbilen i backspegeln och inte en bit bort utan riktigt nära. Tänkte för mig själv att oj, vad den måste ha kört fort. Vi kom till en ganska lång uppförsbacke och jag gasade på lite extra för att komma ifrån den eftersom jag tyckte att den låg alldeles för nära. Döm om min stora förvåning när lastbilen hängde på! Var uppe i 100 km och lastbilen sackade inte efter en millimeter. Det enda jag såg i backspegeln var stora lysen som såg ut att sitta fast i min bakruta. Nu började jag tycka att det var obehagligt. De andra i bilen började också tycka att det var otäckt och när jag saktade ner igen till lagstadgade 80 km trodde vi alla att den faktiskt skulle köra på oss. Vågade inte fortsätta på det sättet så jag gasade lite igen men lastbilen hängde på. Jag pumpade ett par gånger på bromsen för att visa att jag tyckte att den låg alldeles för nära men som svar på det blinkande han med helljuset några gånger bara... Vi började titta efter någonstans att stanna och släppa förbi den men de flesta ställen hade krävt en ganska häftig inbromsning från min sida och det vågade jag inte, då hade han (med sin tyngd och mycket längre bromssträcka) kört på oss. Det handlade säkert inte om nån längre sträcka, kanske några kilometer, men det kändes oändligt långt och hela tiden såg jag bara hans lysen i bakrutan. Vi drog snabbt paralleller till skräckfilmer man sett där folk blir jagade och prejade av vägen :) Till slut såg jag en parkeringsficka lite längre fram och jag började bromsa, höll foten lite på bromsen och pumpade samtidigt som jag började blinka så han skulle förstå att jag tänkte stanna. Hela tiden trodde vi att han skulle köra på oss. Svängde in på parkeringsplatsen i ganska hög fart eftersom jag inte vågade bromsa mer och när lasbilen svängde förbi oss höll jag andan för jag trodde nog att han skulle ta bilens vänstra bakdel med sig..
Vi svängde ut på vägen igen och pustade ut. Tog bilnumret och ringde och fick reda på att den tillhörde något skogsåkeri i Tranås. Vi följde den här lastbilen en bra bit till eftersom den snabbt kom ikapp en annan bil som han låg precis lika nära. Efter många svängar på vägen förlorade vi dem ur sikte men fick efter en stund syn på personbilen, den stod då parkerad efter vägen och hade släppt förbi lastbilen som vi inte såg skymten av något mer. Föraren i personbilen satt med mobiltelefon i handen och jag hoppas han ringde till åkeriet för det gjorde aldrig vi och det ångrar jag nu...
Det tog en stund efter den upplevelsen att få ner pulsen och lite skärrade var vi allt. När jag fick se ett rådjur (?) vid vägkanten blev det en lite för häftig inbromsning som återigen skrämde slag på de i bilen och vi konstaterade att det gick fort att få upp pulsen igen :)
Efter att ha stannat i Mjölby och ätit fortsatte vi resan hemåt och kom ut på motorvägen mellan Mjölby och Norrköping. Här passerade vi ovädret som drog igenom Sverige och mitt i en omkörning kände jag att "jäklar, här är det för mycket vatten på vägen" Gled in mellan två långtradare och tänkte att här ligger jag kvar tills regnet har lugnat sig lite så jag ser riktigt. Och det var då vi upptäckte att hela bilen immat igen :) Fläkten gick för fullt men inte hjälpte det :) Så vi började spåna fritt hur den skulle vara inställd och provade allt tyckte vi :) Som tur var hade jag papper i bilen så sonen och jag satt och torkade av rutan på insidan för att överhuvudtaget se någonting ut :) Såhär efteråt blir det lite kul men just då var det inte så roligt :) Kan ju meddela att till slut hade fläkten gjort sitt jobb och sikten var åter till belåtenhet :)
Någonstans runt Uppsala (tror jag det var) fick jag uppleva något av det Jonny Forsberg (han som blev av med körkortet när han gasade på för att släppa förbi en utryckande ambulans på en enfilig 70-sträcka) måste ha upplevt. Fick se blinkande blåljus långt bakom mig i backspegeln och började redan då titta efter någonstans att stanna. Men precis som för Jonny befann jag mig på en enfältsväg med mittenräcke utan väggren. Jag ökade farten men upptäckte att ambulansen, som det visade sig vara, hade kommit ikapp och blinkade med helljuset åt mig. Till slut fick jag se en busshållplats och svängde snabbt in där och ambulansen for förbi. Jag hade redan när jag läste om Jonny medlidande med honom och tyckte absolut att han gjorde rätt och efter det här förstår jag hur han måste ha känt sig. Det är en otroligt stressande situation och allt man tittar efter är hur länge denna enfilighet ska hålla i sig. Jag hade dock lärt mig något efter att ha läst om honom så jag tittade efter utfarter och hållplatser, något som polisen som stoppade honom tyckte att han skulle ha gjort. Men ärligt kan jag säga att det hade jag inte gjort om jag inte hade haft artikeln i färskt minne. Situationen i sig är så stressande att allt man tänker på är att gasa.
Vi kom i alla fall hem helskinnade även om resan blev lite i "intressantaste" laget :)
