Jag släpper din hand - för ett helt vanligt återfall (ur Winnerbäcks "Helande tröst")
Jag stod bakom en man i kassan idag. En man med skakande händer som hade svårt att få upp de ihopknölade pengarna i plånboken. En man som blev stressad av att kön växte bakom honom och som plötsligt inte kom ihåg vilken operatör hans telefonkort hade. En man jag känner igen som en av "byns missbrukare".
Det var något så tragiskt och ensamt över honom.
Jag vet inte om det var meningen att jag skulle hamna bakom just honom idag men det verkar nästan så. Jag har de sista dagarna försökt att sätta ord på det komplexa med missbrukare. I stan har vi något som kallas för Värmestugan, dit missbrukare, hemlösa och andra som är i behov av lite mänsklig värme kan vända sig. De har ett litet fik som är öppna för alla och de har ordnat en loppis dit vi kan skänka saker som vi inte längre behöver men som mindre gynnsamma människor kan vara i stort behov av eller så säljs sakerna för att på så sätt komma samma människor till nytta. En både fysisk och psykisk värmestuga för människor i nöd och som till största delen drivs ideellt.
Jag tillhör de människor som alltid ömmar för de som har det svårt, som aldrig ger upp hoppet och som hela tiden tror att människor kan förändras. Det är på både gott och ont kan jag säga. Men oavsett anledning eller om det är rätt eller fel är jag alltid den som "tycker synd om" människor som hamnat i svårigheter, som alltid envisas med att skilja på människan och handlingen och som säger "en chans till". Jag tycker ju därför att det här med värmestugan i det stora hela är ett otroligt fint initiativ och har också önskat att jag haft mer tid så jag hade kunnat ställa upp där. Min hjälp har så här långt endast sträckt sig till att skänka kläder och prylar... Jag tycker verkligen att vi i Sverige är ett så rikt land att ingen människa ska behöva hamna helt utanför samhället, oavsett vilka felval de har gjort tidigare i livet.
MEN...
Det finns alltid ett men och det finns alltid en "andra sida" av allting. Det finns människor som ser värmestugan som ett hån. Människor som ser värmestugan som ett svek och jag kan förstå dem. Det är, oftast, människor som lever/har levt nära en missbrukare. Människor som har varit med nära och personligen upplevt det helvete det är att leva med en missbrukare. Människor som kämpar för att visa missbrukaren att det är fel, att det är skadligt och som blir svikna den ena gången efter den andra. Som ser besvikelsen i barnens ögon och som inte kan göra annat än att "gilla läget". Dessa människor ser ställen som värmestugan som ett personligt svek. Samtidigt som de för sitt krig på hemmafronten (av kärlek, rädsla, välvilja och omtanke) visar såna ställen att det är okej att komma dit påverkad, de visar att missbrukaren duger precis som han/hon är trots sitt missbruk och därmed har ju den som "tjatar" där hemma fel. Passar det inte hemma är det bara att ta sig till värmestugan och få lite omtanke och vips är sveken hemma glömda. Det ger missbrukaren en möjlighet att leva "dubbelliv".
Och jag kan inte säga att de här människorna har fel. De lever ett liv som är fullt av svek, ovisshet och psykisk (ibland också fysisk) misshandel. De VET att enda sättet att komma ur ett missbruk är genom att få konsekvenser av sina val, att få krav på sig som de måste leva upp till. Man hjälper inte en missbrukare att sluta genom att bara visa omtanke... Värmestugan (eller andra liknande ställen) hjälper verkligen inte de här människorna utan får då istället helt motsatt effekt, den upplevs som en motståndare. Och det ena behöver ju inte ta ut det andra men var är det individuella engagemanget som anhöriga till missbrukare skulle behöva, var är då omtanken? De lever sitt liv "rätt", de får ta konsekvenserna av missbrukarens val och svek och ändå är det missbrukaren som får omtanken...
Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande att värmestugan ska finnas kvar och jag önskar att kommunen verkligen tog till vara det individuella engagemang som den här staden har visat finns och att de byggde ihop sin missbruksvård, fick en samsyn där allt fanns under samma tak/ekonomi/beslutsfattare (eller vad ni nu vill kalla det) Men diskussionen är inte lätt och jag tror vi är farligt ute om vi bara ser en sida, oavsett vilken sida det är och glömmer bort att lyssna på andra. Alla människor är olika, drabbas olika och gör val av olika anledningar och vem är jag att döma?
Det var något så tragiskt och ensamt över honom.
Jag vet inte om det var meningen att jag skulle hamna bakom just honom idag men det verkar nästan så. Jag har de sista dagarna försökt att sätta ord på det komplexa med missbrukare. I stan har vi något som kallas för Värmestugan, dit missbrukare, hemlösa och andra som är i behov av lite mänsklig värme kan vända sig. De har ett litet fik som är öppna för alla och de har ordnat en loppis dit vi kan skänka saker som vi inte längre behöver men som mindre gynnsamma människor kan vara i stort behov av eller så säljs sakerna för att på så sätt komma samma människor till nytta. En både fysisk och psykisk värmestuga för människor i nöd och som till största delen drivs ideellt.
Jag tillhör de människor som alltid ömmar för de som har det svårt, som aldrig ger upp hoppet och som hela tiden tror att människor kan förändras. Det är på både gott och ont kan jag säga. Men oavsett anledning eller om det är rätt eller fel är jag alltid den som "tycker synd om" människor som hamnat i svårigheter, som alltid envisas med att skilja på människan och handlingen och som säger "en chans till". Jag tycker ju därför att det här med värmestugan i det stora hela är ett otroligt fint initiativ och har också önskat att jag haft mer tid så jag hade kunnat ställa upp där. Min hjälp har så här långt endast sträckt sig till att skänka kläder och prylar... Jag tycker verkligen att vi i Sverige är ett så rikt land att ingen människa ska behöva hamna helt utanför samhället, oavsett vilka felval de har gjort tidigare i livet.
MEN...
Det finns alltid ett men och det finns alltid en "andra sida" av allting. Det finns människor som ser värmestugan som ett hån. Människor som ser värmestugan som ett svek och jag kan förstå dem. Det är, oftast, människor som lever/har levt nära en missbrukare. Människor som har varit med nära och personligen upplevt det helvete det är att leva med en missbrukare. Människor som kämpar för att visa missbrukaren att det är fel, att det är skadligt och som blir svikna den ena gången efter den andra. Som ser besvikelsen i barnens ögon och som inte kan göra annat än att "gilla läget". Dessa människor ser ställen som värmestugan som ett personligt svek. Samtidigt som de för sitt krig på hemmafronten (av kärlek, rädsla, välvilja och omtanke) visar såna ställen att det är okej att komma dit påverkad, de visar att missbrukaren duger precis som han/hon är trots sitt missbruk och därmed har ju den som "tjatar" där hemma fel. Passar det inte hemma är det bara att ta sig till värmestugan och få lite omtanke och vips är sveken hemma glömda. Det ger missbrukaren en möjlighet att leva "dubbelliv".
Och jag kan inte säga att de här människorna har fel. De lever ett liv som är fullt av svek, ovisshet och psykisk (ibland också fysisk) misshandel. De VET att enda sättet att komma ur ett missbruk är genom att få konsekvenser av sina val, att få krav på sig som de måste leva upp till. Man hjälper inte en missbrukare att sluta genom att bara visa omtanke... Värmestugan (eller andra liknande ställen) hjälper verkligen inte de här människorna utan får då istället helt motsatt effekt, den upplevs som en motståndare. Och det ena behöver ju inte ta ut det andra men var är det individuella engagemanget som anhöriga till missbrukare skulle behöva, var är då omtanken? De lever sitt liv "rätt", de får ta konsekvenserna av missbrukarens val och svek och ändå är det missbrukaren som får omtanken...
Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande att värmestugan ska finnas kvar och jag önskar att kommunen verkligen tog till vara det individuella engagemang som den här staden har visat finns och att de byggde ihop sin missbruksvård, fick en samsyn där allt fanns under samma tak/ekonomi/beslutsfattare (eller vad ni nu vill kalla det) Men diskussionen är inte lätt och jag tror vi är farligt ute om vi bara ser en sida, oavsett vilken sida det är och glömmer bort att lyssna på andra. Alla människor är olika, drabbas olika och gör val av olika anledningar och vem är jag att döma?
