Carolas Blogg

En 18-åring har "sålt" en 14-årig förståndshandikappad flicka till andra män för att utnyttja henne sexuellt. 10 st stod åtalade från början och 4 av dem blev dömda. Två för våldtäkt mot barn, en för grovt koppleri och en för köp av sexuella tjänster. Nu har hovrätten frikänt dem som blev dömda för våldtäkt (en 51-åring och en 35-åring) därför att männen inte har insett att hon var under 15 år... Den 18-åring som blev dömd för grovt koppleri har fått sitt straff sänkt från ett års fängelse till tre månaders fängelse. Den 17-åring som dömts för köp av sexuella tjänster får straffet minskat från 50 till 40 dagsböter. Och eftersom han suttit häktad i nästan två veckor anses bötesbeloppet betalt.

Dessutom blir den 14-åriga flickan utan skadestånd därför att: "Det utnyttjande som hon utsatts för genom 18-åringens koppleri bedöms inte ha varit en tillräckligt allvarlig integritetskränkning"

Hovrätten anser att det är till flickans nackdel att hon inte funnits i rätten och vittnat. Detta trots att det är rätten som har en regel att barn inte är mogna för det och det är alltså därför hon inte funnits med där. Dessutom anser de att hon inte varit tydlig nog med att säga nej till männen...

Jag hoppas fortfarande att jag har missat något i rapporteringen kring det här för annars har vi ett sjukt samhälle..

Jag skriver inte ofta något personligt här på bloggen men kanske är det dags att ändra på det? :) Jag har aldrig publicerat bilder heller på min blogg, men det har jag ändrat på nu :))

Kortet föreställer killen som är min hjälte och ett av mina älskade barnbarn. Han föddes med en skada som gör att han inte kan använda vänster arm och ben lika bra som höger. Från början använde han inte den armen alls, den bara hängde där. Men ju större han blev desto mer har han kämpat för att kunna ta hjälp av den handen och armen också. Idag fungerar den riktigt bra.

Ikväll var jag hemma hos honom och när jag kom sträckte han armarna mot mig och ville absolut komma till mig. (bara det värmer ju gott i ett mormorshjärta) Egentligen var det inte mig han ville till för han ville till trappen men "om man sträcker armarna mot mormor och sen vidare mot målet så brukar man få som man vill" tänkte han nog :) Och visst fick han som han ville :) Jag håller honom i händerna och han går mot trappen och döm om min förvåning när han lyfter först höger ben till första trappsteget och sen vänster ben till nästa steg. Han kan ju!!!  Det benet har ju alltid "släpat" lite och nu plötsligt använder han det precis lika bra som höger. Och det är i det ögonblicket det slår mig: Vilken hjälte han är! Han har inte haft det så lätt, han har fått kämpa hårt och mött otroligt många hinder på vägen. Alla besök hos doktorer och till rehab, alla olika människor han har fått möta och som hela tiden ska klämma och känna. Och mitt i allt en inskolning på dagis också. Han måste ha mött så mycket frustration när han inte kunnat utvecklas och göra saker som han har velat och som är "normalt" för åldern. Men idag, 1 år och 4 månader gammal (eller ung?), hasar han sig fram på stjärten och ökar hastigheten för varje dag tror jag :) Han kommer att kunna gå och springa framöver också så problemet är inte av det allvarligare slaget, men det som slår mig i det ögonblicket jag står med han i trappen är att, inte nog med att han har fått kämpa mycket hårdare än många andra barn, han har verkligen gjort det med ett leende också, hela tiden. Leende har han kämpat på och lika leende och stolt har han visat upp alla sina framsteg för att sedan kämpa vidare med nästa. Det är min hjälte det!