Planen
Häromdagen vaknade jag och kände mig inte alls lika bestämd över att sluta röka. Funderade länge på varför den känslan infann sig. Kom på sen att jag inte litar på mig själv, jag litar inte på att jag kommer att klara det på egen hand. Jag behöver helt enkelt min sambo i närheten så jag kan hitta styrkan i hans ögon. Han tror på mig, han är stolt över mig och jag vill absolut inte göra honom besviken. Så... ja, jag är livrädd för att misslyckas.
De senaste dagarna har jag ironi-rökt. Verkligen betonat att "nu går jag ut och röker en belöningscigarett", " nu går jag ut och röker för att jag inte har något bättre för mig" osv. Trots att jag har haft en klump i magen över beslutet har det gett några goda skratt också.
Jag förstår att jag har gjort människor i min närhet illa och besvikna alla gånger förut när jag har sagt att jag ska sluta röka och sedan börjat igen. Jag ser det inte minst nu när jag talar om att jag återigen ska försöka. Jag ser det i ögonen och jag förstår det av de ljumma kommentarerna. Min dotter har sagt att hon tror på oss (sambon ska också sluta) men jag förstår att hon tvivlar. Inte konstigt alls faktiskt. Min mamma sken upp och sa: Har du slutat? Och när jag berättade att jag skulle det den 1 januari slocknade leendet och hon sa: Jaha. Jag ska verkligen göra vad jag kan för att visa att jag verkligen menar det den här gången.
Jag har också mött många positiva kommentarer och många som är glada för min skull och sånt värmer. Sen har vi ju de här som inte själva vill sluta och som inte gör så mycket för att stötta mig utan hellre plockar fram fördelarna med att röka. Men som rökare vet jag att det bottnar i avundsjuka så de kommentarerna går bort.
Planen var det ja :) Min sambo och jag har gjort en plan och den är uppdelad i olika kategorier. En kategori för varje känsla/problem/rädsla (kalla det vad du vill) Så här ser den ut:
Kris: Vid akut rökbehov/kriskänsla som verkligen är kris och håller i sig har jag nu portionssnus (ve och fasa), nikotintabletter och ett varv runt skolan att tillgå. Det här med skolan kanske behöver en förklaring: vi bor bredvid en gammal skola och ett varv runt den i raskt tempo borde ta bort de värsta känslorna och dessutom tar det nog ungefär lika lång tid som att gå ut och röka.
Kortsiktig belöning: Uppskurna frukter på ett fat i kylen som jag kan gå och plocka av. (kommer inte ens att fundera på att skära upp någon när jag är röksugen så det måste finnas färdigt) Tuggummi av vanlig sort (då håller munnen sig sysselsatt) Lösa korsord (tack Annelie för tipset) borde få tankarna på annat håll en stund. Har en hel hög med korsordstidningar liggandes som nu kan komma till användning.
Långsiktig belöning: Att skriva. Jag gillar att skriva men tiden har inte räckt till förut. Nu kan jag använda skrivandet som en belöning vilket känns riktigt bra. Köpa något till bara mig själv. Varje rökfri månad ska min sambo och jag få köpa något som är bara till oss själva. Något onödigt, något vi bara vill ha. Inga överdrivna dyra saker men något som är en bekräftelse på att vi inte har rökt.
Hälsa: Här har vi nog min stora rädsla, att gå upp i vikt pga ändrad ämnesomsättning. Vid tidigare provtagningar har det visat sig att jag (säker många med mig) har en lägre ämnesomsättning vid icke-rökning (vilket säkert är ett bevis på att kroppen är friskare) och det gör mig rädd för att gå upp i vikt. När jag höll uppe i 3.5 år förut gick jag upp 14 kilo.. DET vill jag inte göra igen. Jag är inte heller beredd att ge upp allt gott som jag äter idag. Så därför ser min plan ut såhär: Promenader. Men de måste schemaläggas för att bli av. Jag är ingen människa som rör på mig, jag är lat av naturen. Alltså måste jag helt enkelt boka in dem i min almanacka. Väga mig. Jag kommer att väga mig en gång i veckan för att se att vikten inte drar iväg "i smyg". Idag står vågen på 63.2 kilo. Dricka vatten. Det skulle jag ha behövt en längre tid men är dålig på det. Jag inbillar mig att det minskar sötsuget och abstinensen. Matvanor. Äta mer frukt och grönt. Vi har alltid sallad/grönsaker till maten men jag kan äta mer av det. Dessutom ingår uppskurna frukter i min kortsiktiga belöning så det kanske ger sig själv.
Hjälp: Den här sista kategorin handlar om att förbereda mina nära på vad som väntar och be om hjälp. Min sambo är väl förberedd tror jag med en massa kramar :) Mina barn som fortfarande bor hemma ska jag prata med idag. De måste hjälpa mig genom att pusha mig att komma iväg på mina promenader. De måste också förberedas på att jag kan bli på otroligt dåligt humör och att de då hjäper mig bäst genom att inte skälla tillbaka utan hjälpa mig i vardagen eller låta mig komma undan en stund. Planerad vardag. Vardagen behöver vara planerad för att undvika frustration över småsaker. Det betyder att skriva matlista, att jag vet när sonen har träning och behöver skjuts osv osv. Jag behöver också att omgivningen är lite tuff mot mig när jag kommer på en ursäkt för att dra ett bloss med någon. Jag får inte det, jag vet att jag lurar mig själv. Då är det viktigt att min omgivning inte låter sig luras av mina ursäkter eller att jag blir sur. Ni hjälper mig i det långa loppet. Snälla stå ut med mig. Till sist ska jag också sätta upp kort på mina barnbarn som jag kan titta på när jag funderar på att fuska. Helst med en pratbubbla där det står: Rök inte mormor/farmor.
Sådär, där är min plan. Jag hoppas detta är min sista dag som rökare och till sist vill jag bara säga att även om jag förberett alla på hur jag kan bli ska jag verkligen försöka fortsätta att vara en bra människa.
Man får vad man förväntar sig.
Kram och gott nytt år till er alla!
De senaste dagarna har jag ironi-rökt. Verkligen betonat att "nu går jag ut och röker en belöningscigarett", " nu går jag ut och röker för att jag inte har något bättre för mig" osv. Trots att jag har haft en klump i magen över beslutet har det gett några goda skratt också.
Jag förstår att jag har gjort människor i min närhet illa och besvikna alla gånger förut när jag har sagt att jag ska sluta röka och sedan börjat igen. Jag ser det inte minst nu när jag talar om att jag återigen ska försöka. Jag ser det i ögonen och jag förstår det av de ljumma kommentarerna. Min dotter har sagt att hon tror på oss (sambon ska också sluta) men jag förstår att hon tvivlar. Inte konstigt alls faktiskt. Min mamma sken upp och sa: Har du slutat? Och när jag berättade att jag skulle det den 1 januari slocknade leendet och hon sa: Jaha. Jag ska verkligen göra vad jag kan för att visa att jag verkligen menar det den här gången.
Jag har också mött många positiva kommentarer och många som är glada för min skull och sånt värmer. Sen har vi ju de här som inte själva vill sluta och som inte gör så mycket för att stötta mig utan hellre plockar fram fördelarna med att röka. Men som rökare vet jag att det bottnar i avundsjuka så de kommentarerna går bort.
Planen var det ja :) Min sambo och jag har gjort en plan och den är uppdelad i olika kategorier. En kategori för varje känsla/problem/rädsla (kalla det vad du vill) Så här ser den ut:
Kris: Vid akut rökbehov/kriskänsla som verkligen är kris och håller i sig har jag nu portionssnus (ve och fasa), nikotintabletter och ett varv runt skolan att tillgå. Det här med skolan kanske behöver en förklaring: vi bor bredvid en gammal skola och ett varv runt den i raskt tempo borde ta bort de värsta känslorna och dessutom tar det nog ungefär lika lång tid som att gå ut och röka.
Kortsiktig belöning: Uppskurna frukter på ett fat i kylen som jag kan gå och plocka av. (kommer inte ens att fundera på att skära upp någon när jag är röksugen så det måste finnas färdigt) Tuggummi av vanlig sort (då håller munnen sig sysselsatt) Lösa korsord (tack Annelie för tipset) borde få tankarna på annat håll en stund. Har en hel hög med korsordstidningar liggandes som nu kan komma till användning.
Långsiktig belöning: Att skriva. Jag gillar att skriva men tiden har inte räckt till förut. Nu kan jag använda skrivandet som en belöning vilket känns riktigt bra. Köpa något till bara mig själv. Varje rökfri månad ska min sambo och jag få köpa något som är bara till oss själva. Något onödigt, något vi bara vill ha. Inga överdrivna dyra saker men något som är en bekräftelse på att vi inte har rökt.
Hälsa: Här har vi nog min stora rädsla, att gå upp i vikt pga ändrad ämnesomsättning. Vid tidigare provtagningar har det visat sig att jag (säker många med mig) har en lägre ämnesomsättning vid icke-rökning (vilket säkert är ett bevis på att kroppen är friskare) och det gör mig rädd för att gå upp i vikt. När jag höll uppe i 3.5 år förut gick jag upp 14 kilo.. DET vill jag inte göra igen. Jag är inte heller beredd att ge upp allt gott som jag äter idag. Så därför ser min plan ut såhär: Promenader. Men de måste schemaläggas för att bli av. Jag är ingen människa som rör på mig, jag är lat av naturen. Alltså måste jag helt enkelt boka in dem i min almanacka. Väga mig. Jag kommer att väga mig en gång i veckan för att se att vikten inte drar iväg "i smyg". Idag står vågen på 63.2 kilo. Dricka vatten. Det skulle jag ha behövt en längre tid men är dålig på det. Jag inbillar mig att det minskar sötsuget och abstinensen. Matvanor. Äta mer frukt och grönt. Vi har alltid sallad/grönsaker till maten men jag kan äta mer av det. Dessutom ingår uppskurna frukter i min kortsiktiga belöning så det kanske ger sig själv.
Hjälp: Den här sista kategorin handlar om att förbereda mina nära på vad som väntar och be om hjälp. Min sambo är väl förberedd tror jag med en massa kramar :) Mina barn som fortfarande bor hemma ska jag prata med idag. De måste hjälpa mig genom att pusha mig att komma iväg på mina promenader. De måste också förberedas på att jag kan bli på otroligt dåligt humör och att de då hjäper mig bäst genom att inte skälla tillbaka utan hjälpa mig i vardagen eller låta mig komma undan en stund. Planerad vardag. Vardagen behöver vara planerad för att undvika frustration över småsaker. Det betyder att skriva matlista, att jag vet när sonen har träning och behöver skjuts osv osv. Jag behöver också att omgivningen är lite tuff mot mig när jag kommer på en ursäkt för att dra ett bloss med någon. Jag får inte det, jag vet att jag lurar mig själv. Då är det viktigt att min omgivning inte låter sig luras av mina ursäkter eller att jag blir sur. Ni hjälper mig i det långa loppet. Snälla stå ut med mig. Till sist ska jag också sätta upp kort på mina barnbarn som jag kan titta på när jag funderar på att fuska. Helst med en pratbubbla där det står: Rök inte mormor/farmor.
Sådär, där är min plan. Jag hoppas detta är min sista dag som rökare och till sist vill jag bara säga att även om jag förberett alla på hur jag kan bli ska jag verkligen försöka fortsätta att vara en bra människa.
Man får vad man förväntar sig.
Kram och gott nytt år till er alla!
Dagen efter beslut
Jag har haft 63 läsare på min blogg sen igår och det är rekord, tack till alla er!
Beslutet jag tog igår känns fortfarande rätt och jag börjar se hur sjukt mitt beteende är. Hela min tillvaro kretsar runt rökningen. Hela tiden denna planering när jag kan "röka nästa gång". Åka på affären = röka innan och röka efter. Jobba = rökplaneringen utgår ifrån schemat (jobbar som lärare för er som inte vet) och till slut är mina rökpauser lika givna som mina lektioner. Åka till nån och fika = röka hemma innan och med tankar som kretsar kring om jag kan få komma ut och röka hos dem jag ska till. Vilket i sig skapar en stress när jag ska till någon som jag inte varit hos förut. Var på badhuset med barn och barnbarn idag och naturligtvis tänker jag på innan hur länge vi ska vara där och om en rökpaus kan ingå eller om jag klarar mig. Och det är klart att jag klarar mig, egentligen, men det blir som tvångstankar att jag bara måste ut och röka också. Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst men jag tror ni fattar.
Min sambo och jag satt i alla fall igår och gjorde upp en plan för hur det här ska göras. Han slutar ju också röka och även om han inte har riktigt samma sjuka beteende som jag så kan han också behöva en plan. Jag har förberett honom på hur jag blir. Jag blir tex fruktansvärt irriterad och snäser gärna. Jag har försökt förklarat för honom att han inte får ta åt sig, jag menar det ju aldrig personligt utan det är den inre frustrationen som måste ut. Vad jag behöver mest av allt då är en kram. Vilket troligen kommer att få mig att börja gråta men om han är förberedd kanske det är lättare att ta. Vi har gått igenom alla situationer och vad jag ska göra när suget eller tvångstankarna sätter in. Jag bär på ett självdestruktivt drag när det gäller att sluta röka och har jag då ingen plan kommer jag att röka bara för att bevisa för mig själv att jag inte klarar det. Min sambo hittade en "slutarökablogg" igår där folk som försöker sluta röka berättar hur det går och vad de gör. Mycket intressant läsning måste jag säga, finns många många där ute som har samma sjuka beteende som jag.
Jag kommer framöver att använda min blogg här till att skriva av mig och har bestämt mig för att vara fullständigt ärlig dels ifall det finns någon där ute som funderar på att sluta röka och vill följa mig och dels för de i min närhet som kanske behöver veta hur jag mår och känner. Jag kommer att behöva all hjälp och stöd som jag kan få. I min plan ingår också att faktiskt be om hjälp.
På återseende säger jag sålänge och min plan kommer naturligtvis också här sen.
Kramar till er alla och speciellt till min älskade sambo som fick mig att ta steget <3
Beslutet jag tog igår känns fortfarande rätt och jag börjar se hur sjukt mitt beteende är. Hela min tillvaro kretsar runt rökningen. Hela tiden denna planering när jag kan "röka nästa gång". Åka på affären = röka innan och röka efter. Jobba = rökplaneringen utgår ifrån schemat (jobbar som lärare för er som inte vet) och till slut är mina rökpauser lika givna som mina lektioner. Åka till nån och fika = röka hemma innan och med tankar som kretsar kring om jag kan få komma ut och röka hos dem jag ska till. Vilket i sig skapar en stress när jag ska till någon som jag inte varit hos förut. Var på badhuset med barn och barnbarn idag och naturligtvis tänker jag på innan hur länge vi ska vara där och om en rökpaus kan ingå eller om jag klarar mig. Och det är klart att jag klarar mig, egentligen, men det blir som tvångstankar att jag bara måste ut och röka också. Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst men jag tror ni fattar.
Min sambo och jag satt i alla fall igår och gjorde upp en plan för hur det här ska göras. Han slutar ju också röka och även om han inte har riktigt samma sjuka beteende som jag så kan han också behöva en plan. Jag har förberett honom på hur jag blir. Jag blir tex fruktansvärt irriterad och snäser gärna. Jag har försökt förklarat för honom att han inte får ta åt sig, jag menar det ju aldrig personligt utan det är den inre frustrationen som måste ut. Vad jag behöver mest av allt då är en kram. Vilket troligen kommer att få mig att börja gråta men om han är förberedd kanske det är lättare att ta. Vi har gått igenom alla situationer och vad jag ska göra när suget eller tvångstankarna sätter in. Jag bär på ett självdestruktivt drag när det gäller att sluta röka och har jag då ingen plan kommer jag att röka bara för att bevisa för mig själv att jag inte klarar det. Min sambo hittade en "slutarökablogg" igår där folk som försöker sluta röka berättar hur det går och vad de gör. Mycket intressant läsning måste jag säga, finns många många där ute som har samma sjuka beteende som jag.
Jag kommer framöver att använda min blogg här till att skriva av mig och har bestämt mig för att vara fullständigt ärlig dels ifall det finns någon där ute som funderar på att sluta röka och vill följa mig och dels för de i min närhet som kanske behöver veta hur jag mår och känner. Jag kommer att behöva all hjälp och stöd som jag kan få. I min plan ingår också att faktiskt be om hjälp.
På återseende säger jag sålänge och min plan kommer naturligtvis också här sen.
Kramar till er alla och speciellt till min älskade sambo som fick mig att ta steget <3
Beslut
Jag måste sluta röka. Eller egentligen måste jag inte men jag väljer att göra ett försök eftersom jag vill fortsätta leva. Jag har haft rökhosta i 8.5 år och jag har haft ljud på lungorna i drygt 4 år som visar att jag är rökare. Jag vet att det är såhär och jag har inte rökt många cigaretter de senaste 4 åren utan att tänka tanken att jag måste sluta. Men ändå fortsätter jag. Det är så lätt att skjuta upp beslutet och bara fortsätta i gamla mönster därför att det är lättaste vägen. Försöka förtränga att det är som det är och fortsätta skämta om hostan osv. När barnen tjatar så säger man bara att ja, ja, jag ska och hoppas att de nöjer sig med det. Men innerst inne vet jag att de bara slutar prata om det för de vet att jag blir irriterad.
Så vad gjorde då att jag kom fram till att det är dags nu? Jo, jag har en älskad sambo som berättade om sin oro för mig. Han har hört hur jag låter på morgonen, han har hört pipet i mina lungor och han har hört hur jag ibland får svårt att få luft. Han delade med sig av oro och sina erfarenheter av att ha sett konsekvenserna av rökning på nära håll. Han lät mig inte skratta bort det, han lät mig inte komma undan och jag lyssnade på hans oro. När han så sa att jag har Noel, Leon och Theo, mina älskade barnbarn, att tänka på också blev det plötsligt påtagligt och jag förstod äntligen att jag inte har något val. Jag vill att de ska ha sin mormor/farmor i livet så länge det bara är möjligt. Jag vill vara med och se dem växa upp och jag vill såsmåningom också bli gammelmormor/farmor. Jag vill vara med.
Jag har för länge sedan analyserat min rökning och skulle röka ca 4 cigaretter om dagen om jag bara rökte när jag var röksugen. En på morgonen, en efter lunch, en efter kaffet på eftermiddagen och en innan jag lägger mig. Resten då? De andra 10-11 st? Det är alla belöningscigaretter eller rastlöshetscigaretter. Jag belönar mig med en cig när jag har lagat mat, plockat undan, tvättat, diskat osv osv. På jobbet förekommer flera belöningscigaretter. En och annan cig röker jag när jag inte vet riktigt vad jag ska göra, är lite rastlös eller bara behöver komma ifrån en stund.
Jag måste ha en plan om jag ska klara av att sluta. Jag tror inte att jag bara kan sluta med en dålig vana utan måste nog ersätta den med en ny :) Den planen måste dessutom vara noga uträknad och inte lämna något åt slumpen eftersom jag vet att så fort jag börjar tvivla, det blir jobbigt eller jag inte vet exakt hur jag ska göra kommer jag att gå ut och röka. Lättaste vägen ni vet.. Planen måste innehålla flera delar: Hur jag håller magen igång utan cig, vad jag ska belöna mig med, vad jag ska göra när jag blir rastlös, hur jag ska undvika att gå upp 15 kg i vikt och framförallt: Vad jag ska göra istället. Om jag gör upp en plan, en riktig plan, vet jag att mina chanser att klara det ökar väsentligt. För om jag ska göra ett försök så vill jag ta mig sjutton lyckas också!
Så vad gjorde då att jag kom fram till att det är dags nu? Jo, jag har en älskad sambo som berättade om sin oro för mig. Han har hört hur jag låter på morgonen, han har hört pipet i mina lungor och han har hört hur jag ibland får svårt att få luft. Han delade med sig av oro och sina erfarenheter av att ha sett konsekvenserna av rökning på nära håll. Han lät mig inte skratta bort det, han lät mig inte komma undan och jag lyssnade på hans oro. När han så sa att jag har Noel, Leon och Theo, mina älskade barnbarn, att tänka på också blev det plötsligt påtagligt och jag förstod äntligen att jag inte har något val. Jag vill att de ska ha sin mormor/farmor i livet så länge det bara är möjligt. Jag vill vara med och se dem växa upp och jag vill såsmåningom också bli gammelmormor/farmor. Jag vill vara med.
Jag har för länge sedan analyserat min rökning och skulle röka ca 4 cigaretter om dagen om jag bara rökte när jag var röksugen. En på morgonen, en efter lunch, en efter kaffet på eftermiddagen och en innan jag lägger mig. Resten då? De andra 10-11 st? Det är alla belöningscigaretter eller rastlöshetscigaretter. Jag belönar mig med en cig när jag har lagat mat, plockat undan, tvättat, diskat osv osv. På jobbet förekommer flera belöningscigaretter. En och annan cig röker jag när jag inte vet riktigt vad jag ska göra, är lite rastlös eller bara behöver komma ifrån en stund.
Jag måste ha en plan om jag ska klara av att sluta. Jag tror inte att jag bara kan sluta med en dålig vana utan måste nog ersätta den med en ny :) Den planen måste dessutom vara noga uträknad och inte lämna något åt slumpen eftersom jag vet att så fort jag börjar tvivla, det blir jobbigt eller jag inte vet exakt hur jag ska göra kommer jag att gå ut och röka. Lättaste vägen ni vet.. Planen måste innehålla flera delar: Hur jag håller magen igång utan cig, vad jag ska belöna mig med, vad jag ska göra när jag blir rastlös, hur jag ska undvika att gå upp 15 kg i vikt och framförallt: Vad jag ska göra istället. Om jag gör upp en plan, en riktig plan, vet jag att mina chanser att klara det ökar väsentligt. För om jag ska göra ett försök så vill jag ta mig sjutton lyckas också!
Lite nya perspektiv kanske?
Det här är säkert något som alla har sett på någon facebookstatus:
Först får vi inte sjunga nationalsången på vår nationaldag, sen ska vi döpa om jullovet till vinterlov för att alla inte firar jul (dom som inte firar kan väl skita i lovet och gå i skolan då) sen får vi inte heller ha julmat i skolorna för att alla inte äter och firar jul, våra barn får inte gå utklädda som julgris i lucia tåget för då är dom rasistiska (får dom vara pepparkaksgubbar?) och har vi en svensk flagga då ska vi inte tala om hur rasistiska vi är, vad händer härnäst ska vi döpa om Sverige till Muslimia? VAD FAN HÄNDER MED SVERIGE? NU FÅR DET FAN VARA NOG!! Jag är inte ett dugg rasist men va fan- ni kommer till Sverige då får ni acceptera våra traditioner!
Är du lika less på skiten som jag skicka vidare och få högre folk att inse vad som händer med vårt land och att vi inte tycker om det!!
Jag trodde jag kunde låta det passera men ni känner ju mig: Det går inte, jag måste bemöta det :)
1. Vem säger att vi inte får sjunga nationalsången på vår nationaldag?
2. Har vi bytt namn på jullovet? (Vilket i och för sig inte är någon dum idé eftersom det heter sommarlov och höstlov) För övrigt kan de elever som inte firar jul inte gå i skolan under lovet eftersom lärarna är lediga.
3. Finns det verkligen skolor som tagit bort julmaten?
4. Hur många barn har ni sett utklädda till grisar i luciatåget?
5. Vad jag vet får vi ha svenska flaggor hur mycket vi vill bara vi inte använder dem i rasistiskt syfte. Vilket för övrigt gäller fler saker än bara flaggan.
6. Varför skulle Sverige döpas om till just Muslimia? Är muslimer de enda som firar våra helger på ett annorlunda sätt?
Är det ingen som har funderat på varför de kristna värderingarna plötsligt är värda så mycket så fort det blir tal om några förändringar? Trots att människor i vanliga fall inte är ett dugg kristna. Varför är det alltid ett hot så fort man börjar prata om förändringar? Jag tycker också att människor som flyttar hit ska "ta seden dit de kommer" men lite humana kan vi väl vara. Jag har inga problem med att kalla jullovet för vinterlov t.ex, varför går det prestige i det? Vi har i alla tider (även innan invandringen) haft människor som har varit exkluderade från vissa saker i vår tradition, tex Jehovas vittnen som inte firar jul och lucia. Betyder det att vi har "rätt" och de har "fel"? Betyder det att vi i Sverige ska frångå vår religionsfrihet? Betyder det att eftersom vi alltid har exkluderat folk så är det okej att fortsätta med det? Eftersom jag själv inte är religiös har jag inga problem med att frångå vissa kristna drag i våra traditioner i offentlig miljö, vad jag gör och vad jag firar hemma är ju fortfarande min ensak. Jag har inget behov av att påtvinga andra vad jag tycker är bra eller att "alla andra" ska göra likadant som jag. Vad är ni så rädda för?
För övrigt vill jag bara tillägga att innan man ger uttryck för såna här åsikter kanske man ska fundera på varifrån det kommer och kanske, kanske borde man fundera lite till på vad som faktiskt står :)
Först får vi inte sjunga nationalsången på vår nationaldag, sen ska vi döpa om jullovet till vinterlov för att alla inte firar jul (dom som inte firar kan väl skita i lovet och gå i skolan då) sen får vi inte heller ha julmat i skolorna för att alla inte äter och firar jul, våra barn får inte gå utklädda som julgris i lucia tåget för då är dom rasistiska (får dom vara pepparkaksgubbar?) och har vi en svensk flagga då ska vi inte tala om hur rasistiska vi är, vad händer härnäst ska vi döpa om Sverige till Muslimia? VAD FAN HÄNDER MED SVERIGE? NU FÅR DET FAN VARA NOG!! Jag är inte ett dugg rasist men va fan- ni kommer till Sverige då får ni acceptera våra traditioner!
Är du lika less på skiten som jag skicka vidare och få högre folk att inse vad som händer med vårt land och att vi inte tycker om det!!
Jag trodde jag kunde låta det passera men ni känner ju mig: Det går inte, jag måste bemöta det :)
1. Vem säger att vi inte får sjunga nationalsången på vår nationaldag?
2. Har vi bytt namn på jullovet? (Vilket i och för sig inte är någon dum idé eftersom det heter sommarlov och höstlov) För övrigt kan de elever som inte firar jul inte gå i skolan under lovet eftersom lärarna är lediga.
3. Finns det verkligen skolor som tagit bort julmaten?
4. Hur många barn har ni sett utklädda till grisar i luciatåget?
5. Vad jag vet får vi ha svenska flaggor hur mycket vi vill bara vi inte använder dem i rasistiskt syfte. Vilket för övrigt gäller fler saker än bara flaggan.
6. Varför skulle Sverige döpas om till just Muslimia? Är muslimer de enda som firar våra helger på ett annorlunda sätt?
Är det ingen som har funderat på varför de kristna värderingarna plötsligt är värda så mycket så fort det blir tal om några förändringar? Trots att människor i vanliga fall inte är ett dugg kristna. Varför är det alltid ett hot så fort man börjar prata om förändringar? Jag tycker också att människor som flyttar hit ska "ta seden dit de kommer" men lite humana kan vi väl vara. Jag har inga problem med att kalla jullovet för vinterlov t.ex, varför går det prestige i det? Vi har i alla tider (även innan invandringen) haft människor som har varit exkluderade från vissa saker i vår tradition, tex Jehovas vittnen som inte firar jul och lucia. Betyder det att vi har "rätt" och de har "fel"? Betyder det att vi i Sverige ska frångå vår religionsfrihet? Betyder det att eftersom vi alltid har exkluderat folk så är det okej att fortsätta med det? Eftersom jag själv inte är religiös har jag inga problem med att frångå vissa kristna drag i våra traditioner i offentlig miljö, vad jag gör och vad jag firar hemma är ju fortfarande min ensak. Jag har inget behov av att påtvinga andra vad jag tycker är bra eller att "alla andra" ska göra likadant som jag. Vad är ni så rädda för?
För övrigt vill jag bara tillägga att innan man ger uttryck för såna här åsikter kanske man ska fundera på varifrån det kommer och kanske, kanske borde man fundera lite till på vad som faktiskt står :)
