Dagen efter beslut
Jag har haft 63 läsare på min blogg sen igår och det är rekord, tack till alla er!
Beslutet jag tog igår känns fortfarande rätt och jag börjar se hur sjukt mitt beteende är. Hela min tillvaro kretsar runt rökningen. Hela tiden denna planering när jag kan "röka nästa gång". Åka på affären = röka innan och röka efter. Jobba = rökplaneringen utgår ifrån schemat (jobbar som lärare för er som inte vet) och till slut är mina rökpauser lika givna som mina lektioner. Åka till nån och fika = röka hemma innan och med tankar som kretsar kring om jag kan få komma ut och röka hos dem jag ska till. Vilket i sig skapar en stress när jag ska till någon som jag inte varit hos förut. Var på badhuset med barn och barnbarn idag och naturligtvis tänker jag på innan hur länge vi ska vara där och om en rökpaus kan ingå eller om jag klarar mig. Och det är klart att jag klarar mig, egentligen, men det blir som tvångstankar att jag bara måste ut och röka också. Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst men jag tror ni fattar.
Min sambo och jag satt i alla fall igår och gjorde upp en plan för hur det här ska göras. Han slutar ju också röka och även om han inte har riktigt samma sjuka beteende som jag så kan han också behöva en plan. Jag har förberett honom på hur jag blir. Jag blir tex fruktansvärt irriterad och snäser gärna. Jag har försökt förklarat för honom att han inte får ta åt sig, jag menar det ju aldrig personligt utan det är den inre frustrationen som måste ut. Vad jag behöver mest av allt då är en kram. Vilket troligen kommer att få mig att börja gråta men om han är förberedd kanske det är lättare att ta. Vi har gått igenom alla situationer och vad jag ska göra när suget eller tvångstankarna sätter in. Jag bär på ett självdestruktivt drag när det gäller att sluta röka och har jag då ingen plan kommer jag att röka bara för att bevisa för mig själv att jag inte klarar det. Min sambo hittade en "slutarökablogg" igår där folk som försöker sluta röka berättar hur det går och vad de gör. Mycket intressant läsning måste jag säga, finns många många där ute som har samma sjuka beteende som jag.
Jag kommer framöver att använda min blogg här till att skriva av mig och har bestämt mig för att vara fullständigt ärlig dels ifall det finns någon där ute som funderar på att sluta röka och vill följa mig och dels för de i min närhet som kanske behöver veta hur jag mår och känner. Jag kommer att behöva all hjälp och stöd som jag kan få. I min plan ingår också att faktiskt be om hjälp.
På återseende säger jag sålänge och min plan kommer naturligtvis också här sen.
Kramar till er alla och speciellt till min älskade sambo som fick mig att ta steget <3
Beslutet jag tog igår känns fortfarande rätt och jag börjar se hur sjukt mitt beteende är. Hela min tillvaro kretsar runt rökningen. Hela tiden denna planering när jag kan "röka nästa gång". Åka på affären = röka innan och röka efter. Jobba = rökplaneringen utgår ifrån schemat (jobbar som lärare för er som inte vet) och till slut är mina rökpauser lika givna som mina lektioner. Åka till nån och fika = röka hemma innan och med tankar som kretsar kring om jag kan få komma ut och röka hos dem jag ska till. Vilket i sig skapar en stress när jag ska till någon som jag inte varit hos förut. Var på badhuset med barn och barnbarn idag och naturligtvis tänker jag på innan hur länge vi ska vara där och om en rökpaus kan ingå eller om jag klarar mig. Och det är klart att jag klarar mig, egentligen, men det blir som tvångstankar att jag bara måste ut och röka också. Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst men jag tror ni fattar.
Min sambo och jag satt i alla fall igår och gjorde upp en plan för hur det här ska göras. Han slutar ju också röka och även om han inte har riktigt samma sjuka beteende som jag så kan han också behöva en plan. Jag har förberett honom på hur jag blir. Jag blir tex fruktansvärt irriterad och snäser gärna. Jag har försökt förklarat för honom att han inte får ta åt sig, jag menar det ju aldrig personligt utan det är den inre frustrationen som måste ut. Vad jag behöver mest av allt då är en kram. Vilket troligen kommer att få mig att börja gråta men om han är förberedd kanske det är lättare att ta. Vi har gått igenom alla situationer och vad jag ska göra när suget eller tvångstankarna sätter in. Jag bär på ett självdestruktivt drag när det gäller att sluta röka och har jag då ingen plan kommer jag att röka bara för att bevisa för mig själv att jag inte klarar det. Min sambo hittade en "slutarökablogg" igår där folk som försöker sluta röka berättar hur det går och vad de gör. Mycket intressant läsning måste jag säga, finns många många där ute som har samma sjuka beteende som jag.
Jag kommer framöver att använda min blogg här till att skriva av mig och har bestämt mig för att vara fullständigt ärlig dels ifall det finns någon där ute som funderar på att sluta röka och vill följa mig och dels för de i min närhet som kanske behöver veta hur jag mår och känner. Jag kommer att behöva all hjälp och stöd som jag kan få. I min plan ingår också att faktiskt be om hjälp.
På återseende säger jag sålänge och min plan kommer naturligtvis också här sen.
Kramar till er alla och speciellt till min älskade sambo som fick mig att ta steget <3
Kommentarer
Trackback
