Jobba igen :-)
Sitter med ett brett leende och försöker fånga mina känslor på pränt. Blev idag erbjuden ett vikariat på 5 veckor i ämnet idrott. Jag bad igår de som känner mig bäst att säga det ämne som de allra minst kantänka sig mig undervisa i och alla svarade de idrott :-) Och jag håller med, jag är verkligen ingen idrottsmänniska eller om jag ska vara ärlig så är jag knappt rörlig. Och jag är inte helt säker på att det är så bra för eleverna, jag menar är det inte meningen att man ska föregå med gott exempel :-) Nåja, jag sitter i alla fall här med ett brett leende för jag är så glad att jag fick erbjudandet, jag sökte inte vikariatet för det kändes som att rektorn skulle skratta åt mig om jag gjort det men oj vad fel jag hade. Det var ju ändå han som sökte upp mig.
Det blir en utmaning, det är helt klart men jag är ändå övertygad om att jag klarar det och utmaningar växer jag av. På 5 veckor kan jag inte lägga upp nån alltför seriös planering men jag kan se till att vi har roligt och förhoppningsvis kommer eleverna att bjuda till. Att ha varit borta från skolan, förutom några dagars vikariat, har varit jobbigt. Jag har saknat alla elever, och jag menar alla, men kanske speciellt "min" klass. De timmar jag jobbat där har varit små guldkorn i tillvaron och att elever varje gång kommer fram, kramar om mig och frågar när jag kommer tillbaka gör mig rörd. Att varje gång behöva svara att jag antagligen inte kommer tillbaka skär i hjärtat, även om jag är noga med att påpeka att om det hade varit upp till mig hade jag redan varit där. När andra elever utbrister: "men varför har du aldrig oss" förstår jag att jag har gjort skillnad för dem. När jag sedan kommer hem igen är det alltid med blandade känslor, dels en stor glädje att få träffa dem, se hur det har gått för dem men också en stark vemodskänsla.. jag tillhör inte där längre, jag kan inte påverka dem, jag kan inte längre göra skillnad. All personal och alla föräldrar som velat ha mig tillbaka får jag nu möjlighet att träffa igen och jag ser fram emot det, så mycket.
Och jag vet att det här bara är 5 veckor, men jag ska njuta av varendasekund. Jag ska njuta av att vara helt slut när jag kommer hem för att jag har jobbat och gett allt. Jag ska njuta av att "gnälla" över hur mycket det är på jobbet och jag ska njuta av de provocerande elever som startar diskussioner om allt för jag vet att jag har saknat det och jag vet nu hur det känns att stå utanför.
I lärarrummet
Hon styr stegen mot lärarrummet för att leta upp sin mentor, mentorn som också sitter med i mobbningsgruppen på skolan. Hon har pratat många gånger med honom om hur hon verkligen har det på skolan och hur mycket hon försöker att förtränga. Alla nior som hon försöker undvika och alla gånger hon suttit inlåst på toaletten och gråtit. Gråtit. medan hennes plågoandar stått utanför och skrikit saker. Många möten har hållits men ingenting har förändrats och den enda hon litar på är sin mentor.
Nu har det hänt igen, de har trakasserat henne i korridoren, slängt hennes mössa mellan sig medan hon har stått som ett fån i mitten av ringen och försökt fånga den. Till slut brast det. Med snabba steg, utan att se ut som hon springer styr hon stegen mot lärarrummet, hon orkar inte ta emot mer nu. Hon orkar bara inte.
När hon kommer runt hörnet hör hon röster ifrån lärarrummet, och med lättnad konstaterar hon att en av dem är hennes mentor. Men vänta lite, det låter som han hånskrattar... Hon stannar tvärt för att försöka höra vad de säger och efter en stund är det inte svårt alls, de lärare som sitter där är så upptagna med sitt samtal att de snart glömt både tid och rum. Plötsligt hör hon hur hennes mentor berättar en historia om en elev som suttit inne hos honom och inte velat gå på lektion för att hennes katt har dött. Hon hör det hånfulla tonläget när han berättar hur han har suttit och låtsas tycka synd om henne och hur lättad hennes mentor var när han äntligen "fick iväg henne". Till sin bestörtning förstår hon att den historia mentorn just berättat är hennes... Och medan hon står där, med tårarna rinnande efter kinderna och flera personer går förbi henne utan att ta minsta notis om henne, hör hon hur hennes mentor fortsätter att dra den ena historien efter den andra. Och alla handlar de om henne..
