I lärarrummet

Det här är en episod som jag funderat länge på om jag ska dela med mig av. Jag har fått den berättad för mig av en tjej som för några år sedan lämnade högstadiet. Observera att detta är hennes upplevelse och ingen kritik mot lärarkåren som grupp. Lärare som beter sig som nedan är få och vi andra har inget ansvar i det som hänt här.

Hon styr stegen mot lärarrummet för att leta upp sin mentor, mentorn som också sitter med i mobbningsgruppen på skolan. Hon har pratat många gånger med honom om hur hon verkligen har det på skolan och hur mycket hon försöker att förtränga. Alla nior som hon försöker undvika och alla gånger hon suttit inlåst på toaletten och gråtit. Gråtit. medan hennes plågoandar stått utanför och skrikit saker. Många möten har hållits men ingenting har förändrats och den enda hon litar på är sin mentor.

Nu har det hänt igen, de har trakasserat henne i korridoren, slängt hennes mössa mellan sig medan hon har stått som ett fån i mitten av ringen och försökt fånga den. Till slut brast det. Med snabba steg, utan att se ut som hon springer styr hon stegen mot lärarrummet, hon orkar inte ta emot mer nu. Hon orkar bara inte.

När hon kommer runt hörnet hör hon röster ifrån lärarrummet, och med lättnad konstaterar hon att en av dem är hennes mentor. Men vänta lite, det låter som han hånskrattar... Hon stannar tvärt för att försöka höra vad de säger och efter en stund är det inte svårt alls, de lärare som sitter där är så upptagna med sitt samtal att de snart glömt både tid och rum. Plötsligt hör hon hur hennes mentor berättar en historia om en elev som suttit inne hos honom och inte velat gå på lektion för att hennes katt har dött. Hon hör det hånfulla tonläget när han berättar hur han har suttit och låtsas tycka synd om henne och hur lättad hennes mentor var när han äntligen "fick iväg henne". Till sin bestörtning förstår hon att den historia mentorn just berättat är hennes... Och medan hon står där, med tårarna rinnande efter kinderna och flera personer går förbi henne utan att ta minsta notis om henne, hör hon hur hennes mentor fortsätter att dra den ena historien efter den andra. Och alla handlar de om henne..

Kommentarer
Postat av: Annelie

Fy bubblarns vad arg jag blir!



Åh, jag hoppas att Tilda aldrig får någon sådan lärare när hon blir så pass stor!

2009-11-11 @ 18:33:09
URL: http://dlx.blogg.se/
Postat av: Carola

Nej, jag hoppas verkligen att mina barn också slipper en sån här förnedring... Det skär i hjärtat..

2009-11-11 @ 21:54:07
URL: http://carolaelgh.blogg.se/
Postat av: Hilde

jag saknar ord...vem är mest mogen? jo eleven.

2009-12-10 @ 20:13:37
URL: http://www.inrevisdom.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0