Carolas Blogg

4 månader går ganska fort men kan samtidigt kännas oändligt långt :)
Häromdagen (1 maj) var det 4 månader sen rökstoppet och när jag ser tillbaka och försöker summera den tiden så har den gått så himla fort samtidigt som vissa sekvenser känns som en livstid.

Jag kan inte säga att jag kämpar längre, det känns inte som jag har kämpat speciellt mycket alls med att inte röka. Det var nog kanske i början, första två veckorna, sen har det bara flutit på. Det andra "runtomkring" att sluta röka hade däremot kunnat knäcka mig tror jag. Drömmarna (läs: mardrömmarna) i början, sömnsvårigheterna, krånglet med magen, viktuppgången och att vi dessutom var sjuka stup i kvarten var ju saker som alla var för sig hade kunnat få mig att röka igen om jag hade velat. Men jag gjorde inte det :) Idag är jag glad för att jag stod ut även om jag fortfarande brottas med vikten (och kommer väl att fortsätta med det ett tag eftersom vågjäveln vägrar röra sig neråt) och jag tycker att det är skönt att kunna stå bredvid någon som röker utan att känna den minsta avundsjuka som jag alltid gjorde "förr" när jag försökte sluta röka. Idag tycker jag verkligen att de ska vara avundsjuka på mig :)
Min tillvaro idag är lugnare, mindre stressig. Jag behöver inte planera min rökning och jag behöver inte stressröka innan vi ska åka eller gå in någonstans och framförallt behöver jag inte gå ut och röka på jobbet. Jag är helt enkelt en lugnare människa. Och visst dyker det upp tillfällen när jag känner att det vore "bra" om jag hade rökt. Det är sådana gånger när jag känner mig "låst" och "fast" och jag inte längre kan skylla på att jag ska gå ut och röka. Men de blir färre och färre. Jag blir också duktigare på att säga ifrån utan att ha en ursäkt.

Jag kämpar också på med mina promenader och mår verkligen bra av att röra på mig. Börjar till och med få ett behov av att komma ut varje dag och dit trodde man ju inte att lata jag skulle komma någongång :) Och om någon funderar över maten så äter jag fortfarande GI och ja, jag fuskar fortfarande ibland.

Så ska jag summera den här tiden så måste det bli: trots att 4 månader är en ganska kort tid känns det som det var en livstid sedan jag var rökare :)

Ha en bra kväll :)

Man skulle kunna kalla mig för många saker men någon "Fröken Lagom" är jag definitivt inte. När jag ska göra något, gå in för något, så blir det alltid 110%, eller inget alls. Att göra något på en lagom nivå ligger helt enkelt inte för mig. Eller så ska jag vara så ärlig direkt och säga att jag inte klarar av lagom :) Så när jag nu skulle gå ner mina 4 sluta-röka-kilon så är inte heller det något undantag. Tack och lov har jag en sund sida också som ibland slår till och säger: Nu får du faktiskt ge dig Carola, nu är det nog. Det har hänt nu och antagligen tycker min omgivning att det är bra :P

I 5 veckor nu har jag ätit GI-kost och tagit minst en 30 minuters promenad varje dag. Man kan då tycka att jag skulle minska i vikt men icke. Jag gick ner 1.5 kilo till en början men nu har jag ökat 1 kilo igen. Och vet ni vad? Idag klev den sunda sidan fram och från och med nu skiter jag i det! Jag börjar bli helt tiltad och fixerad vid vikten. Hela dagar blir förstörda för att vågen står still eller visar ett halvt kilo mer än jag vill och det är ta mig sjutton inte hälsosamt. Jag kliver på vågen flera gånger om dagen för att visa att jag inte alls har gått upp mer i vikt och blir förvånad över att jag inte har gått ner. Allt kretsar kring hur mycket jag väger och vad jag stoppar i mig. Tiltad och fixerad. 

Jag har runkeeper på min telefon och den visar hur långt jag har gått, hur fort jag går en kilometer på i genomsnitt och hur många kalorier jag har bränt. Jättebra! Till en början... Men fröken lagom kommer inte fram här heller så hur mycket jag än försöker inbilla mig att jag har den på för att se hur långt jag har gått så vet jag ju att jag har den på för att kunna öka tempot lite till för varje promenad. Jag kan alltså inte ens ta en promenad utan att tävla med mig själv. Den sunda sidan av mig förstår ju också att förr eller senare kommer det ett misslyckande eftersom ingen människa kan gå fortare och fortare hela tiden, det finns ju en gräns för hur fort man kan gå liksom. Återigen tiltad och fixerad.

Det som stör mig med min kropp just nu är att magen är "plufsig". Så nu har jag en ny plan och nu får ni väl sucka lite och tänka: Jaha ja, nu har hon en plan igen :) Så här ser den ut i alla fall:
- Jag ska fortsätta att äta GI-kosten eftersom jag mår så mycket bättre av den. Äntligen fungerar min mage! Och jag märker direkt när jag ätit för mycket socker eftersom magen blir som en ballong och det känns som tarmarna inte får plats. Känns som tusen nålar. Och först nu kommer jag på att så var min mage ofta, ofta förut. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag fått sådär ont efter att jag har ätit och har inte försått vad det beror på. Nu vet jag. Dessutom äter jag så mycket god mat nu för tiden att det är värt det bara därför. Måste bara upprepa att jag fuskar ibland och det kommer jag fortsätta att göra.
- Vågen åker inte ut, men jag kommer inte att titta på den (eller stå på den) mer än max en gång/14 dagar. Ofta, tycker säkert ni men lite koll måste jag ha ändå :D
- Promenaderna fortsätter. Men utan runkeeper för jag vet ju att när jag jobbar går jag 3.3 km och på lediga dagar går jag 4.6 km. Jag fortsätter så ett tag. Varför? Ja, inte för att gå ner i vikt utan för att jag mår så otroligt mycket bättre när jag rör på mig och för att jag är piggare.
- Så har vi nu den "plufsiga" magen kvar... Jag lägger på en övning för magen och en för ryggen så får vi se om det ger resultat. Annars återkommer jag väl med en ny plan, ni känner ju mig nu :)
- Till sist så måste jag ställa om mitt huvud på vad som egentligen är min idealvikt, tror att min hjärna spelar mig ett spratt när jag tror att den är på 58-60 kilo. Det var nog när jag var yngre kanske om det nånsin har varit det. Kan ju vara en tiltad och fixerad idealvikt. Jag är ju trots allt 170 cm lång.

Väl mött igen snart, förhoppningsvis lite mindre tiltad och fixerad :)

Den svenska avundsjukan slutar aldrig att förvåna mig så det här inlägget tillägnar jag alla er där ute som bär på avundsjuka och ibland låter mig se/höra dess fula tryne.

Jag har valt att sluta röka och för det känner jag mig jättestolt. Det betyder inte att jag begär att alla andra ska tycka det. Jag slutade inte för min egen skull i första hand utan jag slutade för min sambos skull (läs tidigare inlägg) men jag håller uppe med rökningen för min egen skull. Jag har själv mött många rökare som har slutat medans jag själv fortfarande rökte och varit otroligt avundsjuk på att de kan men inte jag. Men inte en enda gång har jag ironiserat eller kritiserat deras beslut för att sätta mig själv i bättre dager så snälla låt mig också slippa det.

I samband med att jag slutade röka bestämde jag mig för att jag skulle börja röra lite på mig också och till en början gick det väl sådär. De sista två veckorna däremot har jag varit frisk och känt en otrolig motivation så nu har jag kommit igång riktigt bra enlig mina mått mätt. Och jag gör det med mina mått, enligt mina förutsättningar och inga andras. Så snälla låt mig få vara stolt över det här. Jag mår så otroligt mycket bättre och känner mig motiverad till att fortsätta. Just nu funderar jag och dottern på att delta i vårruset i maj och för mig har det varit något som jag inte ens skulle ha tänkt på för bara nån månad sen.

När man slutar röka är en viss viktuppgång tydligen ett måste av flera orsaker och jag är inget undantag. Men snälla sluta döm mig för att jag funderar på min vikt fast jag inte är överviktig. Låt mig få avgöra om jag behöver gå ner ett par kilo eller inte.

För att gå ner några kilo i vikt har jag bestämt mig för att äta enligt GI-dieten. Nu vill jag för sista gången säga: jag mår bra av det! Jag vet att jag behöver kolhydrater också men jag äter kolhydrater, jag har bara tagit bort de snabba kolhydraterna som får kroppen att producera insulin som i sin tur binder fettet och gör att man går upp i vikt. Jag är en vuxen människa, jag kan avgöra det här själv. Och snälla, låt mig åtminstone slippa alla kommentarer om den här kosten från de som själva är överviktiga...

Jag dömer inte er för hur ni lever, äter och rör på er så snälla låt mig slippa era fördömanden och kommentarer. Jag är medveten om att det beror på att ni är avundsjuka men ibland gör det ont ändå. Så antingen gör ni något åt era egna rök-rörelse- och/eller matvanor så kan vi stötta varandra eller så tycker jag ni ska vara tyst om mina. Jag har gjort något som är bra för mig och det kan ni också göra istället för att "gnälla" på mig.

Till alla er som stöttat mig och visat er glädje för min skull och som till och med uttrycker sin stolthet över det jag gör (och ni är många fler än de andra) vill jag verkligen säga: TACK! Tack av hela mitt hjärta, ni är guld värda!

Okej, 4 kilo verkar vara den bestående viktuppgången i min sluta-röka-process. Det är väl inte världsmycket men byxorna spänner och jag antar att det inte beror på fukt i garderoben :) Och jag vet att flera som läser det här tycker att jag gnäller i onödan osv men jag påstår inte att jag är överviktig. Allt jag säger är att jag inte trivs nu och jag känner mig plufsig helt enkelt och någonstans tycker jag väl att det är bättre att ta tag i det innan det blir för mycket. Så för ett par veckor sedan föddes idéen om att försöka förändra kosten på andra sätt än det jag redan gjort för att att åstadkomma ännu en förändring på vikten och denna gång åt rätt håll :) 

Jag har inte hittat nån universalmetod utan har helt enkelt börjat äta GI-inspirerad mat. Att jag valde det har flera anledningar. Min dotter, svärson och svärdotter äter det här så jag började läsa om det. När jag (vi) äter snabba kolhydrater förvandlas det till socker i kroppen (det visste jag naturligtvis redan) och för att få ner sockernivån i kroppen producerar den insulin (vilket jag också visste) men det som fick mig att verkligen haja till och som jag inte hade en aning om förut var att insulin är ett hormon som binder fett. Så ju mer kolhydrater vi äter (åtminstone jag är uppväxt med att ha lärt mig att vi ska äta mycket kolhydrater) desto mer insulin producerar kroppen och med det lägger vi på oss det fett vi också har stoppat i oss. Nu vet inte jag om min förklaring blev så glasklar men för mig blev det logiskt vilken kost jag skulle rikta in mig på. Att jag sedan älskar alla grönsaker och andra konstigheter (som matvete, bulgur osv) gör ju valet ganska lätt. Nu inbillar jag mig inte att bara maten kommer att göra att jag går ner i vikt så jag har verkligen ansträngt mig för att komma ut på en promenad varje dag ocksåm hur trött jag än är. Tack och lov har jag varit frisk en vecka nu :)

Att förändra kosten när man har kräsna barn kan ju tyckas besvärligt och det har väl alltid varit min ursäkt för att inte ändra på något men det är faktiskt inte svårt alls. Här hemma låter vi dem äta det de är vana bara. Vi skriver en matlista som vanligt och så utgår vi från den. Om det står köttbullar så äter vi det. Kokar pasta till barnen som vanligt medan vi fixar ett annat tillbehör bara. Själva matlagningen blir inte avancerad alls, hur svårt är det att koka lite pasta eller några potatisar bara? Personligen har jag fått en nytändning när det gäller att laga mat på köpet liksom. Men för att underlätta för er som inte riktigt förstår hur jag menar och för min mamma som var intresserad men som inte riktigt orkade fundera tänker jag nu skriva upp vad vi har ätit i veckan så kommer ni att se att det inte alls är så krångligt :)

1. Fisk i ugn med en påse färdig fiskgratäng på. Runt fisken la vi broccolibuketter. Det serverade vi med matvete, wokgrönsaker, fetaost och coleslaw (som kanske är det godaste som finns)
2. Stek (som vi gjorde i lergryta), bulgur blandat med wokgrönsaker, coleslaw, fetaost och bearnesås. Till förrätt åt vi en avokadohalva med svartpeppar, keso och romcaviar.
3. Köttbullar med grönsaker i ugn: Paprika, röd lök, färska champinjoner, zuccini och fetaost.
4. Köttfärslimpa med wokgrönsaker i ugn. Sallad (sallad, tomat, gurka, majs och fetaost)
5. Fisk med purjolök, broccoli, ost och grädde i ugn. Serveras med matvete, sallad och coleslaw.
6. Stekt kassler med grönsaker i ugn (se ovan)
7. Hamburgetallrik: Hamburgare med alla tillbehör utom bröd och pommes frites. Istället blev det de numera populära grönsakerna i ugn spetsade med vitlök.

Ofta räcker det med att äta sallad eller wokgrönsaker till. Men coleslaw måste jag bara rekommendera för det är verkligen suuuuupergott!


Steken med alla tillbehör :)

Tack för mig!

Låt oss vara ärliga och dirket konstatera att sluta röka inte är en dans på rosor. Och nu menar jag inte abstinens eller att sakna den sociala rökningen utan om allt som händer i kroppen. Den sista månaden har inte varit rolig och jag har inte ens orkat blogga om det, har nog haft svårt att sätta ord på det.

Det är mycket positivt som händer i kroppen också, absolut. Jag har plötsligt ett luktsinne, det är otroligt skönt att slippa planera när jag ska röka och framförallt njuter jag på jobbet när jag kan gå in på lektionerna till eleverna utan att lukta (stinka) rök. MEN (det kommer alltid ett men) det händer mycket annat också som jag förstår är en tillfriskning men som ibland kan vara ett helvete. Jag vaknade en natt för drygt en månad sen och hade en konstig hjärtklappning. Det rusade hejdlöst och slog väldigt oregelbundet. Eftersom jag har haft hjärtklappning som har varit stressrelaterat kände jag att det här var något annat. Jag provade med mina vanliga "knep", att slappna av, göra något annat, nonchalera det osv men ingenting hjälpte. Det slog så häftigt och olustigt att jag efter en stund tyckte att min andning påverkades, det gick liksom inte att dra efter andan utan jag var tvungen att "passa" in andetaget med hjärtslagen. Min sambo vaknade och vi bestämde att vi skulle ringa till sjukhuset vilket resulterade att vi fick åka in. På vägen dit avtog det och när jag kom fram var dubbelslagen borta. De tog lite prover men allt var bra så vi åkte hem. Det här var liksom början till de veckor som sen blev så jobbiga. Hjärtat har hållt sig lungt och jag är inte orolig att det ska komma igen, antagligen var det hjärtflimmer som man kan få ibland utan anledning och är helt ofarligt om det går över och mitt satt "bara" i ca 1.5-2 timmar.

Sen jag slutade röka har jag sovit lite oroligt och vaknat framåt morgonsidan och haft svårt att somna om men jag har sovit i alla fall. Plötsligt slutade jag att kunna sova. Somnade som en klubbad oxe och sov en timme sen var det kört. Slumrade lite, vaknade varje timme och hade svårt att slumra om. Sov bra när det var dags att kliva upp. Så här höll det på i 3-4 nätter och den 4e eller 5e natten sov jag som klubbad och sen började det om... Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli tokig. Att inte få sova påverkar hela kroppen och huvudet också. Jag gick som i en dvala, lutade omkull mig i soffan på personalrummet så fort jag fick tillfälle och hade kunnat somna direkt om jag hade fått. Efter några dagar börjar det påverka humöret, jag kunde börja gråta för ingenting eller explodera av ilska av ingen anledning alls. Och jag förstod precis lika lite som min omgivning. Samtidigt slutade magen att fungera, brödet jag bakade som funkat så bra blev plötsligt verkningslöst. Vågen började dessutom peka uppåt trots att jag åt nyttigare och rörde på mig. Jag blev glömsk på en helt annan nivå än det där vanliga "flokiga". Glömde saker jag normalt inte skulle ha glömt osv. Trodde jag skulle svimma flera gånger av trötthet. Kände att jag inte kunde lita på mig själv längre och även om jag gärna skämtade om det är det klart att jag var orolig. Efter ett par veckor började jag bli rädd att jag skulle hamna i en depression på allvar. Kände att jag var så otroligt psykiskt instabil och trots att jag försökte intala mig att det berodde på att jag inte fick sova osv for tankarna iväg. Och de var inte positiva.

Efter ca 2 veckor fick jag ett brev från sjukhuset att de hade upptäckt att mitt värde för sköldkörteln var för lågt och att jag skulle kolla det hos husläkaren efter ca 2 månader. Men jag såg ett samband med de symtom jag hade fått och beställde en tid hos läkaren. Nu hade jag väl oturen att träffa på en läkare som absolut inte såg något samband mellan de värderna och mitt mående utan trodde att allt berodde på att jag hade slutat röka. Han hade en teori om att alla rökare slutade mot sin vilja och att jag inte var något undantag och att jag hade inlett en sorgeprocess och då fick jag räkna med att må dåligt ett tag... Han lyssnade inte alls på min oro. Att magen inte fungerade sa han berodde på att ämnesomsättningen ändrades när man slutade röka och jag frågade då om det inte var sköldkörteln som styrde den. Och jo, det var det ju sa han men något samband fanns inte utan allt berodde på att jag hade slutat röka. Värderna togs om och 3 av 4 låg precis på den undre gränsen men inom normalvärde. Jag ville se vad jag hade haft när jag var till sjukhuset den där natten för att se om det hade gått upp något men ingen tycktes kunna hitta något. Jag behöver inte tala om att jag inte trodde ett dugg på läkaren va? Efter drygt en månad är jag övertygad om att nikotinet gått ur kroppen och en sorgeprocess... jo tack, jag känner inte minsta sorg över cigaretterna, däremot kände jag sorg över att behöva må sådär. När jag ringde sköterskan och ville ha provsvaren sa hon att det finns några tillfällen då man vet att värdet brukar ändra sig och det är vid en större livskris, när man slutar röka eller en tredje sak som jag nu har glömt. Hade varit himla enkelt om läkaren bara sagt det...

Nu har det gått ett par veckor och den sista veckan har jag sovit normalt igen. Jag vaknar ett par gången men somnar om. Magen fungerar felfritt igen och vikten har stannat av. Jag tror fortfarande stenhårt på
teorin att sköldkörtelvärdet ändras när man slutar röka men att det ställer in sig igen efter ett tag när kroppen inte får nikotin. Detta tar säkert olika lång tid men jag är övertygad om att det är så.

Inte en enda gång under den här tiden funderade jag på att börja röka, jag vill verkligen inte det. Men nog får det konsekvenser som jag inte hade en aning om tidigare och jag förstår till fullo att folk faktiskt börjar röka igen om de känt såhär. För om man känner sig minsta tveksam till rökstoppet är det nog inte värt det helt enkelt.

Jag måste bara upprepa det jag skrivit förut: Jag upplever inga svårigheter med att låta bli cigaretterna, jag känner ingen längtan och jag känner inget behov. Jag tycker det är så skönt att vara före detta rökare! Sedan är jag ju otorligt tacksam över att min sambo har stått ut. Han som också har slutat med allt nikotin har kanske inte heller varit helt lätt att leva med den här tiden men det är en annan historia :)

Kramar

Jag skäms lite för nu var det verkligen länge sedan jag bloggade om rökningen, eller icke-rökningen. En ursäkt är att vi har lämnat in vår laptop på lagning men egentligen är ju inte det någon ursäkt :) En annan sak jag skäms lite för är att jag inte ens uppmärksammade när jag hade varit rökfri en månad. Borde inte det ha firats lite extra liksom? Nåja, jag kom på det en dag för sent och antagligen så är det ett bra tecken men lite besviken känner jag mig för jag trodde att det skulle vara större.

När jag hade varit rökfri en vecka skrev jag i min blogg att jag kände mig fri och det är fortfarande känslan. Jag känner mig fri. Fri att göra precis vad jag vill och fri från något som styrt mitt liv länge nog. Det är verkligen positiv att inte röka. För det mesta...

MEN... (det kommer alltid ett men) kroppen reagerar på olika sätt som inte alltid är så lätta att hantera. Vikten till att börja med. Nu har jag gått upp 3 kilo och jag vet att de flesta av er inte tycker att det är någonting och det kanske det inte är men jag känner mig plufisg när allt sätter sig på magen och byxorna sitter åt osv. Och naturligtvis är det inte just 3 kilo som är problemet utan min rädsla att gå upp mycket. Typ 14 kilo som jag gjorde förra gången jag höll uppe med rökningen i 3.5 år. Ni som följt mig från början vet ju att jag också la in promenader för att minska risken för viktuppgång. Numer så har jag ökat ut det till att dansa Zumba varannan dag och ta en rask promenad varannan. (Har någon dag ibland när jag bara vilar också) Dessutom försöker jag tänka på vad jag äter, jag har utökat frukt och grönt och försöker dricka mycket vatten (vilket går sådär). Jag äter fortfarande mycket chips men det har jag alltid gjort. Men eftersom jag faktiskt försöker att förhindra att jag ska gå upp i vikt så tycker jag det känns lite orättvist att jag ökar ändå.

En annan sak som jag upplever som jobbigt med att sluta röka är att jag inte sover som jag ska. Sover oroligt och vaknar flera, flera gånger varje natt. Ibland så ofta som en gång i timmen. Sover dock alltid gott när klockan ringer kl 06.00. Var fjärde-femte natt sover jag som en stock, ungefär som i ren utmattning. Nu har jag "löst" problemet med att så fort jag får tillfälle så vilar jag middag en stund, slumrar 15-20 min och blir som en ny människa (nåja nästan i alla fall) Jag hoppas bara att det här med sömnen ger med sig för ibland tror jag faktiskt att jag ska bli tokig. En annan sak som hjälper mig att sova är att ta ett glas vin eller två, då sover jag som klubbad. Men som jag hoppas att ni alla förstår tänker jag inte börja med det som sömnmedel, jag bara konstaterar fakta :)

Den tredje saken som jag upplever som oerhört jobbig är att magen inte fungerar som den ska. Säkert beror det på att tarmrörelserna minskar eller nåt sånt men en så grundläggande sak som att få gå på toa är inte längre en grundläggande sak hos mig utan en lyx som inte inträffar tillräckligt ofta. Och alla som har haft såna problem vet att om magen inte fungerar så fungerar inte människan heller speciellt bra. Hela jag kommer ur gängorna. Nu tror jag att jag har kommit till rätta med det här problemet genom att baka eget bröd med linfrön i, det verkar så än så länge i alla fall (läs: hela den här veckan)

Inget av de här sakerna kommer att få mig att börja röka igen. Det kan nämnligen inte vara så att jag måste röka för att få det här att fungera. Jag måste tro att det blir bra så småningom och försöka hålla ut de här dagarna när det känns överjävligt och jag bara vill gråta.

Som jag började med att skriva är det mesta ändå positivt. Jag är lugnare inuti, jag orkar mer, jag har lust att göra olika saker och jag bara älskar att ha kommit igång lite. Zumba är nog bland det roligaste som jag har provat. Tyvärr håller inte mitt knä för att göra det mer än varannan dag men det får räcka. Vi har också varit och köpt oss ett promenadband för ibland så passar det helt enkelt inte med en promenad ute. För övrigt var det mycket jobbigare än jag trodde att gå på ett sånt band. Lutningen gör att det verkligen "tar" bra både när det gäller flåset och baksidan av låren och vaderna. Andra saker som är positivt och som jag verkligen njuter av nu för tiden är att äta frukost i lugn och ro. Jag äter länge, länge och verkligen njuter av att kunna sitta länge istället för att stressa ut och röka hela tiden. Ljuvlig känsla och kanske den bästa av dem alla. Det är också "roligare" att ta hand om mig själv på något sätt. Har inte analyserat var den känslan kommer ifrån men det kan gälla så banala saker som att smörja in mig ordentligt efter att jag har duschat. Antagligen har det med att mitt självdestruktiva drag har gett med sig lite i och med att jag inte röker de självdestruktiva cigaretterna längre (ni vet de där som man röker vid tillfällen som man vet att man absolut inte borde, de där man röker för att nästan vara taskig mot sig själv på något konstigt sätt) På något sätt tycker jag att jag är värd lite ompyssling. Jag har också lättare att njuta av att göra det jag vill och ibland är det att inte göra någonting. Det är en nästan obeskrivligt skön känsla när jag en helgkväll kan ta en dusch och sen bara krypa i morgonrocken och lägga mig i soffan under filten och glo på tv och faktiskt tycka att det är helt okej.

Kramar :)

Idag är det dag nr 18 utan cigaretter. Och vet ni? Det känns otroligt bra! Jag luktar godare, jag är piggare, jag känner mig fräschare. Jag har mer tid på morgonen o jag är inte lika stressad på jobbet nu när jag slipper gå ut o röka. Ibland känns det nästan främmande att jag skulle få för mig att röka, som om jag inte för 19 dagar sen rökte typ 15 cig om dagen. Det enda som stör mig nu är att jag skulle vilja visa nikotinbegäret att jag bestämmer, dvs röka en cig o visa att jag bestämmer när, var o hur o inte nikotinet. Sjukt? Jo jag vet o jag vet att det säkert är ett förvrängt sätt av min hjärna att försöka lura mig att röka, så GLÖM DET! Min mage däremot har börjat bli ett problem. Äter jag sådant som håller den igång så blir den som en ballong på kvällen o äter jag det inte så blir jag väl förstoppad. Bara att välja pest eller kolera o just nu väljer jag ballongen för ballonger kan ju va lite fina... Eller? :p N ja, snarare hårda o exploderar när som helst, precis som jag alltså :) Idag skänker jag en extra tanke till sonen som fått besked om att han blir arbetslös efter den 31 januari. Låt inte det få nikotinbegäret att vinna över dig, låt inte det få dig att ha kämpat så länge förgäves. Vi kämpar tillsammans <3 Tack alla ni som regelbundet följer min blogg trots att jag varit dålig på att skriva nu ett tag. Kramar

Dag 9: Jobb eller Dag 1 på jobbet? Tja, välj rubrik själv :)

Jag kände en viss oro imorse när jag skulle åka till jobbet och främst berodde det nog på att jag inte hade någon plan för jobbet. Jag hade nikotintuggummi med och jag tog också med den mörka chokladen men annars hade jag ingen plan alls. Jag har tur som är ensamrökare på jobbet för jag har inga kamrater som drar i mig eller som jag brukar gå ut med och det underlättar. Men det gick bra och flera gånger så tänkte jag att "gud vad skönt att slippa stressa ut och röka". Lite komiskt blev det idag när en jobbarkompis kom in i personalrummet och sa åt mig att jag var så duktig och jag inte fattade vad hon menade först :) Hon hade ju sett på facebook att jag hade slutat men jag kopplade inte först. Ännu ett bevis på att hjärnan är som gröt eller så är det ett bevis på mina tankar inte längre kretsar kring enbart rökningen.

Igår firade vi min kära sambo som fyllde år och vi hade besök av rökare. De gick ut och rökte efter kaffet och jag hade nog trott att det skulle kännas lite jobbigt men jag kände ingen längtan alls av att följa med. Det gör mig förvånad samtidigt som jag tycker det känns otroligt skönt naturligtvis. Igår kväll gick jag ut på bron och satte mig bara för att se om längtan efter att få röka kom men det gjorde det inte. (jaja, jag vet att jag är lite sjuk :) )

Nu är jag helt slut efter första dagen tillbaka på jobbet så ikväll ska jag inte heller göra någon nytta utan bara slappa i soffan tror jag, precis som igår faktiskt. Jag börjar skaffa mig fina vanor känner jag.

Kramar

Idag har det gått 7 dagar som rökfri och jag trodde nog inte att det skulle gå. Eller jo, jag har känt mig bestämd men när man har försökt så många gånger som jag har gjort tidigare så finns ju tvivlen där hela tiden. Här följer en liten lägesrapport:
Kris: Har inte uppstått någon jättekris och jag har inte behövt använda vare sig portionssnus eller varvet runt skolan.
Kortsiktig belöning: Har funkat bra. Många gånger har det här med frukten varit om inte avgörande så otroligt viktigt.
Långsiktig belöning: Sååå länge har jag inte hållt uppe än :)
Hälsa: Vågen stod på 63.2 i morse vilket är precis lika som för en vecka sen. Promenaderna har inte fungerat, har varit ute tre gånger bara och det var inte vad jag bestämde. Det har inte fungerat därför att jag inte har planerat in dem. Kan jag skylla på att vi började måla hallen? Nej, förstod väl att det inte gick :) Att dricka mycket vatten har fungerat sådär. Bättre än förut men inte bra. Magen har jag hållit igång genom Activia yoghurt vilken varmt kan rekommenderas. Vi har varit duktiga med matvanorna också, ätit mycket grönt och frukt.
Hjälp: Den här biten har fungerat jättebra. Min sambo har varit helt otrolig fast han också har slutat röka/snusa. Min dotter skickade ett mess första dagen som jag har sparat och tittar på när jag tvivlar på mig själv, vilket är ganska ofta. Fotografierna på barnbarnen sitter på kylen och det har jag tittat på fler än en gång. Min yngsta son har haft en stor portion förståelse. Vid mer än ett tillfälle har jag blivit irriterad och först blir han arg tillbaka sen ser jag hur han tänker efter och så backar han och suckar lite. Min äldste son som slutade samtidigt har jag haft mycket hjälp av. Vi har pratat många gånger i telefonen om hur det har gått och hur det känns. Alla ni som har läst min blogg och kommenterat på face har varit ett otroligt stöd. Känner mig verkligen lyckligt lottad som har er! Jag kan nog komma att behöva er ett tag till :)
Svårast efter de första 7 dagarna: När jag är ensam hemma, helt klart. Då tänker jag på det mycket mer än jag gör annars.
Vad har varit lättast: Lättast vet jag inte men det som förvånar mig mest är att morgoncigaretten var så lätt att ge upp.
Mest nöjd med: Att jag faktiskt har gjort det! När jag har hållt uppe förut så brukar det här med att lura mig själv komma in i bilde efter ungefär den här tiden. Ni vet: Kan ju bara röka en cig, måste prova bara för att se hur det smakar osv. Men de tankarna har inte slagit rot i mitt huvud den här gången. De dyker upp men jag vet ju att det inte förändrar något om jag röker en cig till. Det kommer ju bara ett tillfälle till när jag bara ska röka en cig, osv.
Mest stolt över: Jag är jättestolt över mig själv men absolut stoltast är jag över min sambo som står ut med mig och över min son som har kämpat mycket mer än vad jag har gjort. Eller i alla fall så gör han en helt annan kamp än den jag gör.

Jag tänker inte slappna av i min kamp eller sänka garden än. Det är alldeles för tidigt. Idag har jag köpt mörk choklad som jag (efter tipset) från min dotter ska ta med mig till jobbet på måndag för där har jag inte gjort upp någon plan. Jag har också bestämt att det är dags att slänga de där cigaretterna som jag har liggande i en ask. Tillhör dem som måste veta att jag kan röka om jag vill. Klarar inte av att veta att jag är helt utan cig. Men nu är det dags tycker jag. Jag kan ändå. Jag väljer att vara utan. 

Kramar

Dag 4 och jag har haft en riktigt bra dag. Cigaretter har inte varit i mina tankar hela tiden utan jag har glömt det stundvis. Jag sa idag att det känns konstigt, för trots att det kommer över mig i olika situationer att jag vill röka så har jag så svårt att tänka mig att verkligen gå ut och röka. Att jag har haft en bra dag idag beror säkert till stor del på att vi har varit och köpt färg och golv till hallen. Vi åkte till stan för att köpa en träningsmojäng men innan det var färdigt hade vi golv och färg med hem men ingen träningsmojäng :)

Luktsinnet är definitivt på väg tillbaka :) Idag på coop stannade jag mitt i ett steg för jag kände doften av någonting som jag inte kunde placera. Jag tittade mig omkring och där stod ett stånd med blommor. Det har jag aldrig reagerat på förut.

Hjärnan känns fortfarande seg, ibland grötar det ihop sig helt enkelt. Ungefär sådär som när man är gravid eller ammar om ni förstår hur jag menar. Jag antar att det också går över så småningom. Och på tal om hjärnan så är det ju helt otroligt vad självupptagen man blir i sina "sluta-röka-tankar", jag fick ett sms från min mamma idag att de nästan var framme i Småland och då kom jag på att just ja, de skulle ju dit ja :)

Igår hade jag en idé om att jag skulle dra ett streck för varje gång det dök upp ett sådant där tillfälle när jag ville gå ut och röka. På det sättet skulle jag se hur många cigaretter jag faktiskt har valt att säga nej till. Men jag glömde bort det... Det är egentligen ett bra tecken va? :)

Jag blixtrar fortfarande till för småsaker men det är bättre idag. Idag var det nog färgburken som vägrade öppna sig eller penslarna som inte ville ner i burken som var värst. Ett nikotintuggummi har det gått (delat på 2 ggr)

Nu är det strax kvällen här och ikväll är det min kära sambo och min son som behöver era styrkekramar mest. De har båda haft en betydligt jobbigare dag än vad jag har haft.

Kramar till er

I runda slängar är det 40-45 st som läser min blogg varje dag sedan jag tog rökstoppsbeslutet och jag vill tacka er alla för det och för ert stöd.

Någon som vet när luktsinnet börjar komma tillbaka efter ett rökstopp? Jag har flera gånger idag reagerat på lukter som jag inte känt förut (inte på väldigt länge i alla fall) Först var det wokgrönsakerna som plötsligt hade någon skarp doft, sedan var det strykjärnet som inte luktade som det brukade (och nej, jag hade inte använt för hög värme) Igår tyckte jag att det luktade pepparkaka av pelletsen..

Idag har det varit en bra dag. Jag hoppas jag inte hinner ställa till med något på den tiden som är kvar. Vi sov länge idag (också) och det var en skön känsla att bara ligga kvar i sängen och dricka kaffe utan att behöva stressa upp och röka. Efter frukosten åkte sambon till stan och uträttade några ärenden och jag drog igång med att städa bort julen. Lite rastlös men inga utbrott i alla fall. Sen kommer min älskade sambo hem och har köpt lite tröstsaker till mig: En korsordstidning, en tv-tidning, nikotinsugtabletter och såpbubblor. Jag fick ju tipset av en vän på facebook att köpa såpbubblor och gå ut och blåsa när jag ville röka. (Finns en djupare tanke om inre skönhet med såpbubblorna som verkligen tilltalade mig) Men vilken omtanke det ligger i att han ansträngde sig för mig idag när jag betedde mig så dumt igår. Att fortsätta tänka på hur han kunde underlätta för mig. Det är kärlek det <3

Avslutar idag med en tanke som slog mig någon dag innan mitt rökstopp: Tänk om det är en myt att man blir stressad av att inte röka. Tänk om det är precis tvärtom? Tänk om jag blir mindre stressad av att slippa planera hela min vardag efter rökningen och bara lugnt ta tag i det som ska göras och njuta av det som dyker upp utan att behöva röka först? Ja, tänk om :)

Varma kramar från mig till er!

Dagen började rätt bra, kände mig inte röksugen när jag klev upp utan njöt av att sitta länge och äta frukost. Spelade lite spel på facebook och drack kaffe, riktigt mysigt. Sen kom ilskan...

Allt började med att jag överentusiastisk i vanlig ordning inspirerades att rusta kök eller hall. Vi ska väl så småningom rusta båda men för min del hade det inte spelat någon roll vad vi började med. Jag tyckte tillfället var perfekt, jag är ledig och rastlös. Tyvärr reagerade inte min sambo på samma entusiastiska sätt som jag utan tog upp sånt som jag upplevde som att han egentligen inte ville och det drog igång min ilska och frustration. Jag hade behövt ett projekt. Han säger att han också vill rusta men nu har jag tappat gnistan, känner bara frustration och uppgivenhet. Och det är helt klart lättare att vara arg än att visa hur ledsen jag känner mig hela tiden.

Just nu vill jag gå ut och röka, inte för att jag måste utan för att skona mina närmaste.

Trots en gedigen plan över mina rökvanor och trots att jag vet att jag är en känslomänniska hade jag glömt tröstcigaretten! Hur nu det ens var möjligt.. Sonen med sambo och mina älskade små barnbarn åkte hem idag och det är alltid lika jobbigt men idag var det ännu värre. I vanliga fall kan jag stålsätta mig tills de har åkt för att inte göra det värre för dem genom att visa att jag är ledsen. Men idag gick inte det. Sonen grät och jag grät och vi bara stod och höll om varandra en lång stund. Jag vet att han längtar hem till oss precis som vi längtar så otroligt mycket efter honom när vi inte ses. Jag hade kunnat göra vad som helst för den där tröstcigaretten när de åkte. Så istället för den har jag nu gråtit till och från sen de åkte för 3 timmar sen. 

Dagen började riktigt bra. Att inte röka var naturligtvis det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen men jag var bestämd att det skulle gå. Jag tog en promenad vid 12-tiden och även om det stundvis har varit lite jobbigt har det gått bra. Jag blir lite arg för att jag tänker på det hela tiden. Som en demon som sitter i huvudet och med sin spökröst säger: inte röka, inte röka, inte röka. Jag antar att det avtar med tiden när jag har skapat nya vanor där rökningen inte ingår. Tror mitt humör har varit okej idag, men det ska kanske mina närmaste svara på. Känslorna har åkt lite bergochdalbana men jag har bestämt att det får vara jobbigt ett tag och att alla känslorna är okej. Det har räckt med att sambon kramar om mig eller frågar hur det är så stockar sig rösten och tårarna kommer. Men istället för den där tröstcigaretten har jag plockat lite, gått runt här hemma mycket och pratat en del. Ett nikotintuggummi (delade det på två) har det gått idag och det är väl godkänt tycker jag. Däremot så kan jag tycka att jag varit mer än lovligt självupptagen idag för jag har inte ens frågat min sambo hur det går för honom... Förlåt..

Sonen har också hängt på vårt rökstopp och det gör mig verkligen sååå stolt över honom. Jag hoppas vi kan stötta varandra på något sätt trots att det är 40 mil mellan oss. Om du läser det här: Låt oss visa att vi är starkare än cigaretterna, vilken form de än tar (tröst, sällskap, rastlöshet eller belöning) JAG TROR PÅ DIG!

Kram på er så länge!

Häromdagen vaknade jag och kände mig inte alls lika bestämd över att sluta röka. Funderade länge på varför den känslan infann sig. Kom på sen att jag inte litar på mig själv, jag litar inte på att jag kommer att klara det på egen hand. Jag behöver helt enkelt min sambo i närheten så jag kan hitta styrkan i hans ögon. Han tror på mig, han är stolt över mig och jag vill absolut inte göra honom besviken. Så... ja, jag är livrädd för att misslyckas.

De senaste dagarna har jag ironi-rökt. Verkligen betonat att "nu går jag ut och röker en belöningscigarett", " nu går jag ut och röker för att jag inte har något bättre för mig" osv. Trots att jag har haft en klump i magen över beslutet har det gett några goda skratt också.

Jag förstår att jag har gjort människor i min närhet illa och besvikna alla gånger förut när jag har sagt att jag ska sluta röka och sedan börjat igen. Jag ser det inte minst nu när jag talar om att jag återigen ska försöka. Jag ser det i ögonen och jag förstår det av de ljumma kommentarerna. Min dotter har sagt att hon tror på oss (sambon ska också sluta) men jag förstår att hon tvivlar. Inte konstigt alls faktiskt. Min mamma sken upp och sa: Har du slutat? Och när jag berättade att jag skulle det den 1 januari slocknade leendet och hon sa: Jaha. Jag ska verkligen göra vad jag kan för att visa att jag verkligen menar det den här gången.

Jag har också mött många positiva kommentarer och många som är glada för min skull och sånt värmer. Sen har vi ju de här som inte själva vill sluta och som inte gör så mycket för att stötta mig utan hellre plockar fram fördelarna med att röka. Men som rökare vet jag att det bottnar i avundsjuka så de kommentarerna går bort.

Planen var det ja :) Min sambo och jag har gjort en plan och den är uppdelad i olika kategorier. En kategori för varje känsla/problem/rädsla (kalla det vad du vill) Så här ser den ut:
Kris: Vid akut rökbehov/kriskänsla som verkligen är kris och håller i sig har jag nu portionssnus (ve och fasa), nikotintabletter och ett varv runt skolan att tillgå. Det här med skolan kanske behöver en förklaring: vi bor bredvid en gammal skola och ett varv runt den i raskt tempo borde ta bort de värsta känslorna och dessutom tar det nog ungefär lika lång tid som att gå ut och röka.
Kortsiktig belöning: Uppskurna frukter på ett fat i kylen som jag kan gå och plocka av. (kommer inte ens att fundera på att skära upp någon när jag är röksugen så det måste finnas färdigt) Tuggummi av vanlig sort (då håller munnen sig sysselsatt) Lösa korsord (tack Annelie för tipset) borde få tankarna på annat håll en stund. Har en hel hög med korsordstidningar liggandes som nu kan komma till användning.
Långsiktig belöning: Att skriva. Jag gillar att skriva men tiden har inte räckt till förut. Nu kan jag använda skrivandet som en belöning vilket känns riktigt bra. Köpa något till bara mig själv. Varje rökfri månad ska min sambo och jag få köpa något som är bara till oss själva. Något onödigt, något vi bara vill ha. Inga överdrivna dyra saker men något som är en bekräftelse på att vi inte har rökt.
Hälsa: Här har vi nog min stora rädsla, att gå upp i vikt pga ändrad ämnesomsättning. Vid tidigare provtagningar har det visat sig att jag (säker många med mig) har en lägre ämnesomsättning vid icke-rökning (vilket säkert är ett bevis på att kroppen är friskare) och det gör mig rädd för att gå upp i vikt. När jag höll uppe i 3.5 år förut gick jag upp 14 kilo.. DET vill jag inte göra igen. Jag är inte heller beredd att ge upp allt gott som jag äter idag. Så därför ser min plan ut såhär: Promenader. Men de måste schemaläggas för att bli av. Jag är ingen människa som rör på mig, jag är lat av naturen. Alltså måste jag helt enkelt boka in dem i min almanacka. Väga mig. Jag kommer att väga mig en gång i veckan för att se att vikten inte drar iväg "i smyg". Idag står vågen på 63.2 kilo. Dricka vatten. Det skulle jag ha behövt en längre tid men är dålig på det. Jag inbillar mig att det minskar sötsuget och abstinensen. Matvanor. Äta mer frukt och grönt. Vi har alltid sallad/grönsaker till maten men jag kan äta mer av det. Dessutom ingår uppskurna frukter i min kortsiktiga belöning så det kanske ger sig själv.
Hjälp: Den här sista kategorin handlar om att förbereda mina nära på vad som väntar och be om hjälp. Min sambo är väl förberedd tror jag med en massa kramar :) Mina barn som fortfarande bor hemma ska jag prata med idag. De måste hjälpa mig genom att pusha mig att komma iväg på mina promenader. De måste också förberedas på att jag kan bli på otroligt dåligt humör och att de då hjäper mig bäst genom att inte skälla tillbaka utan hjälpa mig i vardagen eller låta mig komma undan en stund. Planerad vardag. Vardagen behöver vara planerad för att undvika frustration över småsaker. Det betyder att skriva matlista, att jag vet när sonen har träning och behöver skjuts osv osv. Jag behöver också att omgivningen är lite tuff mot mig när jag kommer på en ursäkt för att dra ett bloss med någon. Jag får inte det, jag vet att jag lurar mig själv. Då är det viktigt att min omgivning inte låter sig luras av mina ursäkter eller att jag blir sur. Ni hjälper mig i det långa loppet. Snälla stå ut med mig. Till sist ska jag också sätta upp kort på mina barnbarn som jag kan titta på när jag funderar på att fuska. Helst med en pratbubbla där det står: Rök inte mormor/farmor.

Sådär, där är min plan. Jag hoppas detta är min sista dag som rökare och till sist vill jag bara säga att även om jag förberett alla på hur jag kan bli ska jag verkligen försöka fortsätta att vara en bra människa.
Man får vad man förväntar sig.

Kram och gott nytt år till er alla!

Jag har haft 63 läsare på min blogg sen igår och det är rekord, tack till alla er!

Beslutet jag tog igår känns fortfarande rätt och jag börjar se hur sjukt mitt beteende är. Hela min tillvaro kretsar runt rökningen. Hela tiden denna planering när jag kan "röka nästa gång". Åka på affären = röka innan och röka efter. Jobba = rökplaneringen utgår ifrån schemat (jobbar som lärare för er som inte vet) och till slut är mina rökpauser lika givna som mina lektioner. Åka till nån och fika = röka hemma innan och med tankar som kretsar kring om jag kan få komma ut och röka hos dem jag ska till. Vilket i sig skapar en stress när jag ska till någon som jag inte varit hos förut. Var på badhuset med barn och barnbarn idag och naturligtvis tänker jag på innan hur länge vi ska vara där och om en rökpaus kan ingå eller om jag klarar mig. Och det är klart att jag klarar mig, egentligen, men det blir som tvångstankar att jag bara måste ut och röka också. Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst men jag tror ni fattar.

Min sambo och jag satt i alla fall igår och gjorde upp en plan för hur det här ska göras. Han slutar ju också röka och  även om han inte har riktigt samma sjuka beteende som jag så kan han också behöva en plan. Jag har förberett honom på hur jag blir. Jag blir tex fruktansvärt irriterad och snäser gärna. Jag har försökt förklarat för honom att han inte får ta åt sig, jag menar det ju aldrig personligt utan det är den inre frustrationen som måste ut. Vad jag behöver mest av allt då är en kram. Vilket troligen kommer att få mig att börja gråta men om han är förberedd kanske det är lättare att ta. Vi har gått igenom alla situationer och vad jag ska göra när suget eller tvångstankarna sätter in. Jag bär på ett självdestruktivt drag när det gäller att sluta röka och har jag då ingen plan kommer jag att röka bara för att bevisa för mig själv att jag inte klarar det. Min sambo hittade en "slutarökablogg" igår där folk som försöker sluta röka berättar hur det går och vad de gör. Mycket intressant läsning måste jag säga, finns många många där ute som har samma sjuka beteende som jag.

Jag kommer framöver att använda min blogg här till att skriva av mig och har bestämt mig för att vara fullständigt ärlig dels ifall det finns någon där ute som funderar på att sluta röka och vill följa mig och dels för de i min närhet som kanske behöver veta hur jag mår och känner. Jag kommer att behöva all hjälp och stöd som jag kan få. I min plan ingår också att faktiskt be om hjälp.

På återseende säger jag sålänge och min plan kommer naturligtvis också här sen.

Kramar till er alla och speciellt till min älskade sambo som fick mig att ta steget <3

Jag måste sluta röka. Eller egentligen måste jag inte men jag väljer att göra ett försök eftersom jag vill fortsätta leva. Jag har haft rökhosta i 8.5 år och jag har haft ljud på lungorna i drygt 4 år som visar att jag är rökare. Jag vet att det är såhär och jag har inte rökt många cigaretter de senaste 4 åren utan att tänka tanken att jag måste sluta. Men ändå fortsätter jag. Det är så lätt att skjuta upp beslutet och bara fortsätta i gamla mönster därför att det är lättaste vägen. Försöka förtränga att det är som det är och fortsätta skämta om hostan osv. När barnen tjatar så säger man bara att ja, ja, jag ska och hoppas att de nöjer sig med det. Men innerst inne vet jag att de bara slutar prata om det för de vet att jag blir irriterad.

Så vad gjorde då att jag kom fram till att det är dags nu? Jo, jag har en älskad sambo som berättade om sin oro för mig. Han har hört hur jag låter på morgonen, han har hört pipet i mina lungor och han har hört hur jag ibland får svårt att få luft. Han delade med sig av oro och sina erfarenheter av att ha sett konsekvenserna av rökning på nära håll. Han lät mig inte skratta bort det, han lät mig inte komma undan och jag lyssnade på hans oro. När han så sa att jag har Noel, Leon och Theo, mina älskade barnbarn, att tänka på också blev det plötsligt påtagligt och jag förstod äntligen att jag inte har något val. Jag vill att de ska ha sin mormor/farmor i livet så länge det bara är möjligt. Jag vill vara med och se dem växa upp och jag vill såsmåningom också bli gammelmormor/farmor. Jag vill vara med.

Jag har för länge sedan analyserat min rökning och skulle röka ca 4 cigaretter om dagen om jag bara rökte när jag var röksugen. En på morgonen, en efter lunch, en efter kaffet på eftermiddagen och en innan jag lägger mig. Resten då? De andra 10-11 st? Det är alla belöningscigaretter eller rastlöshetscigaretter. Jag belönar mig med en cig när jag har lagat mat, plockat undan, tvättat, diskat osv osv. På jobbet förekommer flera belöningscigaretter. En och annan cig röker jag när jag inte vet riktigt vad jag ska göra, är lite rastlös eller bara behöver komma ifrån en stund.

Jag måste ha en plan om jag ska klara av att sluta. Jag tror inte att jag bara kan sluta med en dålig vana utan måste nog ersätta den med en ny :) Den planen måste dessutom vara noga uträknad och inte lämna något åt slumpen eftersom jag vet att så fort jag börjar tvivla, det blir jobbigt eller jag inte vet exakt hur jag ska göra kommer jag att gå ut och röka. Lättaste vägen ni vet.. Planen måste innehålla flera delar: Hur jag håller magen igång utan cig, vad jag ska belöna mig med, vad jag ska göra när jag blir rastlös, hur jag ska undvika att gå upp 15 kg i vikt och framförallt: Vad jag ska göra istället. Om jag gör upp en plan, en riktig plan, vet jag att mina chanser att klara det ökar väsentligt. För om jag ska göra ett försök så vill jag ta mig sjutton lyckas också!