Det gör ont i mig
Vissa saker blir man tvungen att acceptera, ibland händer det saker som man önskar aldrig hänt. Ibland är det mindre saker som blir stora och ibland är det stora saker som man vill göra mindre, men acceptera de på något sätt måste man. (flummigt resonemang kanske)
Igår blev min 9-åring knivhotad. Det är en stor sak som jag nu anstränger mig hårt för att göra mindre. Som jag kämpar ganska hårt med att komma förbi. Det är så många aspekter och perspektiv att till och med en sån analyserande människa som jag blir yr i knoppen. Och som bekant så är inte alltid känslor så logiska vilket bara ställer till det ännu mer.
"Förövaren" är en kille som är två år äldre. Två år, inte tio eller trettio utan två... Han ville bara visa hur det var att bli knivhotad och han "hade inte ens den vassa änden mot halsen". Vi har pratat med föräldrarna och grabben har bett om ursäkt, mycket ångerfull och inte långt till tårarna. Och jag har medlidande med honom. Jag lider med honom och jag lider med föräldrarna, kan alltför lätt sätta mig in i hur svårt det måste vara att ta in att ens barn, det käraste man har, har gjort så mot någon annan.
Logiskt så visste jag att min son behövde gå till skolan redan idag, det blir inte lättare för att man väntar men oj, snacka om att jag verkligen fick ta fram all styrka jag hade... Den spontana reaktionen var ju att bara stanna hemma och hålla om honom. Kan inte tacka klassföreståndaren nog som tog det på allvar och "tog över" när jag åkte.
Vuxenperspektivet är svårt. Själv är jag kvar i vad som hade kunnat hänt. Tänk om han fått för sig att visa att det kunde komma blod också, tänk om min grabb försökt vrida sig ur greppet när kniven vilade mot halsen, tänk om... tänk om... Jag vet att jag just nu borde vara glad över att allt gick bra och att jag inte borde älta vad som hade kunnat hänt men herregud vad svårt.
Det gjorde ont i mig när min grabb inte vågade sova i sin säng igår, det gjorde ont i mig när han efter händelsen kom inspringande, tillsammans med kompisen som var med, och skyndade sig att låsa ytterdörren. Det gjorde ont i mig när han berättade hur han blivit fasthållen runt halsen med en arm och jag kunde känna skräcken han känt när han berättade att kniven var kall mot halsen... Det gjorde ont i mig när de berättar att de tyckte de var lite duktiga ändå, för de hade inte gråtit, det hade varit nära men de hade kunnat hålla sig. (vem präntar för övrigt in i alla grabbar att man inte får gråta, vad som än händer?!?) Det gjorde så ont i mig när han till slut somnade i min säng och vaknade ofta, ofta och tittade på mig med skräck i ögonen tills han förstod att det var jag som låg där. Det gjorde ont i mig när två ganska pratglada grabbar plötsligt tystnar i bilen när vi närmar oss skolan och det skar i hjärtat när jag åkte därifrån. Det gör ont i mig när jag ser min son försöka hålla god min "mamma det gick bra idag".
Min son har tagit emot ursäkten han fick och han verkar kunna acceptera att det har hänt. Och med sitt barnperspektiv tror han ju full och fast på att det aldrig kommer att hända igen. Vilket är jättebra för hans skull. Tyvärr har man som vuxen inte samma tillit till omvärlden längre och en sådan här påminnelse om hur skört det är och hur snabbt det händer gör att, åtminstone jag, har svårt att hämta igen mig...
Igår blev min 9-åring knivhotad. Det är en stor sak som jag nu anstränger mig hårt för att göra mindre. Som jag kämpar ganska hårt med att komma förbi. Det är så många aspekter och perspektiv att till och med en sån analyserande människa som jag blir yr i knoppen. Och som bekant så är inte alltid känslor så logiska vilket bara ställer till det ännu mer.
"Förövaren" är en kille som är två år äldre. Två år, inte tio eller trettio utan två... Han ville bara visa hur det var att bli knivhotad och han "hade inte ens den vassa änden mot halsen". Vi har pratat med föräldrarna och grabben har bett om ursäkt, mycket ångerfull och inte långt till tårarna. Och jag har medlidande med honom. Jag lider med honom och jag lider med föräldrarna, kan alltför lätt sätta mig in i hur svårt det måste vara att ta in att ens barn, det käraste man har, har gjort så mot någon annan.
Logiskt så visste jag att min son behövde gå till skolan redan idag, det blir inte lättare för att man väntar men oj, snacka om att jag verkligen fick ta fram all styrka jag hade... Den spontana reaktionen var ju att bara stanna hemma och hålla om honom. Kan inte tacka klassföreståndaren nog som tog det på allvar och "tog över" när jag åkte.
Vuxenperspektivet är svårt. Själv är jag kvar i vad som hade kunnat hänt. Tänk om han fått för sig att visa att det kunde komma blod också, tänk om min grabb försökt vrida sig ur greppet när kniven vilade mot halsen, tänk om... tänk om... Jag vet att jag just nu borde vara glad över att allt gick bra och att jag inte borde älta vad som hade kunnat hänt men herregud vad svårt.
Det gjorde ont i mig när min grabb inte vågade sova i sin säng igår, det gjorde ont i mig när han efter händelsen kom inspringande, tillsammans med kompisen som var med, och skyndade sig att låsa ytterdörren. Det gjorde ont i mig när han berättade hur han blivit fasthållen runt halsen med en arm och jag kunde känna skräcken han känt när han berättade att kniven var kall mot halsen... Det gjorde ont i mig när de berättar att de tyckte de var lite duktiga ändå, för de hade inte gråtit, det hade varit nära men de hade kunnat hålla sig. (vem präntar för övrigt in i alla grabbar att man inte får gråta, vad som än händer?!?) Det gjorde så ont i mig när han till slut somnade i min säng och vaknade ofta, ofta och tittade på mig med skräck i ögonen tills han förstod att det var jag som låg där. Det gjorde ont i mig när två ganska pratglada grabbar plötsligt tystnar i bilen när vi närmar oss skolan och det skar i hjärtat när jag åkte därifrån. Det gör ont i mig när jag ser min son försöka hålla god min "mamma det gick bra idag".
Min son har tagit emot ursäkten han fick och han verkar kunna acceptera att det har hänt. Och med sitt barnperspektiv tror han ju full och fast på att det aldrig kommer att hända igen. Vilket är jättebra för hans skull. Tyvärr har man som vuxen inte samma tillit till omvärlden längre och en sådan här påminnelse om hur skört det är och hur snabbt det händer gör att, åtminstone jag, har svårt att hämta igen mig...
Kommentarer
Trackback
