Bakom varje rubrik finns ett människoöde
Min allra största idol inom hockeyvärlden gick tragiskt bort häromdagen. Jag föll för hans ödmjukhet, hans självklara sätt att vara och naturligtvis hans otroliga skicklighet som målvakt. Om varför han blev målvakt svarade han såhär: "jag vet inte vad det berodde på, men jag var alltid bra på att vara i vägen för folk när jag var liten". Ingen annan än Stefan Liv hade kunnat svara så. Jag såg en intervju med honom när han var ny som hockeystjärna och han efter en viktig seger fick frågan: Hur känns det? Stefans svar blev, med glimten i ögat och ett stort leende på läpparna: Ja, den frågan har ni tänkt länge på förstår jag, naturligtvis känns det underbart :) Ingen annan än Stefan Liv hade kunnat svara så. Många är sedan de tillfällen då vi fått ta del av hans humor, ödmjukhet och skicklighet. För mig var hans störst. Både som målvakt och som människa.
Stefan Livs död och allt jag läser i tidningen nu får mig att börja bläddra i min kladdbok efter något jag skrev för länge sedan. Här kommer det:
Har ni tänkt på hur ofta vi slöbläddrar i tidningen och konstaterar: jaha, en bilolycka. jaha, en misshandel till eller oj, ett mord nu igen? Eller har ni tänkt på alla artiklar vi läser om kändisar som det är fritt fram att snacka och skriva skit om just bara för att de är kändisar? Vi är liksom avtrubbade och det är på sätt och vis förståligt med tanke på att vi antagligen skulle deppa ihop om vi skulle ta åt oss "på riktigt" av allt. Men jag kan ibland inte låta bli att påminna mig själv (och andra) om att bakom varje rubrik finns det riktiga människor. Riktiga människor av kött och blod, med känslor precis som du och jag. Det finns anhöriga och vänner som får hela sin värld upp och ner vänd eller åtminstone rejält naggad i kanten. Medans vi som läsare kanske på sin höjd tänker att det var skönt att det inte drabbade oss. För det mesta tror jag inte att vi tänker någonting, vi bara bläddrar förbi...
Stefan Livs död tror jag lämnar väldigt få människor oberörda men låt oss aldrig glömma att alla andra vi läser om också är människor.
R.I.P. Stefan Liv
Stefan Livs död och allt jag läser i tidningen nu får mig att börja bläddra i min kladdbok efter något jag skrev för länge sedan. Här kommer det:
Har ni tänkt på hur ofta vi slöbläddrar i tidningen och konstaterar: jaha, en bilolycka. jaha, en misshandel till eller oj, ett mord nu igen? Eller har ni tänkt på alla artiklar vi läser om kändisar som det är fritt fram att snacka och skriva skit om just bara för att de är kändisar? Vi är liksom avtrubbade och det är på sätt och vis förståligt med tanke på att vi antagligen skulle deppa ihop om vi skulle ta åt oss "på riktigt" av allt. Men jag kan ibland inte låta bli att påminna mig själv (och andra) om att bakom varje rubrik finns det riktiga människor. Riktiga människor av kött och blod, med känslor precis som du och jag. Det finns anhöriga och vänner som får hela sin värld upp och ner vänd eller åtminstone rejält naggad i kanten. Medans vi som läsare kanske på sin höjd tänker att det var skönt att det inte drabbade oss. För det mesta tror jag inte att vi tänker någonting, vi bara bläddrar förbi...
Stefan Livs död tror jag lämnar väldigt få människor oberörda men låt oss aldrig glömma att alla andra vi läser om också är människor.
R.I.P. Stefan Liv
Kommentarer
Trackback
