Carolas Blogg

Sitter med ett brett leende och försöker fånga mina känslor på pränt. Blev idag erbjuden ett vikariat på 5 veckor i ämnet idrott. Jag bad igår de som känner mig bäst att säga det ämne som de allra minst kantänka sig mig undervisa i och alla svarade de idrott :-) Och jag håller med, jag är verkligen ingen idrottsmänniska eller om jag ska vara ärlig så är jag knappt rörlig. Och jag är inte helt säker på att det är så bra för eleverna, jag menar är det inte meningen att man ska föregå med gott exempel :-) Nåja, jag sitter i alla fall här med ett brett leende för jag är så glad att jag fick erbjudandet, jag sökte inte vikariatet för det kändes som att rektorn skulle skratta åt mig om jag gjort det men oj vad fel jag hade. Det var ju ändå han som sökte upp mig.

Det blir en utmaning, det är helt klart men jag är ändå övertygad om att jag klarar det och utmaningar växer jag av. På 5 veckor kan jag inte lägga upp nån alltför seriös planering men jag kan se till att vi har roligt och förhoppningsvis kommer eleverna att bjuda till. Att ha varit borta från skolan, förutom några dagars vikariat, har varit jobbigt. Jag har saknat alla elever, och jag menar alla, men kanske speciellt "min" klass. De timmar jag jobbat där har varit små guldkorn i tillvaron och att elever varje gång kommer fram, kramar om mig och frågar när jag kommer tillbaka gör mig rörd. Att varje gång behöva svara att jag antagligen inte kommer tillbaka skär i hjärtat, även om jag är noga med att påpeka att om det hade varit upp till mig hade jag redan varit där. När andra elever utbrister: "men varför har du aldrig oss" förstår jag att jag har gjort skillnad för dem. När jag sedan kommer hem igen är det alltid med blandade känslor, dels en stor glädje att få träffa dem, se hur det har gått för dem men också en stark vemodskänsla.. jag tillhör inte där längre, jag kan inte påverka dem, jag kan inte längre göra skillnad. All personal och alla föräldrar som velat ha mig tillbaka får jag nu möjlighet att träffa igen och jag ser fram emot det, så mycket.

Och jag vet att det här bara är 5 veckor, men jag ska njuta av varendasekund. Jag ska njuta av att vara helt slut när jag kommer hem för att jag har jobbat och gett allt. Jag ska njuta av att "gnälla" över hur mycket det är på jobbet och jag ska njuta av de provocerande elever som startar diskussioner om allt för jag vet att jag har saknat det och jag vet nu hur det känns att stå utanför.

Anna Anka, ett hett diskussionsämne nu för tiden och ett namn som nästan blivit ett skällsord. Så även i mina öron. De som känner mig vet att jag brukar försöka förstå vad som gör att människor säger det de gör, men Anna har verkligen trampat över. Jag har hört många kommentarer om henne och, tack och lov, håller de flesta med mig, men det finns några som tycker att jag absolut måste se ett av avsnitten innan jag uttalar mig. Nu har jag gjort det :-) Så nu uttalar jag mig, men det här får också betraktas som det sista ordet från mig i ämnet. 

Kvinnor ska tillfredställa sina män: Någon berättade för mig att Anna Anka hade vidareutvecklat ämnet och menat att det fungerade tvärtom också. Naturligtvis säger jag bara! Så en liten fundering är ju varför hon kände att hon måste säga det alls..

Män ska inte tillbringa mer än 20 min per dygn med sina barn, det är omanligt: Med detta uttalande har Anna Anka idiotförklarat alla män som vill vara en del i barnens uppfostran och påverka dem till att växa upp till ansvarstagande och lyckliga vuxna. I samma andetag tar hon bort 150 års utveckling för kvinnor. Tack och lov så har vi kommit längre i Sverige, vi vet betydelsen av att papporna är närvarande i barnens uppväxt och vi vill inte att kvinnorna ska "tillbaka till spisen"

Döttrar behöver ingen utbildning, de ska gifta sig rikt: Eller det hon egentligen sa var att vi inte skulle uppmuntra döttrar till att utbilda sig eller skaffa egen inkomst, vi skulle utbilda dem i att bli hemmafruar och hitta en rik man med makt, då var deras framtid säkrad. Som om våra döttrar inte skulle kunna stå på egna ben och ha självkänsla nog att inte vara beroende av en man.. Jag blir mörkrädd. Jag vet att jag inte vill ha ett hjälplöst våp till dotter. 

Kvinnor får inte slafsa till sig hemma, måste alltid klä upp sig och vara till sin yttersta fördel när mannen är hemma, annars får de skylla sig själva om mannen är otrogen: Om vi inte kan och får slappna av hemma och bara vara oss själva, utan smink och utan att klä upp sig till tänderna, var ska vi då göra det? Och sedan när började vi ta ansvar för andras handlingar? Om mannen/ kvinnan är otrogen är det ett val som personen gör och kan aldrig lastas den andra partnern.

Skaffa en barnflicka, alla har råd, det handlar om prioriteringar: Om kvinnan inte orkar ta hand om barnen på egen hand (eftersom mannen inte ska tillbringa mer än 20 min/dygn med dem) är Anna Ankas råd att skaffa en barnflicka. Hon säger också att alla har råd med det, det handlar bara om prioriteringar.. En kommentar till det: Hon lever inte i min verklighet! En liten undran: Varför skaffa barn överhuvudtaget om man inte tänkt ta hand om de själv..

Moget uppträdande i tv. I sista avsnittet av Svenska Hollywoodfruar får vi se hur Anna Anka kallar sin exman, och tillika pappan till hennes dotter, för looser. I tv, framför några (många?) miljoner tittare... Hon ger honom också fingret samtidigt som hon har sin dotter i famnen. Och detta är alltså samma kvinna som säger att familjen och barnen är viktigast för henne.. Men tydligen inte tillräckligt viktiga för att hon ska tänka på sin dotters bästa. 

Många säger till Anna Ankas försvar att hon åtminstone skapar debatt. Men gör hon det? Vad skapar hon debatt om? Inte om jämställdhet eller vikten av familjen i alla fall. Jag har bara hört debatt om huruvida man ska ta henne på allvar eller inte och om hon är seriös i sina uttalanden.. Och den debatten känns inte så givande, inte för mig i alla fall. Några säger också att jag inte ska ta så hårt på det hon säger, men varför skulle jag inte göra det? Det hon säger är kränkande, sårande och ytterst olyckligt och sånt måste jag ta på allvar, vad sänder jag annars för signaler till mina barn??

Jag är ledsen, men jag har svårt att se det här som underhållning. Jag kanske borde tycka synd om henne, för lycklig är hon ju definitivt inte det såg jag i programmet, men jag klarar inte det. Hon är en översittare som tycker sig ha rätt att säga åt andra hur de ska leva och som nedvärderar både kvinnor och män. Hon uttalar sig inte somkvinna som genom sitt liv har upptäckt vissa saker eller för att hon har någon speciell talang, hon tycker att hon kan uttala sig för att hon är rik. Pengar som hon inte har tjänat själv utan gift sig till. Så förlåt om jag lägger mycket energi på det här men för mig är det allvarliga saker och jag vidhåller att mina tapeter har mer djup och substans än Anna Anka!

Fredagen den 18 sept ringde telefonen halv fyra på morgonen och den långa, långa väntan tog sin början. Vattnet hade gått och dottern och sambon var redo för BB-besök.

Jag, den yrvakna blivande mormorn, tryckte först bort samtalet i tronatt det var sonen som ringde (!) Sonen på 8 år som sov, naturligtvis, i rummet bredvid. Tillbaka till mitt eget rum och det börjar gå upp för mig att det är dottern som ringer. Plötsligt slår mig tanken att det är 4 veckor för tidigt och i samma ögonblick infinner sig en oro och en ängslan som är svår att sätta ord på.

Som den givna hundvakt jag var fick jag snart besök av Sickan 5 år som är så mattekär det bara går att bli. Han såg lagom förvirrad ut när de lämnade honom här och åkte igen. Att sova var ju inte att tänka på men eftersom jag känner mig själv ganska väl försökte jag "lura" mig själv och Sickan genom att lägga mig på soffan och läsa en stund. Försökte intala mig att jag bara skulle läsa en stund men hade baktanken att jag säkert somnar ifrån boken. Den enda som blev lurad av det var Sickan... Han sov gott under bordet tills jag la ifrån mig boken. Då drog han igång med stora mattesaknaden. Ställde sig i hallen och började gnälla och försökta yla (han är inte begåvad med förmågan att yla men ger inte upp hoppet) Mig störde det inte för jag hade redan gett upp om att få sova men yngste sonen vaknade kl sex så vi stängde in oss i sovrummet och jag tror jag slumrade till fem minuter.

Resten av morgonen flöt på bra, jag höll mig sysselsatt genom att få sonen klar för skolan och skjutsa dit honom. Sällan har han skådat en så engagerad mamma... Den äldste sonen kom hit och vi pratade i munnen på varandra och bara väntade på att få höra nåt. Kvart över åtta ringde så den blivande pappan och talade om att värkarna hade börjat och att det var ca 4 min mellan dem. Skönt tänkte jag för då behöver det inte ta så lång tid innan det är klart... Han talade också om att visst, de tyckte att det var lite tidigt men allt lät bra med bäbisen och det fanns ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra. Efter samtalet var jag ut och rökte igen (för vilken gång denna morgon hade jag för länge sen tappat räkningen) Halv nio hade jag fått nog, måste bara prata med nån, och ringde till den blivande gammelmormorn för att tala om nyheten och hon tog emot nyheten lika yrvaket som jag hade gjort fem timmar tidigare. Hennes oro var lika stor som min och våra tankar gick till den blivande modern som vi visste hade en riktig påfrestning framför sig och vi höll våra tummar så hårt vi kunde för att bäbisen skulle vara okej.

Sonen och jag tog Sickan med till skogen för att fördriva en timme och det är alltid en fröjd. Hans glöd och energi får vem som helst att le. Hans favoritstubbe hittade han snabbt och varje gång blir vi förvånade över hur han orkar bära med sig den hela vändan  runt. Han badar med den i varje liten pöl i skogen som det blir tillfälle till  för att sen lägga den bredvid bilen igen när vi kommer tillbaka. Då vet han var han har den nästa dag liksom :-)

Tillbaka hemma igen kommer den blivande gammelmormorn och fikar med oss. Allt i ett desperat försök att fördriva tiden. Tankarna snurrar runt hela tiden och vi vågar nästan inte prata om vår oro att den här bäbisen är 4 veckor för tidig. Istället säger vi saker som att "det här går bra", "klart det är okej" och " de skulle ju se om det var nå fel och de är ju på rätt ställe".

Kl ett åker jag till skolan för att hämta sonen och tackar tyst mina gudar (om jag har några) för att han åker till en kamrat och leker. En helt underbar familj som jag gärna ser att han är hos och som gör att jag känner mig helt lugn när det gäller honom. Tillbaka hem och vandringen fortsätter. Tänker att mitt golv, från hallen genom köket och vardagsrummet kommer att se ut som Joakim von Ankas när han går i sina tankecirklar, en djup fåra. Efter mig kommer äldste sonen och vi går där fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med jämna mellanrum kommer telefonsamtalen och rapporterna från BB. Allt ser bra ut och dottern börjar få det ordentligt jobbigt. Jag känner att jag mest bara vill gråta. Jag vet att hon lider och kan ingenting göra. Jag tänker till och med tankar som "vad ska jag säga till henne och alla andra om den lilla inte klarar den tidiga födseln" och nästan ber till Gud att allt ska gå bra. Till saken hör att jag inte är troende men vad gör man inte.. Under dagen kommer också telefonsamtal och mess från andra vänner och släktingar som undrar om det inte är klart än. Min moster är i Hällefors på besök och där går de och väntar och brorsan bor i Småland och där går de också och väntar. Jag tänker att det känns som hela Sverige går och väntar :-) Och alla gör de vad de kan för att hålla modet uppe på mig.

För att sysselsätta oss med nånting bestämmer vi oss för att koka äppelmos, det är den blivande mammans favorit och vi gör så gärna något för henne just nu. Det känns ynkligt med just äppelmos men det känns ändå bra att kunna göra nånting. Den äldste sonens flickvän har kommit hem och hon tar sig an Sickan som börjar se aningen deppad ut för att matte aldrig dyker upp. Han orkar inte längre se glad ut när vi går förbi.. Vi beställer pizza att äta för ingen av oss orkar ens tänka tanken på vad vi ska hitta på att laga. Vi bara väntar att telefonen ska ringa och att det ska vara klart. Och telefonen ringer med jämna mellanrum (tur att den blivande pappan är rökare så han måste gå ut ibland) men det är inte klart och  jag vet inte längre om de samtalen gör mig lugnare eller mer orolig. Det blir jobbigare och jobbigare för henne och framåt fem-tiden börjar de prata om att flytta in henne på förlossningssal så de kan ge ryggmärgsbedövning och jag tänker tack gode gud att det finns. Plötsligt känns hon som min lilla, lilla dotter som jag vill skydda från allt ont och maktlösheten är svår när jag inte kan göra nånting och vet vad hon måste igenom.

Kl sju på kvällen får jag rapport om att de lagt bedövningen men fick göra om den för det blev nåt fel första gången och än en gång lider jag med henne.. Men bedövningen tog och hon har till och med kunnat peta i sig lite att äta. Och med tanke på att det var nästan 24 timmar sen sist så var det nog välbehövligt. Den blivande pappan tror inte heller att det är långt kvar nu. Värkarna kommer tätt och de har effekt.

Minutrarna kryper fram och äppelmosen är klar. Två omgångar tar inte så lång tid som man gärna vill tro :-) Vi sätter oss vid idol för att försöka tänka på nåt annat men jag har hela tiden telefonen i handen. Det kommer många mess och den ringer ibland men ingenting från BB. Halv tio är jag grinfärdig igen, nu har vi inte hört nåt sen sju och jag börjar bli sjuk av oro. Varför hör de inte av sig? Har det hänt nåt? Vi försöker trösta varandra med att det nog är på slutet nu så pappan kan inte gå därifrån och ringa men oron släpper inte sitt grepp. Vid tio får jag den blivande morfarn att ringa upp till BB och fråga och han får prata med en vänlig röst som säger att hon ska säga åt dem att ringa oss här hemma. Kl tio får jag ett mess från mamma som undrar vad vi gör och det känns så skönt att hennes oro är lika stor som min. Jag har rökt och vandrat i min von Anka-fåra och varit nära att gråta hela dagen. Så hon kommer hit och vi dricker kaffe. Det har aldrig hänt att vi fikat vid den tiden och hon har nog inte druckit kaffe vid den tiden sedan hon var ung :-) På nåt sätt så känns det fint. Vi får också ett samtal från BB som säger att det inte är långt kvar nu och jag skyndar mig att önska dem lycka till och ber om ett samtal så fort det är färdigt. I samma stund får jag dåligt samvete för att den blivande pappan i så fall måste lämna henne men jag är för orolig för att ändra mig och jag tänker att han gör ju som han vill ändå :-)

Tio i tolv är kaffet urdrucket för länge sen och vi sitter med telefonerna i händerna. Svarar på mess från alla som undrar och bara hoppas att det ska ringa snart. Vi konstaterar att nu har det gått en timme sen sista samtalet och tröttheten gör sig påmind, men sova är ju inte ens att tänka på. Fem över tolv ringer telefonen och jag hör en mycket trött nybliven pappa som säger "nu är det klart och det blev en pojk" Vad jag svarar kommer jag knappt ihåg men jag var helt säker på att det skulle bli en tjej så jag frågar igen och han upprepar att det en son och att allt ser bra ut. Jag viker mig av lättnad och frågar hur min stackars dotter mår och det känns skönt när han säger att "jo, nu är det bra, när sonen kom upp på magen blev allt bra".

Drygt 20 timmars väntan är över och jag känner en stor lättnad och glädje över att ha blivit mormor. Jag känner också en stor respekt för min dotter för vad hon gått igenom. Plöstligt infinner sig en helt ny ork och ingen av oss är trötta längre. Vi pratar i munnen på varandra och far omkring som yra höns med våra telefoner fortfarande i högsta hugg men den här gången för att meddela alla att nu är det klart! Jag har blivit mormor och den långa väntan är över :-)

Apråpå dokumentären som går på tv just nu "Svenska Hollywood fruar" måste jag få säga några saker och sedan hylla Malin Wollin (kolumnist i Aftonbladet)

Redan från början funderade jag på varför tv bemödar sig med att visa något dylikt och har därför inte tittat på det heller men nu för tiden kan jag inte ens läsa Aftonbladet utan att bli irriterad :-) Inte nog med att de här "fruarna" får utrymme i tv, inte för att de har nåt innanför pannbenet att förmedla utan för att de är rika. Sedan får de utrymme i tidningarna där de får smutskasta varandra. Inte heller här används några vettiga argument eller någon talang som är värd att visa upp. Jag blir så trött! Och därför blir jag precis lika glad, som jag var irriterad för en stund sen, när jag läser vad Malin Wollin skriver om dem.

"Jag har dött och kommit till bimbohelvetet. Folk gnäller på tonårsbloggare, välkommen till Svenska Hollywoodfruar. /.../ Jag har tapeter på väggarna hemma med större djup och mer substans. Varför tänder folk på det här? Jag förstår att det är häftigt med rika människor, men när de har intellekt som en manet, tråkiga liv och inte njuter av god mat, vad är då poängen?"

Tack Malin, jag hade inte kunnat säga det bättre själv! Och dessutom ser jag på mina egna tapeter med helt andra ögon nu :-)

Har i min relativt korta lärarroll alltför många gånger sett barn som far illa av olika slag. Det är något jag får ha med i beräkningen som lärare. Men det gör det inte mindre smärtsamt att varje dag möta dessa ungdomar som jag ser mår så dåligt. Vissa av dem har föräldrar (en eller flera) bakom sig dit jag kan ringa om jag är orolig och vi kan ha en bra dialog som är till gagn för eleven och det ger också en uppföljning som jag tror är bra för alla parter.

Det finns dock elever som far mycket illa och som, av olika anledningar, inte har föräldrar bakom sig. Det här är absolut ingen kritik av föräldrar! Jag utgår alltid ifrån att alla föräldrar gör så gott de kan efter de förutsättningar de har eller som ges dem. I skolan har vi en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om vi ser att barn/ungdomar far illa. Detta görs också enligt min erfarenhet. I vissa fall tas också en kontakt med Bup (barn och ungdomspsykiatrin) och Hab (barn och ungdomshabiliteringen) Så långt allt väl. Det är när dessa instanser ska samarbeta som det någonstans brister. Istället för att handla om vad som är bäst för det enskilda barnet kommer det i många fall att handla om vem som har ansvaret. Eller jag skulle vilja säga vem som snabbast kan frånsäga sig ansvaret. Det är lite cyniskt och jag hårddrar en aning. Men problemet kvarstår. Alla instanser kan och bör kunna sina lagar och paragrafer men de utnyttjas inte till att hjälpa utan till att tala om för de andra att ”det här är nog inte vårt ansvar”. Och jag undrar var har det gått fel? När miste vi perspektivet för individen och började se om ”vårt” eget i första hand? Var tog medmänskligheten vägen? När blev vi så avtrubbade att vi slutade se att våra barn och ungdomar mår dåligt? När slutade de att räknas? Vad ska till för att det ska förändras...

Inför skolstarten snurrar mina tankar runt just skolan. Så idag tänkte jag ge mig in i något som liknar en politisk diskussion. Jag är inte speciellt insatt om vad som har bestämts sist eller ens är på gång att bestämmas. Jag har nog inte heller några färdiga svar men jag har gott om tankar runt det  :-)

Jag vill hävda att skolan idag är teoretisk. Visst, vi har några praktiska ämnen men de är få och inte lika värda. Kanske är det på väg att förändras, jag vet inte, men än så länge sänder vi signaler att den kunskap våra praktiskt lagda elever har inte är lika mycket värd som den kunskap de teoretiskt lagda eleverna har. (Okej, jag vet att det finns elever som har båda fallenheterna men var snäll och bara följ med i mitt resonemang)

Nu låtsas vi att de här praktiska eleverna lyckas få med sig ett godkänt i kärnämnena så att de åtminstone kan söka till det gymnasieprogram de vill. Enligt min erfarenhet blir det då ett yrkesinriktat program. Här får de förhoppningsvis äntligen lite credit för all den praktiska kunskap de bär på och en möjlighet att utveckla den. Men precis som under tidigare skolgång får de snabbt erfara att den teoretiska biten finns kvar. Jag kan hålla med om att en viss grundkunskap i t.ex. svenska, engelska och matte behövs för att klara ett vuxet, ansvarsfullt liv men är det verkligen nödvändigt att alla på de yrkesinriktade programmen ska få behörighet till högskolan? Vill alla det? Behöver alla det? Ja, just ja, nu var det ju det här med "samma möjligheter"...

Vad är då "samma möjligheter"? Behöver våra ungdomar idag verkligen precis samma möjligheter? Vänd på det och låta de teoretiskt duktiga ha alla praktiska ämnen... Skapar vi inte bara en risk för (ytterligare) misslyckanden? Skulle det inte vara bättre om vi lät de som vill ha högskolebehörigheten, redan under sin gymnasietid, välja till de kurserna? Och låta de "urpraktiska" eleverna välja tilläggskurser/fördjupningskurser i det praktiska? Är det inte först då vi skapar en individuell skola? För vad är rättvisa? Är det att alla får samma möjligheter eller är det att den enskilda eleven faktiskt får det den vill och behöver?