Carolas Blogg

Väntan på tvillingarna blev inte riktigt lika lång som väntan på första barnbarnet. OM vi nu inte ska räkna väntan innan då förstås :) Allt jag visste, eller trodde mig veta om tvillingar har visat sig komma på skam. T.ex. så är det är inte alls alla tvillingar som föds en månad (eller åtminstone 2 veckor) för tidigt och väger max 2500 gram :) Det finns faktiskt tvillingar som vill ligga kvar i mammas mage tiden ut också. Först ville just de här tvillingarna komma till världen 7 veckor för tidigt. Alla runt omkring tyckte ju naturligtvis att det var alldeles för tidigt och därför stoppades ju också värkarbetet. Kanske var det då de små rackarna bestämde sig för att visa vem som bestämde, dög det inte första gången skulle vi minsann få vänta :)

Mamman hade mycket förvärkar och vid ett par tillfällen åkte de till BB men fick vända och åka hem. Onsdagen innan deras födelse fick de tid för en igångsättning och vi ställde alla in oss på att NU skulle de äntligen komma. Jag hade tur och jobbade den dagen och var tvungen att ha tankarna på annat håll men skyndade mig att kolla telefonen vid varje tillfälle som gavs. Så döm om min förvåning när jag får ett sms från sonen där det står: "Ring när du kan, vi får åka hem" Åka hem?!?! Jag trodde inte mina ögon, det var ju idag det skulle ske? Jag ringde upp och fick veta att de skulle skjuta på igångsättningen till måndagen eftersom det var röd dag på torsdagen och så många personal lediga... "Föder inte vanligt folk på röda dagar längre" nästan skrek jag i telefon men lugnade mig snabbt. Men åh vad jag led med dem. Vi "ställde om" och började vänta på att måndagen skulle komma och ingen av oss tänkte längre tanken att det faktiskt kunde komma igång av sig själv.

På lördag morgon, 08.40, ringer min mobil och det är sonen. Nu åker vi till BB igen säger han. Tjejen har känt värkar nån timme och det verkar inte gå över den här gången. Jag går ut (vi bor grannar) och säger hejdå till dem och i det tysta håller jag tummarna för allt vad jag är värd att det verkligen ska bli nu. En timme efter att de har kommit fram ringer sonen och säger att hon har värkar med ca 5 min emellan och att de faktiskt är på gång. Och nu börjar oron på allvar.

Dottern och jag hade bestämt sen tidigare att vi skulle åka på utflykt den här dagen och vi åker iväg, hon, hennes son, jag och min yngsta. Skönt tänkte jag så jag får tänka på annat. Min mamma kommer dit en stund efter oss, väljer att följa med på utflykt för att skingra tankarna och få nyheterna direkt liksom. Vi har en jättemysig dag även om tankarna hela tiden finns med de på BB. En gång i timmen ringer sonen och rapporterar hur det går och jag är så tacksam för varje samtal. Oron ter sig lite mindre en stund efter jag att fått veta hur det är just nu. Han var ju med och såg min oro när första barnbarnet skulle komma så han vet hur viktiga de här täta rapporterna är. Vi pratar lite om att jag ska åka upp och vara med, han skulle behöva stödet säger han för det är urjobbigt att se tjejen lida. Sista samtalet vi har, 6 timmar efter att de kommit dit, berättar han att de tror att de kommer snart, inom nån timme bara och vi bestämde att han skulle gå upp och prata med tjejen och fråga om det var okej att jag kom och så höra av sig till mig så fort han kunde. Sen hör jag ingenting... Min telefon både ringer och plingar av sms men inget är från honom. Det går 2.5 timme och nerverna börjar hamna utanpå. Jag till och med ringer hans telefon fast jag VET att den är avstängd. Någonstans förstår jag ju att det kanske är så på gång att han faktiskt inte kan gå ifrån men den där känslan av oro gnager ändå, hela tiden. Tänk om något gått snett? Tänk om? Jag sitter vid datan en sväng, går och röker, sätter mig datan, dricker kaffe, röker, datan, röker, mera kaffe osv... Till slut får jag (halvt hysterisk över att fok har mage att sms:a mig just idag fast jag förstår hur ologiskt det tänket är) ett sms där det står: "Nu kan farmor ringa" Då börjar jag nästan gråta av lättnad. Jag ringer upp och samtidigt kommer dottern hit och springer efter mig och frågar saker hela tiden medan jag pratar i telefon. Vi är som två yra höns :) Jag får beskedet att de små tvillingarna föddes för ca 50 min sen och att allt är bra och att jag är välkommen upp. Jag lägger på och inte förrän dottern frågar mig hur det hade gått för tjejen och hur hon mådde nu kom jag på att det frågade jag aldrig... ;)

Jag sätter mig i bilen och 50 min senare kramar jag om sonen på parkeringen vid sjukhuset. Vi åker hiss upp och tassar på tå in i rummet där de ligger. Tjejen ligger med ryggen åt mig och med barnen innanför sig. Jag ger henne en kram och grattar och så böjer jag mig över henne för att se. Där är de! De små som orsakat så mycket oro utan att ens vara medvetna om det. En oro som nu är som bortblåst och plötsligt värd varenda sekund.

Det är en overklig känsla som far genom kroppen när jag ser att det faktiskt ligger två stycken där. Två stycken, alldeles nyfödda, små, perfekta och helt underbara små pojkar. På något konstigt vis förstod jag inte förrän där och då att det faktiskt var två :) Och plötsligt har jag tre barnbarn :)