Carolas Blogg

Fredagen den 18 sept ringde telefonen halv fyra på morgonen och den långa, långa väntan tog sin början. Vattnet hade gått och dottern och sambon var redo för BB-besök.

Jag, den yrvakna blivande mormorn, tryckte först bort samtalet i tronatt det var sonen som ringde (!) Sonen på 8 år som sov, naturligtvis, i rummet bredvid. Tillbaka till mitt eget rum och det börjar gå upp för mig att det är dottern som ringer. Plötsligt slår mig tanken att det är 4 veckor för tidigt och i samma ögonblick infinner sig en oro och en ängslan som är svår att sätta ord på.

Som den givna hundvakt jag var fick jag snart besök av Sickan 5 år som är så mattekär det bara går att bli. Han såg lagom förvirrad ut när de lämnade honom här och åkte igen. Att sova var ju inte att tänka på men eftersom jag känner mig själv ganska väl försökte jag "lura" mig själv och Sickan genom att lägga mig på soffan och läsa en stund. Försökte intala mig att jag bara skulle läsa en stund men hade baktanken att jag säkert somnar ifrån boken. Den enda som blev lurad av det var Sickan... Han sov gott under bordet tills jag la ifrån mig boken. Då drog han igång med stora mattesaknaden. Ställde sig i hallen och började gnälla och försökta yla (han är inte begåvad med förmågan att yla men ger inte upp hoppet) Mig störde det inte för jag hade redan gett upp om att få sova men yngste sonen vaknade kl sex så vi stängde in oss i sovrummet och jag tror jag slumrade till fem minuter.

Resten av morgonen flöt på bra, jag höll mig sysselsatt genom att få sonen klar för skolan och skjutsa dit honom. Sällan har han skådat en så engagerad mamma... Den äldste sonen kom hit och vi pratade i munnen på varandra och bara väntade på att få höra nåt. Kvart över åtta ringde så den blivande pappan och talade om att värkarna hade börjat och att det var ca 4 min mellan dem. Skönt tänkte jag för då behöver det inte ta så lång tid innan det är klart... Han talade också om att visst, de tyckte att det var lite tidigt men allt lät bra med bäbisen och det fanns ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra. Efter samtalet var jag ut och rökte igen (för vilken gång denna morgon hade jag för länge sen tappat räkningen) Halv nio hade jag fått nog, måste bara prata med nån, och ringde till den blivande gammelmormorn för att tala om nyheten och hon tog emot nyheten lika yrvaket som jag hade gjort fem timmar tidigare. Hennes oro var lika stor som min och våra tankar gick till den blivande modern som vi visste hade en riktig påfrestning framför sig och vi höll våra tummar så hårt vi kunde för att bäbisen skulle vara okej.

Sonen och jag tog Sickan med till skogen för att fördriva en timme och det är alltid en fröjd. Hans glöd och energi får vem som helst att le. Hans favoritstubbe hittade han snabbt och varje gång blir vi förvånade över hur han orkar bära med sig den hela vändan  runt. Han badar med den i varje liten pöl i skogen som det blir tillfälle till  för att sen lägga den bredvid bilen igen när vi kommer tillbaka. Då vet han var han har den nästa dag liksom :-)

Tillbaka hemma igen kommer den blivande gammelmormorn och fikar med oss. Allt i ett desperat försök att fördriva tiden. Tankarna snurrar runt hela tiden och vi vågar nästan inte prata om vår oro att den här bäbisen är 4 veckor för tidig. Istället säger vi saker som att "det här går bra", "klart det är okej" och " de skulle ju se om det var nå fel och de är ju på rätt ställe".

Kl ett åker jag till skolan för att hämta sonen och tackar tyst mina gudar (om jag har några) för att han åker till en kamrat och leker. En helt underbar familj som jag gärna ser att han är hos och som gör att jag känner mig helt lugn när det gäller honom. Tillbaka hem och vandringen fortsätter. Tänker att mitt golv, från hallen genom köket och vardagsrummet kommer att se ut som Joakim von Ankas när han går i sina tankecirklar, en djup fåra. Efter mig kommer äldste sonen och vi går där fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med jämna mellanrum kommer telefonsamtalen och rapporterna från BB. Allt ser bra ut och dottern börjar få det ordentligt jobbigt. Jag känner att jag mest bara vill gråta. Jag vet att hon lider och kan ingenting göra. Jag tänker till och med tankar som "vad ska jag säga till henne och alla andra om den lilla inte klarar den tidiga födseln" och nästan ber till Gud att allt ska gå bra. Till saken hör att jag inte är troende men vad gör man inte.. Under dagen kommer också telefonsamtal och mess från andra vänner och släktingar som undrar om det inte är klart än. Min moster är i Hällefors på besök och där går de och väntar och brorsan bor i Småland och där går de också och väntar. Jag tänker att det känns som hela Sverige går och väntar :-) Och alla gör de vad de kan för att hålla modet uppe på mig.

För att sysselsätta oss med nånting bestämmer vi oss för att koka äppelmos, det är den blivande mammans favorit och vi gör så gärna något för henne just nu. Det känns ynkligt med just äppelmos men det känns ändå bra att kunna göra nånting. Den äldste sonens flickvän har kommit hem och hon tar sig an Sickan som börjar se aningen deppad ut för att matte aldrig dyker upp. Han orkar inte längre se glad ut när vi går förbi.. Vi beställer pizza att äta för ingen av oss orkar ens tänka tanken på vad vi ska hitta på att laga. Vi bara väntar att telefonen ska ringa och att det ska vara klart. Och telefonen ringer med jämna mellanrum (tur att den blivande pappan är rökare så han måste gå ut ibland) men det är inte klart och  jag vet inte längre om de samtalen gör mig lugnare eller mer orolig. Det blir jobbigare och jobbigare för henne och framåt fem-tiden börjar de prata om att flytta in henne på förlossningssal så de kan ge ryggmärgsbedövning och jag tänker tack gode gud att det finns. Plötsligt känns hon som min lilla, lilla dotter som jag vill skydda från allt ont och maktlösheten är svår när jag inte kan göra nånting och vet vad hon måste igenom.

Kl sju på kvällen får jag rapport om att de lagt bedövningen men fick göra om den för det blev nåt fel första gången och än en gång lider jag med henne.. Men bedövningen tog och hon har till och med kunnat peta i sig lite att äta. Och med tanke på att det var nästan 24 timmar sen sist så var det nog välbehövligt. Den blivande pappan tror inte heller att det är långt kvar nu. Värkarna kommer tätt och de har effekt.

Minutrarna kryper fram och äppelmosen är klar. Två omgångar tar inte så lång tid som man gärna vill tro :-) Vi sätter oss vid idol för att försöka tänka på nåt annat men jag har hela tiden telefonen i handen. Det kommer många mess och den ringer ibland men ingenting från BB. Halv tio är jag grinfärdig igen, nu har vi inte hört nåt sen sju och jag börjar bli sjuk av oro. Varför hör de inte av sig? Har det hänt nåt? Vi försöker trösta varandra med att det nog är på slutet nu så pappan kan inte gå därifrån och ringa men oron släpper inte sitt grepp. Vid tio får jag den blivande morfarn att ringa upp till BB och fråga och han får prata med en vänlig röst som säger att hon ska säga åt dem att ringa oss här hemma. Kl tio får jag ett mess från mamma som undrar vad vi gör och det känns så skönt att hennes oro är lika stor som min. Jag har rökt och vandrat i min von Anka-fåra och varit nära att gråta hela dagen. Så hon kommer hit och vi dricker kaffe. Det har aldrig hänt att vi fikat vid den tiden och hon har nog inte druckit kaffe vid den tiden sedan hon var ung :-) På nåt sätt så känns det fint. Vi får också ett samtal från BB som säger att det inte är långt kvar nu och jag skyndar mig att önska dem lycka till och ber om ett samtal så fort det är färdigt. I samma stund får jag dåligt samvete för att den blivande pappan i så fall måste lämna henne men jag är för orolig för att ändra mig och jag tänker att han gör ju som han vill ändå :-)

Tio i tolv är kaffet urdrucket för länge sen och vi sitter med telefonerna i händerna. Svarar på mess från alla som undrar och bara hoppas att det ska ringa snart. Vi konstaterar att nu har det gått en timme sen sista samtalet och tröttheten gör sig påmind, men sova är ju inte ens att tänka på. Fem över tolv ringer telefonen och jag hör en mycket trött nybliven pappa som säger "nu är det klart och det blev en pojk" Vad jag svarar kommer jag knappt ihåg men jag var helt säker på att det skulle bli en tjej så jag frågar igen och han upprepar att det en son och att allt ser bra ut. Jag viker mig av lättnad och frågar hur min stackars dotter mår och det känns skönt när han säger att "jo, nu är det bra, när sonen kom upp på magen blev allt bra".

Drygt 20 timmars väntan är över och jag känner en stor lättnad och glädje över att ha blivit mormor. Jag känner också en stor respekt för min dotter för vad hon gått igenom. Plöstligt infinner sig en helt ny ork och ingen av oss är trötta längre. Vi pratar i munnen på varandra och far omkring som yra höns med våra telefoner fortfarande i högsta hugg men den här gången för att meddela alla att nu är det klart! Jag har blivit mormor och den långa väntan är över :-)