Lärare - bry sig?
Med fem barn som är eller har varit i skolans värld har mina tankar snurrat mycket kring om lärare bryr sig om sina elever och hur de bryr sig. Också under min egen utbildning till lärare har mycket fokus lagts på ämnet.
Ibland kan jag fundera på varför vissa har blivit lärare, många av mina studiekamrater sa att de brann för ett ämne och ville vidareförmedla det, vilket de säkert gjorde med all sin glöd, men räcker det? Mitt ingångsläge är ett annat. Det här är inte vetenskapligt bevisat men jag är, och har alltid varit, övertygad om att - om vi inte bryr oss om eleverna för de individer de är så kan vi inte förmedla kunskap heller. Som vanligt blir det lite generaliserande men ni förstår vad jag menar.
Nu är jag övertygad om att alla lärare skulle nicka och säga "klart att det är så" och "klart att vi bryr oss". Men jag sticka ut hakan och säga att det är skillnad på att bry sig om deras studieresultat (även om det också är viktigt och gynnar eleven i det långa loppet) och att bry sig om den enskilda eleven som människa och individ med känslor, intressen, svårigheter och ett liv utanför skolan. Och jag vet att eleverna känner skillnaden av att ha lärare som bryr sig på ett äkta sätt, tycker om sitt jobb och att umgås med barn/ungdomar och inte bara ser till deras resultat.
Mina fyra äldsta barn har haft tur att träffa på någon/några "bra" lärare (men långt ifrån alla) som har brytt sig det där lilla extra och jag vet att det har haft stor betydelse för deras skolgång. Min yngsta son har haft en otroligt tur med personal både på dagis och i skolan som bryr sig om just honom, ser honom för den han är, där han är och låter honom utvecklas därifrån. Jag vet att det står i styrdokument att det ska vara så men för honom har det fungerat hela vägen och det tror jag är ganska unikt. Jag är så stolt över denna personal som många gånger fått jobba i motvind mot traditionella sätt att lära och som vågat stå på sig och alltid, alltid haft något positivt att säga om min son. Och det bästa av allt är att jag känner, varje dag, att jag lämnar min son till personal som bryr sig om honom på riktigt och faktiskt saknar honom när han inte är där. Och det, mina vänner, är trygghet till föräldrar också!
Ibland kan jag fundera på varför vissa har blivit lärare, många av mina studiekamrater sa att de brann för ett ämne och ville vidareförmedla det, vilket de säkert gjorde med all sin glöd, men räcker det? Mitt ingångsläge är ett annat. Det här är inte vetenskapligt bevisat men jag är, och har alltid varit, övertygad om att - om vi inte bryr oss om eleverna för de individer de är så kan vi inte förmedla kunskap heller. Som vanligt blir det lite generaliserande men ni förstår vad jag menar.
Nu är jag övertygad om att alla lärare skulle nicka och säga "klart att det är så" och "klart att vi bryr oss". Men jag sticka ut hakan och säga att det är skillnad på att bry sig om deras studieresultat (även om det också är viktigt och gynnar eleven i det långa loppet) och att bry sig om den enskilda eleven som människa och individ med känslor, intressen, svårigheter och ett liv utanför skolan. Och jag vet att eleverna känner skillnaden av att ha lärare som bryr sig på ett äkta sätt, tycker om sitt jobb och att umgås med barn/ungdomar och inte bara ser till deras resultat.
Mina fyra äldsta barn har haft tur att träffa på någon/några "bra" lärare (men långt ifrån alla) som har brytt sig det där lilla extra och jag vet att det har haft stor betydelse för deras skolgång. Min yngsta son har haft en otroligt tur med personal både på dagis och i skolan som bryr sig om just honom, ser honom för den han är, där han är och låter honom utvecklas därifrån. Jag vet att det står i styrdokument att det ska vara så men för honom har det fungerat hela vägen och det tror jag är ganska unikt. Jag är så stolt över denna personal som många gånger fått jobba i motvind mot traditionella sätt att lära och som vågat stå på sig och alltid, alltid haft något positivt att säga om min son. Och det bästa av allt är att jag känner, varje dag, att jag lämnar min son till personal som bryr sig om honom på riktigt och faktiskt saknar honom när han inte är där. Och det, mina vänner, är trygghet till föräldrar också!
Kommentarer
Trackback
