En intressant hemresa :)
Jag vet att jag sällan skriver "personliga inlägg" men måste ändå dela med mig av resan hem som vi gjorde från Småland, en resa på 68 mil. Det var några udda incidenter som fick mig att fundera över att det är konstigt att det inte händer mer efter vägarna än det gör :)
En incident som gjorde att vi faktiskt blev rädda var en lastbil orsak till. Vi åkte efter en väg där hastigheten var 80 km och såg lite längre framför oss en kortare bilkö med en lastbil sist. Efter en stund körde lastbilen in på en parkeringsficka och jag andades ut lite och tänkte "vad bra, då slipper jag ligga bakom den eftersom det verkar omöjligt att köra om efter den här vägen". Efter en stund fick jag till min förvåning se lastbilen i backspegeln och inte en bit bort utan riktigt nära. Tänkte för mig själv att oj, vad den måste ha kört fort. Vi kom till en ganska lång uppförsbacke och jag gasade på lite extra för att komma ifrån den eftersom jag tyckte att den låg alldeles för nära. Döm om min stora förvåning när lastbilen hängde på! Var uppe i 100 km och lastbilen sackade inte efter en millimeter. Det enda jag såg i backspegeln var stora lysen som såg ut att sitta fast i min bakruta. Nu började jag tycka att det var obehagligt. De andra i bilen började också tycka att det var otäckt och när jag saktade ner igen till lagstadgade 80 km trodde vi alla att den faktiskt skulle köra på oss. Vågade inte fortsätta på det sättet så jag gasade lite igen men lastbilen hängde på. Jag pumpade ett par gånger på bromsen för att visa att jag tyckte att den låg alldeles för nära men som svar på det blinkande han med helljuset några gånger bara... Vi började titta efter någonstans att stanna och släppa förbi den men de flesta ställen hade krävt en ganska häftig inbromsning från min sida och det vågade jag inte, då hade han (med sin tyngd och mycket längre bromssträcka) kört på oss. Det handlade säkert inte om nån längre sträcka, kanske några kilometer, men det kändes oändligt långt och hela tiden såg jag bara hans lysen i bakrutan. Vi drog snabbt paralleller till skräckfilmer man sett där folk blir jagade och prejade av vägen :) Till slut såg jag en parkeringsficka lite längre fram och jag började bromsa, höll foten lite på bromsen och pumpade samtidigt som jag började blinka så han skulle förstå att jag tänkte stanna. Hela tiden trodde vi att han skulle köra på oss. Svängde in på parkeringsplatsen i ganska hög fart eftersom jag inte vågade bromsa mer och när lasbilen svängde förbi oss höll jag andan för jag trodde nog att han skulle ta bilens vänstra bakdel med sig..
Vi svängde ut på vägen igen och pustade ut. Tog bilnumret och ringde och fick reda på att den tillhörde något skogsåkeri i Tranås. Vi följde den här lastbilen en bra bit till eftersom den snabbt kom ikapp en annan bil som han låg precis lika nära. Efter många svängar på vägen förlorade vi dem ur sikte men fick efter en stund syn på personbilen, den stod då parkerad efter vägen och hade släppt förbi lastbilen som vi inte såg skymten av något mer. Föraren i personbilen satt med mobiltelefon i handen och jag hoppas han ringde till åkeriet för det gjorde aldrig vi och det ångrar jag nu...
Det tog en stund efter den upplevelsen att få ner pulsen och lite skärrade var vi allt. När jag fick se ett rådjur (?) vid vägkanten blev det en lite för häftig inbromsning som återigen skrämde slag på de i bilen och vi konstaterade att det gick fort att få upp pulsen igen :)
Efter att ha stannat i Mjölby och ätit fortsatte vi resan hemåt och kom ut på motorvägen mellan Mjölby och Norrköping. Här passerade vi ovädret som drog igenom Sverige och mitt i en omkörning kände jag att "jäklar, här är det för mycket vatten på vägen" Gled in mellan två långtradare och tänkte att här ligger jag kvar tills regnet har lugnat sig lite så jag ser riktigt. Och det var då vi upptäckte att hela bilen immat igen :) Fläkten gick för fullt men inte hjälpte det :) Så vi började spåna fritt hur den skulle vara inställd och provade allt tyckte vi :) Som tur var hade jag papper i bilen så sonen och jag satt och torkade av rutan på insidan för att överhuvudtaget se någonting ut :) Såhär efteråt blir det lite kul men just då var det inte så roligt :) Kan ju meddela att till slut hade fläkten gjort sitt jobb och sikten var åter till belåtenhet :)
Någonstans runt Uppsala (tror jag det var) fick jag uppleva något av det Jonny Forsberg (han som blev av med körkortet när han gasade på för att släppa förbi en utryckande ambulans på en enfilig 70-sträcka) måste ha upplevt. Fick se blinkande blåljus långt bakom mig i backspegeln och började redan då titta efter någonstans att stanna. Men precis som för Jonny befann jag mig på en enfältsväg med mittenräcke utan väggren. Jag ökade farten men upptäckte att ambulansen, som det visade sig vara, hade kommit ikapp och blinkade med helljuset åt mig. Till slut fick jag se en busshållplats och svängde snabbt in där och ambulansen for förbi. Jag hade redan när jag läste om Jonny medlidande med honom och tyckte absolut att han gjorde rätt och efter det här förstår jag hur han måste ha känt sig. Det är en otroligt stressande situation och allt man tittar efter är hur länge denna enfilighet ska hålla i sig. Jag hade dock lärt mig något efter att ha läst om honom så jag tittade efter utfarter och hållplatser, något som polisen som stoppade honom tyckte att han skulle ha gjort. Men ärligt kan jag säga att det hade jag inte gjort om jag inte hade haft artikeln i färskt minne. Situationen i sig är så stressande att allt man tänker på är att gasa.
Vi kom i alla fall hem helskinnade även om resan blev lite i "intressantaste" laget :)
