Tiltad och fixerad.
Man skulle kunna kalla mig för många saker men någon "Fröken Lagom" är jag definitivt inte. När jag ska göra något, gå in för något, så blir det alltid 110%, eller inget alls. Att göra något på en lagom nivå ligger helt enkelt inte för mig. Eller så ska jag vara så ärlig direkt och säga att jag inte klarar av lagom :) Så när jag nu skulle gå ner mina 4 sluta-röka-kilon så är inte heller det något undantag. Tack och lov har jag en sund sida också som ibland slår till och säger: Nu får du faktiskt ge dig Carola, nu är det nog. Det har hänt nu och antagligen tycker min omgivning att det är bra :P
I 5 veckor nu har jag ätit GI-kost och tagit minst en 30 minuters promenad varje dag. Man kan då tycka att jag skulle minska i vikt men icke. Jag gick ner 1.5 kilo till en början men nu har jag ökat 1 kilo igen. Och vet ni vad? Idag klev den sunda sidan fram och från och med nu skiter jag i det! Jag börjar bli helt tiltad och fixerad vid vikten. Hela dagar blir förstörda för att vågen står still eller visar ett halvt kilo mer än jag vill och det är ta mig sjutton inte hälsosamt. Jag kliver på vågen flera gånger om dagen för att visa att jag inte alls har gått upp mer i vikt och blir förvånad över att jag inte har gått ner. Allt kretsar kring hur mycket jag väger och vad jag stoppar i mig. Tiltad och fixerad.
Jag har runkeeper på min telefon och den visar hur långt jag har gått, hur fort jag går en kilometer på i genomsnitt och hur många kalorier jag har bränt. Jättebra! Till en början... Men fröken lagom kommer inte fram här heller så hur mycket jag än försöker inbilla mig att jag har den på för att se hur långt jag har gått så vet jag ju att jag har den på för att kunna öka tempot lite till för varje promenad. Jag kan alltså inte ens ta en promenad utan att tävla med mig själv. Den sunda sidan av mig förstår ju också att förr eller senare kommer det ett misslyckande eftersom ingen människa kan gå fortare och fortare hela tiden, det finns ju en gräns för hur fort man kan gå liksom. Återigen tiltad och fixerad.
Det som stör mig med min kropp just nu är att magen är "plufsig". Så nu har jag en ny plan och nu får ni väl sucka lite och tänka: Jaha ja, nu har hon en plan igen :) Så här ser den ut i alla fall:
- Jag ska fortsätta att äta GI-kosten eftersom jag mår så mycket bättre av den. Äntligen fungerar min mage! Och jag märker direkt när jag ätit för mycket socker eftersom magen blir som en ballong och det känns som tarmarna inte får plats. Känns som tusen nålar. Och först nu kommer jag på att så var min mage ofta, ofta förut. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag fått sådär ont efter att jag har ätit och har inte försått vad det beror på. Nu vet jag. Dessutom äter jag så mycket god mat nu för tiden att det är värt det bara därför. Måste bara upprepa att jag fuskar ibland och det kommer jag fortsätta att göra.
- Vågen åker inte ut, men jag kommer inte att titta på den (eller stå på den) mer än max en gång/14 dagar. Ofta, tycker säkert ni men lite koll måste jag ha ändå :D
- Promenaderna fortsätter. Men utan runkeeper för jag vet ju att när jag jobbar går jag 3.3 km och på lediga dagar går jag 4.6 km. Jag fortsätter så ett tag. Varför? Ja, inte för att gå ner i vikt utan för att jag mår så otroligt mycket bättre när jag rör på mig och för att jag är piggare.
- Så har vi nu den "plufsiga" magen kvar... Jag lägger på en övning för magen och en för ryggen så får vi se om det ger resultat. Annars återkommer jag väl med en ny plan, ni känner ju mig nu :)
- Till sist så måste jag ställa om mitt huvud på vad som egentligen är min idealvikt, tror att min hjärna spelar mig ett spratt när jag tror att den är på 58-60 kilo. Det var nog när jag var yngre kanske om det nånsin har varit det. Kan ju vara en tiltad och fixerad idealvikt. Jag är ju trots allt 170 cm lång.
Väl mött igen snart, förhoppningsvis lite mindre tiltad och fixerad :)
I 5 veckor nu har jag ätit GI-kost och tagit minst en 30 minuters promenad varje dag. Man kan då tycka att jag skulle minska i vikt men icke. Jag gick ner 1.5 kilo till en början men nu har jag ökat 1 kilo igen. Och vet ni vad? Idag klev den sunda sidan fram och från och med nu skiter jag i det! Jag börjar bli helt tiltad och fixerad vid vikten. Hela dagar blir förstörda för att vågen står still eller visar ett halvt kilo mer än jag vill och det är ta mig sjutton inte hälsosamt. Jag kliver på vågen flera gånger om dagen för att visa att jag inte alls har gått upp mer i vikt och blir förvånad över att jag inte har gått ner. Allt kretsar kring hur mycket jag väger och vad jag stoppar i mig. Tiltad och fixerad.
Jag har runkeeper på min telefon och den visar hur långt jag har gått, hur fort jag går en kilometer på i genomsnitt och hur många kalorier jag har bränt. Jättebra! Till en början... Men fröken lagom kommer inte fram här heller så hur mycket jag än försöker inbilla mig att jag har den på för att se hur långt jag har gått så vet jag ju att jag har den på för att kunna öka tempot lite till för varje promenad. Jag kan alltså inte ens ta en promenad utan att tävla med mig själv. Den sunda sidan av mig förstår ju också att förr eller senare kommer det ett misslyckande eftersom ingen människa kan gå fortare och fortare hela tiden, det finns ju en gräns för hur fort man kan gå liksom. Återigen tiltad och fixerad.
Det som stör mig med min kropp just nu är att magen är "plufsig". Så nu har jag en ny plan och nu får ni väl sucka lite och tänka: Jaha ja, nu har hon en plan igen :) Så här ser den ut i alla fall:
- Jag ska fortsätta att äta GI-kosten eftersom jag mår så mycket bättre av den. Äntligen fungerar min mage! Och jag märker direkt när jag ätit för mycket socker eftersom magen blir som en ballong och det känns som tarmarna inte får plats. Känns som tusen nålar. Och först nu kommer jag på att så var min mage ofta, ofta förut. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag fått sådär ont efter att jag har ätit och har inte försått vad det beror på. Nu vet jag. Dessutom äter jag så mycket god mat nu för tiden att det är värt det bara därför. Måste bara upprepa att jag fuskar ibland och det kommer jag fortsätta att göra.
- Vågen åker inte ut, men jag kommer inte att titta på den (eller stå på den) mer än max en gång/14 dagar. Ofta, tycker säkert ni men lite koll måste jag ha ändå :D
- Promenaderna fortsätter. Men utan runkeeper för jag vet ju att när jag jobbar går jag 3.3 km och på lediga dagar går jag 4.6 km. Jag fortsätter så ett tag. Varför? Ja, inte för att gå ner i vikt utan för att jag mår så otroligt mycket bättre när jag rör på mig och för att jag är piggare.
- Så har vi nu den "plufsiga" magen kvar... Jag lägger på en övning för magen och en för ryggen så får vi se om det ger resultat. Annars återkommer jag väl med en ny plan, ni känner ju mig nu :)
- Till sist så måste jag ställa om mitt huvud på vad som egentligen är min idealvikt, tror att min hjärna spelar mig ett spratt när jag tror att den är på 58-60 kilo. Det var nog när jag var yngre kanske om det nånsin har varit det. Kan ju vara en tiltad och fixerad idealvikt. Jag är ju trots allt 170 cm lång.
Väl mött igen snart, förhoppningsvis lite mindre tiltad och fixerad :)
Avundsjuka
Den svenska avundsjukan slutar aldrig att förvåna mig så det här inlägget tillägnar jag alla er där ute som bär på avundsjuka och ibland låter mig se/höra dess fula tryne.
Jag har valt att sluta röka och för det känner jag mig jättestolt. Det betyder inte att jag begär att alla andra ska tycka det. Jag slutade inte för min egen skull i första hand utan jag slutade för min sambos skull (läs tidigare inlägg) men jag håller uppe med rökningen för min egen skull. Jag har själv mött många rökare som har slutat medans jag själv fortfarande rökte och varit otroligt avundsjuk på att de kan men inte jag. Men inte en enda gång har jag ironiserat eller kritiserat deras beslut för att sätta mig själv i bättre dager så snälla låt mig också slippa det.
I samband med att jag slutade röka bestämde jag mig för att jag skulle börja röra lite på mig också och till en början gick det väl sådär. De sista två veckorna däremot har jag varit frisk och känt en otrolig motivation så nu har jag kommit igång riktigt bra enlig mina mått mätt. Och jag gör det med mina mått, enligt mina förutsättningar och inga andras. Så snälla låt mig få vara stolt över det här. Jag mår så otroligt mycket bättre och känner mig motiverad till att fortsätta. Just nu funderar jag och dottern på att delta i vårruset i maj och för mig har det varit något som jag inte ens skulle ha tänkt på för bara nån månad sen.
När man slutar röka är en viss viktuppgång tydligen ett måste av flera orsaker och jag är inget undantag. Men snälla sluta döm mig för att jag funderar på min vikt fast jag inte är överviktig. Låt mig få avgöra om jag behöver gå ner ett par kilo eller inte.
För att gå ner några kilo i vikt har jag bestämt mig för att äta enligt GI-dieten. Nu vill jag för sista gången säga: jag mår bra av det! Jag vet att jag behöver kolhydrater också men jag äter kolhydrater, jag har bara tagit bort de snabba kolhydraterna som får kroppen att producera insulin som i sin tur binder fettet och gör att man går upp i vikt. Jag är en vuxen människa, jag kan avgöra det här själv. Och snälla, låt mig åtminstone slippa alla kommentarer om den här kosten från de som själva är överviktiga...
Jag dömer inte er för hur ni lever, äter och rör på er så snälla låt mig slippa era fördömanden och kommentarer. Jag är medveten om att det beror på att ni är avundsjuka men ibland gör det ont ändå. Så antingen gör ni något åt era egna rök-rörelse- och/eller matvanor så kan vi stötta varandra eller så tycker jag ni ska vara tyst om mina. Jag har gjort något som är bra för mig och det kan ni också göra istället för att "gnälla" på mig.
Till alla er som stöttat mig och visat er glädje för min skull och som till och med uttrycker sin stolthet över det jag gör (och ni är många fler än de andra) vill jag verkligen säga: TACK! Tack av hela mitt hjärta, ni är guld värda!
Jag har valt att sluta röka och för det känner jag mig jättestolt. Det betyder inte att jag begär att alla andra ska tycka det. Jag slutade inte för min egen skull i första hand utan jag slutade för min sambos skull (läs tidigare inlägg) men jag håller uppe med rökningen för min egen skull. Jag har själv mött många rökare som har slutat medans jag själv fortfarande rökte och varit otroligt avundsjuk på att de kan men inte jag. Men inte en enda gång har jag ironiserat eller kritiserat deras beslut för att sätta mig själv i bättre dager så snälla låt mig också slippa det.
I samband med att jag slutade röka bestämde jag mig för att jag skulle börja röra lite på mig också och till en början gick det väl sådär. De sista två veckorna däremot har jag varit frisk och känt en otrolig motivation så nu har jag kommit igång riktigt bra enlig mina mått mätt. Och jag gör det med mina mått, enligt mina förutsättningar och inga andras. Så snälla låt mig få vara stolt över det här. Jag mår så otroligt mycket bättre och känner mig motiverad till att fortsätta. Just nu funderar jag och dottern på att delta i vårruset i maj och för mig har det varit något som jag inte ens skulle ha tänkt på för bara nån månad sen.
När man slutar röka är en viss viktuppgång tydligen ett måste av flera orsaker och jag är inget undantag. Men snälla sluta döm mig för att jag funderar på min vikt fast jag inte är överviktig. Låt mig få avgöra om jag behöver gå ner ett par kilo eller inte.
För att gå ner några kilo i vikt har jag bestämt mig för att äta enligt GI-dieten. Nu vill jag för sista gången säga: jag mår bra av det! Jag vet att jag behöver kolhydrater också men jag äter kolhydrater, jag har bara tagit bort de snabba kolhydraterna som får kroppen att producera insulin som i sin tur binder fettet och gör att man går upp i vikt. Jag är en vuxen människa, jag kan avgöra det här själv. Och snälla, låt mig åtminstone slippa alla kommentarer om den här kosten från de som själva är överviktiga...
Jag dömer inte er för hur ni lever, äter och rör på er så snälla låt mig slippa era fördömanden och kommentarer. Jag är medveten om att det beror på att ni är avundsjuka men ibland gör det ont ändå. Så antingen gör ni något åt era egna rök-rörelse- och/eller matvanor så kan vi stötta varandra eller så tycker jag ni ska vara tyst om mina. Jag har gjort något som är bra för mig och det kan ni också göra istället för att "gnälla" på mig.
Till alla er som stöttat mig och visat er glädje för min skull och som till och med uttrycker sin stolthet över det jag gör (och ni är många fler än de andra) vill jag verkligen säga: TACK! Tack av hela mitt hjärta, ni är guld värda!
