Samarbete myndigheter emellan
Har i min relativt korta lärarroll alltför många gånger sett barn som far illa av olika slag. Det är något jag får ha med i beräkningen som lärare. Men det gör det inte mindre smärtsamt att varje dag möta dessa ungdomar som jag ser mår så dåligt. Vissa av dem har föräldrar (en eller flera) bakom sig dit jag kan ringa om jag är orolig och vi kan ha en bra dialog som är till gagn för eleven och det ger också en uppföljning som jag tror är bra för alla parter.
Det finns dock elever som far mycket illa och som, av olika anledningar, inte har föräldrar bakom sig. Det här är absolut ingen kritik av föräldrar! Jag utgår alltid ifrån att alla föräldrar gör så gott de kan efter de förutsättningar de har eller som ges dem. I skolan har vi en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om vi ser att barn/ungdomar far illa. Detta görs också enligt min erfarenhet. I vissa fall tas också en kontakt med Bup (barn och ungdomspsykiatrin) och Hab (barn och ungdomshabiliteringen) Så långt allt väl. Det är när dessa instanser ska samarbeta som det någonstans brister. Istället för att handla om vad som är bäst för det enskilda barnet kommer det i många fall att handla om vem som har ansvaret. Eller jag skulle vilja säga vem som snabbast kan frånsäga sig ansvaret. Det är lite cyniskt och jag hårddrar en aning. Men problemet kvarstår. Alla instanser kan och bör kunna sina lagar och paragrafer men de utnyttjas inte till att hjälpa utan till att tala om för de andra att ”det här är nog inte vårt ansvar”. Och jag undrar var har det gått fel? När miste vi perspektivet för individen och började se om ”vårt” eget i första hand? Var tog medmänskligheten vägen? När blev vi så avtrubbade att vi slutade se att våra barn och ungdomar mår dåligt? När slutade de att räknas? Vad ska till för att det ska förändras...
