Var går gränsen?
Läser i en dagstidning om Fredrick Federley, centerpartist, som är en av tolv riksdagsledamöter som av säkerhetsskäl uppmanas att åka taxi för att hans rörelsemönster inte ska bli känt. Fredrick åker alltså taxi istället för egen bil, buss, tunnelbana osv för att hans säkerhet ska kunna tillgodoses.SÄPO organiserar och vi skattebetalare står för kostnaden. Så långt allt väl. MEN var går gränsen för vilka skyldigheter den enskilda personen har?
Läser till min stora förvåning att de flesta av hans taxiresor inte sker i tjänsten utan nattetid till och från krogen och diverse andra "nöjen". Här börjar jag bli irriterad... När jag sen läser att han twittrar och bloggar om sina planer och var han för tillfället befinner sig, vilka planer han har osv., flitigt uppdaterade hela tiden... ja, då är jag arg. Om han har en hotbild mot sig förstår jag inte varför han själv talar om var han är och var han tänker åka nästa gång?!? Sen läser jag hans svar: "Jag vore glad om jag fick åka tunnelbana med mina vänner, jag vore glad om jag slapp rapportera till säkerhetspolisen var jag befinner mig" och då förstår jag att det här är bara ett jädrigt bekvämt sätt för honom att resa och låta oss skattebetalare stå för notan, utan att ens behöva skämmas. Och varför skulle det vara jobbigare att rapportera till SÄPO var han ska när han i alla fall rapporterar det till hela omvärlden? Nej, ett uttryck för hans (och kanske partiets) nonchalans mot oss vanliga människor är vad det är!
Läser till min stora förvåning att de flesta av hans taxiresor inte sker i tjänsten utan nattetid till och från krogen och diverse andra "nöjen". Här börjar jag bli irriterad... När jag sen läser att han twittrar och bloggar om sina planer och var han för tillfället befinner sig, vilka planer han har osv., flitigt uppdaterade hela tiden... ja, då är jag arg. Om han har en hotbild mot sig förstår jag inte varför han själv talar om var han är och var han tänker åka nästa gång?!? Sen läser jag hans svar: "Jag vore glad om jag fick åka tunnelbana med mina vänner, jag vore glad om jag slapp rapportera till säkerhetspolisen var jag befinner mig" och då förstår jag att det här är bara ett jädrigt bekvämt sätt för honom att resa och låta oss skattebetalare stå för notan, utan att ens behöva skämmas. Och varför skulle det vara jobbigare att rapportera till SÄPO var han ska när han i alla fall rapporterar det till hela omvärlden? Nej, ett uttryck för hans (och kanske partiets) nonchalans mot oss vanliga människor är vad det är!
Stolthet
Nu för tiden går jag runt och känner en otrolig stolthet och ödmjukhet över mina barn.
Jag är naturligtvis alltid stolt över dem men nu när de börjar bli vuxna (några är ju det redan) så känner jag att det jag velat och kämpat för så starkt under deras uppväxt faktiskt gett resultat och att resultatet i form av dessa underbara människor är hur bra som helst.
En av de viktigaste sakerna för mig har varit att de ska få vara "egna" individer och göra det de mår bra av och inte lyssna på "alla andra" eller låta sig styras av pengar och makt. Detta att inte lyssna på alla andra har ofta ställt till bekymmer för dem under skoltiden då de inte alltid har följt det som uppfattas som "normalt och vanligt" och då känt sig utanför eller ensamma. Nu som vuxna (eller nästan) är det istället en styrka och jag är så stolt att de orkade igenom den tiden.
De har gått igenom svårigheter som kanske är lite "utöver" det andra går igenom i samma åldrar, men kommit ut på andra sidan som starkare individer. De vet, och jag vet, att nu klarar de det mesta. Det är inte styrka att aldrig falla, det är styrka att orka resa sig igen. De är dessutom starka nog att våga visa ödmjukhet och förståelse för andra.
Livet är fullt av med- och motgångar men fortsätt att vara NI och stå upp för er egen skull (utan att kliva på andra om det går) Jag är så stolt över er!
Jag är naturligtvis alltid stolt över dem men nu när de börjar bli vuxna (några är ju det redan) så känner jag att det jag velat och kämpat för så starkt under deras uppväxt faktiskt gett resultat och att resultatet i form av dessa underbara människor är hur bra som helst.
En av de viktigaste sakerna för mig har varit att de ska få vara "egna" individer och göra det de mår bra av och inte lyssna på "alla andra" eller låta sig styras av pengar och makt. Detta att inte lyssna på alla andra har ofta ställt till bekymmer för dem under skoltiden då de inte alltid har följt det som uppfattas som "normalt och vanligt" och då känt sig utanför eller ensamma. Nu som vuxna (eller nästan) är det istället en styrka och jag är så stolt att de orkade igenom den tiden.
De har gått igenom svårigheter som kanske är lite "utöver" det andra går igenom i samma åldrar, men kommit ut på andra sidan som starkare individer. De vet, och jag vet, att nu klarar de det mesta. Det är inte styrka att aldrig falla, det är styrka att orka resa sig igen. De är dessutom starka nog att våga visa ödmjukhet och förståelse för andra.
Livet är fullt av med- och motgångar men fortsätt att vara NI och stå upp för er egen skull (utan att kliva på andra om det går) Jag är så stolt över er!
Högst personliga åsikter om Jan Björklund
Jag är så trött och irriterad på Jan Björklunds alla utspel om skolan. Den karl kan inte ha en aning om vad han pratar om, han vill bara få det att låta så.
Burkaförbud? Kan någon människa förklara för mig hur klädsel, överhuvudtaget, kan påverka inlärning?
Skolk i betyget? HUR långt har man tänkt då? Att elever skolkar beror ALLTID på någonting och inte hjälper det att hota en skolkande elev med att det hamnar i betyget. Hur mycket tror Björklund att det motiverar eleven att vara i skolan?!?
Föräldrar till stökiga elever ska tvingas vara med sina barn i skolan!!! Hallå... Denna stökighet kan till exempel bero på hemförhållanden, hur har han då tänkt att det skulle hjälpa att ha föräldrarna med? Och vem ser till att föräldrarna har nån inkomst när de är i skolan? Inte många som har råd att ta ledigt utan betalt även om Björklund tycks tro det. Ordningen i skolan måste vara skolans ansvar även om föräldrarna alltid är ytterst ansvariga för sina barn. Att föräldrar i extrema fall tillbringar dagar med sina barn i skolan sker redan i dag men då är det ett samarbete skola-hem. Samarbete Herr Björklund, inte tvång!
Jag blir så irriterad!!! Hur kan man sitta som utbildningsminister och ha så dålig koll? Och hur kan man sitta som utbildningsminister utan att ha viljan att ta reda på VARFÖR det inte funkar för vissa elever i skolan? Det övergår mitt förstånd...
Burkaförbud? Kan någon människa förklara för mig hur klädsel, överhuvudtaget, kan påverka inlärning?
Skolk i betyget? HUR långt har man tänkt då? Att elever skolkar beror ALLTID på någonting och inte hjälper det att hota en skolkande elev med att det hamnar i betyget. Hur mycket tror Björklund att det motiverar eleven att vara i skolan?!?
Föräldrar till stökiga elever ska tvingas vara med sina barn i skolan!!! Hallå... Denna stökighet kan till exempel bero på hemförhållanden, hur har han då tänkt att det skulle hjälpa att ha föräldrarna med? Och vem ser till att föräldrarna har nån inkomst när de är i skolan? Inte många som har råd att ta ledigt utan betalt även om Björklund tycks tro det. Ordningen i skolan måste vara skolans ansvar även om föräldrarna alltid är ytterst ansvariga för sina barn. Att föräldrar i extrema fall tillbringar dagar med sina barn i skolan sker redan i dag men då är det ett samarbete skola-hem. Samarbete Herr Björklund, inte tvång!
Jag blir så irriterad!!! Hur kan man sitta som utbildningsminister och ha så dålig koll? Och hur kan man sitta som utbildningsminister utan att ha viljan att ta reda på VARFÖR det inte funkar för vissa elever i skolan? Det övergår mitt förstånd...
Laila Bagge och Kicki Danielsson
Min första reaktion igår när jag såg Laila på framsidan i Aftonbladet och läste: "Jag är trött på att Kicki gråter ut" var att DET är jag också men inte sjutton får jag vara på framsidan för det :) Nåja, detta sagt med en stor portion humor :) Jag tyckte väl att va sjutton är det att ha på framsidan? Men så läste jag vad hon skrivit och kunde bara hålla med. Därmed inte sagt att jag tycker att det hör hemma på framsidan, men det följer väl bara tidningarnas nya anda: Skvallersidorna blir bara fler och fler och fler. Men det är ju en helt annan sak för ett helt annat inlägg i bloggen kanske :)
Jag kan inte låta bli att bli irriterad när jag läser om detta nya "kändiskrig" som pågår i kvällstidningarna nu.
Kicki Danielsson som "gråter ut" och Laila Bagge som tycker att hon ska "växa upp". Men jag måste säga att jag är helt inne på Lailas linje. Jag orkar inte läsa om hur synd det är om Kicki mer. (lättare sagt än gjort att låta bli) Och även om jag vet att allt är vinklat och att allt (kanske) inte är sant som står så känns det som att Kicki hela tiden sätter sig i "offerposition" och jag klarar inte av det...Först är det synd om henne för att hon är alkholist, sen är det synd om henne för att maken lämnar henne, sen är det synd om henne för att hon inte blev intervjuad i Allsång på Skansen, sen är det synd om henne för att hon inte får vara med i en tv-produktion osv. osv... Så vadå?! Är hon den enda som har det tufft kanske?
En annan sak som jag reagerar på är att Lailas inlägg i hennes blogg inte bara är ett uttryck för hennes högst
personliga åsikter, utan också sakligt och fullt av förståelse för att Kicki känner sig illa behandlad. Kickis svar i dagens (10/8-10) tidning däremot känns som ett påhopp tycker jag: "Lailas enda 'claim to faim' är ju att hon sitter och förnedrar fjortonåringar i tv". Vidare tycker Kicki att Laila ska skaffa sig "ett riktigt jobb och koncentrera sig på det" Nu vet jag ju att Laila är mest känd som jurymedlem i Idol men hon har ju gjort ganska mycket mer än så...
Nåja, det här var nog ett "lågt" inlägg från min sida kanske men jag var ju tvungen att skriva av mig lite :) Då jag instämmer i Lailas ord får de avsluta mitt inlägg här: "Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Kicki har blivit behandlad på detta sätt, men jag är trött på att hon ska gråta ut i press och berätta hur hemska alla är. Tyvärr, det är en tuff bransch /.../ Nä, nu är det dags att Kicki istället för att gråta ut, borstar bort dammet, sätter på plåster på skrubbsåren och reser sig upp med högt buret huvud och går vidare."
Jag kan inte låta bli att bli irriterad när jag läser om detta nya "kändiskrig" som pågår i kvällstidningarna nu.
Kicki Danielsson som "gråter ut" och Laila Bagge som tycker att hon ska "växa upp". Men jag måste säga att jag är helt inne på Lailas linje. Jag orkar inte läsa om hur synd det är om Kicki mer. (lättare sagt än gjort att låta bli) Och även om jag vet att allt är vinklat och att allt (kanske) inte är sant som står så känns det som att Kicki hela tiden sätter sig i "offerposition" och jag klarar inte av det...Först är det synd om henne för att hon är alkholist, sen är det synd om henne för att maken lämnar henne, sen är det synd om henne för att hon inte blev intervjuad i Allsång på Skansen, sen är det synd om henne för att hon inte får vara med i en tv-produktion osv. osv... Så vadå?! Är hon den enda som har det tufft kanske?
En annan sak som jag reagerar på är att Lailas inlägg i hennes blogg inte bara är ett uttryck för hennes högst
personliga åsikter, utan också sakligt och fullt av förståelse för att Kicki känner sig illa behandlad. Kickis svar i dagens (10/8-10) tidning däremot känns som ett påhopp tycker jag: "Lailas enda 'claim to faim' är ju att hon sitter och förnedrar fjortonåringar i tv". Vidare tycker Kicki att Laila ska skaffa sig "ett riktigt jobb och koncentrera sig på det" Nu vet jag ju att Laila är mest känd som jurymedlem i Idol men hon har ju gjort ganska mycket mer än så...
Nåja, det här var nog ett "lågt" inlägg från min sida kanske men jag var ju tvungen att skriva av mig lite :) Då jag instämmer i Lailas ord får de avsluta mitt inlägg här: "Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Kicki har blivit behandlad på detta sätt, men jag är trött på att hon ska gråta ut i press och berätta hur hemska alla är. Tyvärr, det är en tuff bransch /.../ Nä, nu är det dags att Kicki istället för att gråta ut, borstar bort dammet, sätter på plåster på skrubbsåren och reser sig upp med högt buret huvud och går vidare."
"Dödens pendel"
av Jonas Moström
Det är här ett boktips som egentligen inte är ett boktips utan ett författartips :)
Jag läser mycket deckare men det här är bland det bästa jag har läst i den vägen. Jonas Moströms böcker om kommissarie Johan Axberg utspelar sig i Sundsvall och är en fristående serie av, än så länge, 4 böcker. De är helt enkelt strålande :) En miljöbeskrivning av Sundsvall som ger mig en klar bild av hur det ser ut där utan att för den delen bli "för mycket". Karaktärerna är trovärdiga. Axberg själv är "en man i sina bästa" år med precis så tilltrasslat privatliv som bara en kommissarie kan ha :) Erik Jensen, en läkare på Sundsvalls sjukhus, är en god vän till Axberg som också blir intrasslad i hans pågående fall. Mördaren är plötsligt ingen jag kan avsky utan en person som jag upptäcker att jag bryr mig om eftersom perspektivet växlar böckerna igenom. Att böckerna därtill är lättlästa och otroligt spännande gör ju inte saken sämre :) Och trots att intrigen stegras långsamt blir böckerna aldrig någonsin tröga att läsa, något som jag ibland kan tycka brister hos andra författare.
Kan bara starkt rekommendera dem och lägg namnet på minnet, jag är övertygad om att vi kommer att få läsa mycket mer av Jonas Moström :)
Det är här ett boktips som egentligen inte är ett boktips utan ett författartips :)
Jag läser mycket deckare men det här är bland det bästa jag har läst i den vägen. Jonas Moströms böcker om kommissarie Johan Axberg utspelar sig i Sundsvall och är en fristående serie av, än så länge, 4 böcker. De är helt enkelt strålande :) En miljöbeskrivning av Sundsvall som ger mig en klar bild av hur det ser ut där utan att för den delen bli "för mycket". Karaktärerna är trovärdiga. Axberg själv är "en man i sina bästa" år med precis så tilltrasslat privatliv som bara en kommissarie kan ha :) Erik Jensen, en läkare på Sundsvalls sjukhus, är en god vän till Axberg som också blir intrasslad i hans pågående fall. Mördaren är plötsligt ingen jag kan avsky utan en person som jag upptäcker att jag bryr mig om eftersom perspektivet växlar böckerna igenom. Att böckerna därtill är lättlästa och otroligt spännande gör ju inte saken sämre :) Och trots att intrigen stegras långsamt blir böckerna aldrig någonsin tröga att läsa, något som jag ibland kan tycka brister hos andra författare.
Kan bara starkt rekommendera dem och lägg namnet på minnet, jag är övertygad om att vi kommer att få läsa mycket mer av Jonas Moström :)
