Väntan 2 och 3 :)
Väntan på tvillingarna blev inte riktigt lika lång som väntan på första barnbarnet. OM vi nu inte ska räkna väntan innan då förstås :) Allt jag visste, eller trodde mig veta om tvillingar har visat sig komma på skam. T.ex. så är det är inte alls alla tvillingar som föds en månad (eller åtminstone 2 veckor) för tidigt och väger max 2500 gram :) Det finns faktiskt tvillingar som vill ligga kvar i mammas mage tiden ut också. Först ville just de här tvillingarna komma till världen 7 veckor för tidigt. Alla runt omkring tyckte ju naturligtvis att det var alldeles för tidigt och därför stoppades ju också värkarbetet. Kanske var det då de små rackarna bestämde sig för att visa vem som bestämde, dög det inte första gången skulle vi minsann få vänta :)
Mamman hade mycket förvärkar och vid ett par tillfällen åkte de till BB men fick vända och åka hem. Onsdagen innan deras födelse fick de tid för en igångsättning och vi ställde alla in oss på att NU skulle de äntligen komma. Jag hade tur och jobbade den dagen och var tvungen att ha tankarna på annat håll men skyndade mig att kolla telefonen vid varje tillfälle som gavs. Så döm om min förvåning när jag får ett sms från sonen där det står: "Ring när du kan, vi får åka hem" Åka hem?!?! Jag trodde inte mina ögon, det var ju idag det skulle ske? Jag ringde upp och fick veta att de skulle skjuta på igångsättningen till måndagen eftersom det var röd dag på torsdagen och så många personal lediga... "Föder inte vanligt folk på röda dagar längre" nästan skrek jag i telefon men lugnade mig snabbt. Men åh vad jag led med dem. Vi "ställde om" och började vänta på att måndagen skulle komma och ingen av oss tänkte längre tanken att det faktiskt kunde komma igång av sig själv.
På lördag morgon, 08.40, ringer min mobil och det är sonen. Nu åker vi till BB igen säger han. Tjejen har känt värkar nån timme och det verkar inte gå över den här gången. Jag går ut (vi bor grannar) och säger hejdå till dem och i det tysta håller jag tummarna för allt vad jag är värd att det verkligen ska bli nu. En timme efter att de har kommit fram ringer sonen och säger att hon har värkar med ca 5 min emellan och att de faktiskt är på gång. Och nu börjar oron på allvar.
Dottern och jag hade bestämt sen tidigare att vi skulle åka på utflykt den här dagen och vi åker iväg, hon, hennes son, jag och min yngsta. Skönt tänkte jag så jag får tänka på annat. Min mamma kommer dit en stund efter oss, väljer att följa med på utflykt för att skingra tankarna och få nyheterna direkt liksom. Vi har en jättemysig dag även om tankarna hela tiden finns med de på BB. En gång i timmen ringer sonen och rapporterar hur det går och jag är så tacksam för varje samtal. Oron ter sig lite mindre en stund efter jag att fått veta hur det är just nu. Han var ju med och såg min oro när första barnbarnet skulle komma så han vet hur viktiga de här täta rapporterna är. Vi pratar lite om att jag ska åka upp och vara med, han skulle behöva stödet säger han för det är urjobbigt att se tjejen lida. Sista samtalet vi har, 6 timmar efter att de kommit dit, berättar han att de tror att de kommer snart, inom nån timme bara och vi bestämde att han skulle gå upp och prata med tjejen och fråga om det var okej att jag kom och så höra av sig till mig så fort han kunde. Sen hör jag ingenting... Min telefon både ringer och plingar av sms men inget är från honom. Det går 2.5 timme och nerverna börjar hamna utanpå. Jag till och med ringer hans telefon fast jag VET att den är avstängd. Någonstans förstår jag ju att det kanske är så på gång att han faktiskt inte kan gå ifrån men den där känslan av oro gnager ändå, hela tiden. Tänk om något gått snett? Tänk om? Jag sitter vid datan en sväng, går och röker, sätter mig datan, dricker kaffe, röker, datan, röker, mera kaffe osv... Till slut får jag (halvt hysterisk över att fok har mage att sms:a mig just idag fast jag förstår hur ologiskt det tänket är) ett sms där det står: "Nu kan farmor ringa" Då börjar jag nästan gråta av lättnad. Jag ringer upp och samtidigt kommer dottern hit och springer efter mig och frågar saker hela tiden medan jag pratar i telefon. Vi är som två yra höns :) Jag får beskedet att de små tvillingarna föddes för ca 50 min sen och att allt är bra och att jag är välkommen upp. Jag lägger på och inte förrän dottern frågar mig hur det hade gått för tjejen och hur hon mådde nu kom jag på att det frågade jag aldrig... ;)
Jag sätter mig i bilen och 50 min senare kramar jag om sonen på parkeringen vid sjukhuset. Vi åker hiss upp och tassar på tå in i rummet där de ligger. Tjejen ligger med ryggen åt mig och med barnen innanför sig. Jag ger henne en kram och grattar och så böjer jag mig över henne för att se. Där är de! De små som orsakat så mycket oro utan att ens vara medvetna om det. En oro som nu är som bortblåst och plötsligt värd varenda sekund.
Det är en overklig känsla som far genom kroppen när jag ser att det faktiskt ligger två stycken där. Två stycken, alldeles nyfödda, små, perfekta och helt underbara små pojkar. På något konstigt vis förstod jag inte förrän där och då att det faktiskt var två :) Och plötsligt har jag tre barnbarn :)
Mamman hade mycket förvärkar och vid ett par tillfällen åkte de till BB men fick vända och åka hem. Onsdagen innan deras födelse fick de tid för en igångsättning och vi ställde alla in oss på att NU skulle de äntligen komma. Jag hade tur och jobbade den dagen och var tvungen att ha tankarna på annat håll men skyndade mig att kolla telefonen vid varje tillfälle som gavs. Så döm om min förvåning när jag får ett sms från sonen där det står: "Ring när du kan, vi får åka hem" Åka hem?!?! Jag trodde inte mina ögon, det var ju idag det skulle ske? Jag ringde upp och fick veta att de skulle skjuta på igångsättningen till måndagen eftersom det var röd dag på torsdagen och så många personal lediga... "Föder inte vanligt folk på röda dagar längre" nästan skrek jag i telefon men lugnade mig snabbt. Men åh vad jag led med dem. Vi "ställde om" och började vänta på att måndagen skulle komma och ingen av oss tänkte längre tanken att det faktiskt kunde komma igång av sig själv.
På lördag morgon, 08.40, ringer min mobil och det är sonen. Nu åker vi till BB igen säger han. Tjejen har känt värkar nån timme och det verkar inte gå över den här gången. Jag går ut (vi bor grannar) och säger hejdå till dem och i det tysta håller jag tummarna för allt vad jag är värd att det verkligen ska bli nu. En timme efter att de har kommit fram ringer sonen och säger att hon har värkar med ca 5 min emellan och att de faktiskt är på gång. Och nu börjar oron på allvar.
Dottern och jag hade bestämt sen tidigare att vi skulle åka på utflykt den här dagen och vi åker iväg, hon, hennes son, jag och min yngsta. Skönt tänkte jag så jag får tänka på annat. Min mamma kommer dit en stund efter oss, väljer att följa med på utflykt för att skingra tankarna och få nyheterna direkt liksom. Vi har en jättemysig dag även om tankarna hela tiden finns med de på BB. En gång i timmen ringer sonen och rapporterar hur det går och jag är så tacksam för varje samtal. Oron ter sig lite mindre en stund efter jag att fått veta hur det är just nu. Han var ju med och såg min oro när första barnbarnet skulle komma så han vet hur viktiga de här täta rapporterna är. Vi pratar lite om att jag ska åka upp och vara med, han skulle behöva stödet säger han för det är urjobbigt att se tjejen lida. Sista samtalet vi har, 6 timmar efter att de kommit dit, berättar han att de tror att de kommer snart, inom nån timme bara och vi bestämde att han skulle gå upp och prata med tjejen och fråga om det var okej att jag kom och så höra av sig till mig så fort han kunde. Sen hör jag ingenting... Min telefon både ringer och plingar av sms men inget är från honom. Det går 2.5 timme och nerverna börjar hamna utanpå. Jag till och med ringer hans telefon fast jag VET att den är avstängd. Någonstans förstår jag ju att det kanske är så på gång att han faktiskt inte kan gå ifrån men den där känslan av oro gnager ändå, hela tiden. Tänk om något gått snett? Tänk om? Jag sitter vid datan en sväng, går och röker, sätter mig datan, dricker kaffe, röker, datan, röker, mera kaffe osv... Till slut får jag (halvt hysterisk över att fok har mage att sms:a mig just idag fast jag förstår hur ologiskt det tänket är) ett sms där det står: "Nu kan farmor ringa" Då börjar jag nästan gråta av lättnad. Jag ringer upp och samtidigt kommer dottern hit och springer efter mig och frågar saker hela tiden medan jag pratar i telefon. Vi är som två yra höns :) Jag får beskedet att de små tvillingarna föddes för ca 50 min sen och att allt är bra och att jag är välkommen upp. Jag lägger på och inte förrän dottern frågar mig hur det hade gått för tjejen och hur hon mådde nu kom jag på att det frågade jag aldrig... ;)
Jag sätter mig i bilen och 50 min senare kramar jag om sonen på parkeringen vid sjukhuset. Vi åker hiss upp och tassar på tå in i rummet där de ligger. Tjejen ligger med ryggen åt mig och med barnen innanför sig. Jag ger henne en kram och grattar och så böjer jag mig över henne för att se. Där är de! De små som orsakat så mycket oro utan att ens vara medvetna om det. En oro som nu är som bortblåst och plötsligt värd varenda sekund.
Det är en overklig känsla som far genom kroppen när jag ser att det faktiskt ligger två stycken där. Två stycken, alldeles nyfödda, små, perfekta och helt underbara små pojkar. På något konstigt vis förstod jag inte förrän där och då att det faktiskt var två :) Och plötsligt har jag tre barnbarn :)
En tanke slog mig...
Jag tittade på filmen "Stulna år" häromdagen (orginaltitel: Girl, interrupted) med Winona Ryder och Angelina Jolie. Filmen utspelar sig 1967, är baserad på en sann historia och handlar om en 17-årig tjej som efter ett självmordsförsök blir intagen på mentalsjukhus och får diagnosen Borderline. En diagnos som vi idag vet skulle passa in på många ungdomar som försöker hitta sin egen identitet. Den här tjejen tillbringar nästan två år där tills hon bestämmer sig för att sluta säga vad och hur hon tänker och bara underkasta sig behandlingen och säga vad alla vill höra. Hon vill ju ha sitt liv tillbaka.
Den här filmen var otroligt gripande och även om alla på sjukhuset är snälla och gör sitt bästa får man en stor klump i magen av hur det var inom psykvården för ca 40 år sedan... Och det är då tanken slår mig: Tänk om det vi gör idag, det som vi tror så starkt på och som idag är "rätt" visar sig om typ 30 år vara precis lika fel som vi tycker att det är rätt? För mig som ofta (alltid) är stark i mina övertygelser, och ofta tar strid för dem också, blev det här en tuff tanke. Tänk OM...
Jag får helt enkelt luta mig tillbaka och försöka lita på en annan av mina övertygelser: Att alla människor gör så gott de kan efter deras förmåga och kunskap. Men lite självrannsakan skadar ju inte ;)
Den här filmen var otroligt gripande och även om alla på sjukhuset är snälla och gör sitt bästa får man en stor klump i magen av hur det var inom psykvården för ca 40 år sedan... Och det är då tanken slår mig: Tänk om det vi gör idag, det som vi tror så starkt på och som idag är "rätt" visar sig om typ 30 år vara precis lika fel som vi tycker att det är rätt? För mig som ofta (alltid) är stark i mina övertygelser, och ofta tar strid för dem också, blev det här en tuff tanke. Tänk OM...
Jag får helt enkelt luta mig tillbaka och försöka lita på en annan av mina övertygelser: Att alla människor gör så gott de kan efter deras förmåga och kunskap. Men lite självrannsakan skadar ju inte ;)
"Onåd"
av JM Coetzee
Coetzee fick Nobelpriset i Litteratur 2003, vilket kan skrämma flera från att läsa något av honom men den här boken är otroligt läsvärd. Kanske speciellt nu för tiden...
Den handlar om en vit lärare i Kapstaden. Han har ett förhållande med en av sina elever och när det kommer fram väljer han själv att sluta. Han drar sig undan till sin dotters gård. En dag kommer 3 svarta män förbi och dottern blir våldtagen.
När hon vägrar att polisanmäla det vänds hela hans värld upp och ner. Han har svårt att förstå hur hon kan välja att leva kvar på gården i vanära och onåd.
Den här boken är djup och oförutsägbar. Det är mycket "tänka själv" så en viss inlevelseförmåga krävs :) Allt är inte så självklart alla gånger som det kan te sig för oss. Det finns mycket bra och tänkvärt i boken. Boken har ett annorlunda "sug" än vad åtminstone jag är van vid.
Läs den :)
Coetzee fick Nobelpriset i Litteratur 2003, vilket kan skrämma flera från att läsa något av honom men den här boken är otroligt läsvärd. Kanske speciellt nu för tiden...
Den handlar om en vit lärare i Kapstaden. Han har ett förhållande med en av sina elever och när det kommer fram väljer han själv att sluta. Han drar sig undan till sin dotters gård. En dag kommer 3 svarta män förbi och dottern blir våldtagen.
När hon vägrar att polisanmäla det vänds hela hans värld upp och ner. Han har svårt att förstå hur hon kan välja att leva kvar på gården i vanära och onåd.
Den här boken är djup och oförutsägbar. Det är mycket "tänka själv" så en viss inlevelseförmåga krävs :) Allt är inte så självklart alla gånger som det kan te sig för oss. Det finns mycket bra och tänkvärt i boken. Boken har ett annorlunda "sug" än vad åtminstone jag är van vid.
Läs den :)
Till alla er som verkar ha ett otroligt stort behov av att tala om hur mycket icke-rasister ni är...
Är förvånad igen.. Borde ha lärt mig och borde veta vid det här laget att när det gäller vissa frågor är vissa människor otroligt inskränkta. Människor som jag tycker om och respekterar men när det kommer till invandrare kan dessa, oftast kloka, människor inte längre tänka klart.
En relativt nybildad grupp på facebook heter "vi som INTE tycker att svenska flaggan och den svenska nationalsången är rasistiska" En grupp som från början (tror jag) ville uppmana folket att börja fira sin nationaldag ordentligt. Bra tanke tänkte jag, blev nyfiken och gick in och kollade. Men jag skulle ha låtat bli... loggen är full av inlägg om invandrare, nu får det vara nog-citat och att ta seden dit man kommer osv. osv. Och plötsligt var mitt goda humör som bortblåst. Det alla dessa människor, och säkert alltför många som gått med i gruppen, har glömt är att det inte är invandrarnas fel att vi inte firar nationaldagen. Vi svenskar har aldrig haft en tradition att fira nationaldagen som t.ex norrmännen gör. Det är klart att vi kan ändra på det, men det är faktiskt upp till oss själva... Och OM det ska göras kanske det ska göras för att vi är stolta över vårt land, inte för att markera mot invandrarna...
Några ord om nationalsången på skolavslutningen också: Några har tydligen varit med om att den sjöngs förr tillbaka, själv har jag inte ens fått lära mig den i skolan så antagligen beror det på var i Sverige man gått i skolan. MEN de som ropar efter den nu har tydligen inte varit med om en skolavslutning på senare tid. Den skiljer sig ganska mycket från hur det var längre tillbaks. Nu för tiden får elever själva uppträda med sånger de övat på ganska länge, klassvis och solo. Det brukar vara några speciellt utvalda sånger om sommaren och som barnen/ungdomarna själva har valt. I högre stadier får vi ofta avnjuta någon ung talang på sång eller instrument. Det är en underbar känsla att se detta istället för några stela psalmer som ingen har nån relation till. Men kanske skulle vi lägga till nationalsången så att våra invandrarbarn också får en chans att känna sig stolta över sitt land? Och visst är det konstigt att med stigande invandring stiger också rösterna som kräver att vi ska sjunga nationalsången på skolavslutningarna. Var fanns alla ni förut???
På facebook pågår just nu också en massa smygrasistiska statusrader som slutar med "kopiera detta om du vågar". Ett exempel:
"UPPMANAR ALLA ATT 6:e JUNI PÅ NATIONALDAGEN KL.12.00 GÅ UT Å SJUNG VÅR NATIONALSÅNG PÅ GATOR & TORG I PROTEST MOT ATT DEN EJ FÅR SJUNGAS I SKOLORNA. FATTA VÅR NATIONASÅNG ÄR INTE RASISTISK. ÄR DU EN MES ELLER VÅGAR DU KOPIERA DETTA OCH VARA MED OCH KÄMPA ???"
Förutom att just den här statusraden är taskigt formulerad så är det här ingenting annat än ännu en av alla de saker som sverigedemokraterna vill att vi ska tro på... Vem har, menar de, bestämt att nationalsången inte skulle få sjungas på skolavslutningar? Har tanken ens slagit dem att skolorna själva har valt bort den? Och när slutade människor med att tänka själva...?
Jag önskar att människor som ägnar sig åt denna smygrasism var öppen för argument och fakta.. Just nu är allt detta bara osmakligt, respektlöst och omoget. Om svenska flaggan och nationalsången är rasistisk eller inte beror faktiskt på hur de används...
En relativt nybildad grupp på facebook heter "vi som INTE tycker att svenska flaggan och den svenska nationalsången är rasistiska" En grupp som från början (tror jag) ville uppmana folket att börja fira sin nationaldag ordentligt. Bra tanke tänkte jag, blev nyfiken och gick in och kollade. Men jag skulle ha låtat bli... loggen är full av inlägg om invandrare, nu får det vara nog-citat och att ta seden dit man kommer osv. osv. Och plötsligt var mitt goda humör som bortblåst. Det alla dessa människor, och säkert alltför många som gått med i gruppen, har glömt är att det inte är invandrarnas fel att vi inte firar nationaldagen. Vi svenskar har aldrig haft en tradition att fira nationaldagen som t.ex norrmännen gör. Det är klart att vi kan ändra på det, men det är faktiskt upp till oss själva... Och OM det ska göras kanske det ska göras för att vi är stolta över vårt land, inte för att markera mot invandrarna...
Några ord om nationalsången på skolavslutningen också: Några har tydligen varit med om att den sjöngs förr tillbaka, själv har jag inte ens fått lära mig den i skolan så antagligen beror det på var i Sverige man gått i skolan. MEN de som ropar efter den nu har tydligen inte varit med om en skolavslutning på senare tid. Den skiljer sig ganska mycket från hur det var längre tillbaks. Nu för tiden får elever själva uppträda med sånger de övat på ganska länge, klassvis och solo. Det brukar vara några speciellt utvalda sånger om sommaren och som barnen/ungdomarna själva har valt. I högre stadier får vi ofta avnjuta någon ung talang på sång eller instrument. Det är en underbar känsla att se detta istället för några stela psalmer som ingen har nån relation till. Men kanske skulle vi lägga till nationalsången så att våra invandrarbarn också får en chans att känna sig stolta över sitt land? Och visst är det konstigt att med stigande invandring stiger också rösterna som kräver att vi ska sjunga nationalsången på skolavslutningarna. Var fanns alla ni förut???
På facebook pågår just nu också en massa smygrasistiska statusrader som slutar med "kopiera detta om du vågar". Ett exempel:
"UPPMANAR ALLA ATT 6:e JUNI PÅ NATIONALDAGEN KL.12.00 GÅ UT Å SJUNG VÅR NATIONALSÅNG PÅ GATOR & TORG I PROTEST MOT ATT DEN EJ FÅR SJUNGAS I SKOLORNA. FATTA VÅR NATIONASÅNG ÄR INTE RASISTISK. ÄR DU EN MES ELLER VÅGAR DU KOPIERA DETTA OCH VARA MED OCH KÄMPA ???"
Förutom att just den här statusraden är taskigt formulerad så är det här ingenting annat än ännu en av alla de saker som sverigedemokraterna vill att vi ska tro på... Vem har, menar de, bestämt att nationalsången inte skulle få sjungas på skolavslutningar? Har tanken ens slagit dem att skolorna själva har valt bort den? Och när slutade människor med att tänka själva...?
Jag önskar att människor som ägnar sig åt denna smygrasism var öppen för argument och fakta.. Just nu är allt detta bara osmakligt, respektlöst och omoget. Om svenska flaggan och nationalsången är rasistisk eller inte beror faktiskt på hur de används...
