Börjar se en ände
Låt oss vara ärliga och dirket konstatera att sluta röka inte är en dans på rosor. Och nu menar jag inte abstinens eller att sakna den sociala rökningen utan om allt som händer i kroppen. Den sista månaden har inte varit rolig och jag har inte ens orkat blogga om det, har nog haft svårt att sätta ord på det.
Det är mycket positivt som händer i kroppen också, absolut. Jag har plötsligt ett luktsinne, det är otroligt skönt att slippa planera när jag ska röka och framförallt njuter jag på jobbet när jag kan gå in på lektionerna till eleverna utan att lukta (stinka) rök. MEN (det kommer alltid ett men) det händer mycket annat också som jag förstår är en tillfriskning men som ibland kan vara ett helvete. Jag vaknade en natt för drygt en månad sen och hade en konstig hjärtklappning. Det rusade hejdlöst och slog väldigt oregelbundet. Eftersom jag har haft hjärtklappning som har varit stressrelaterat kände jag att det här var något annat. Jag provade med mina vanliga "knep", att slappna av, göra något annat, nonchalera det osv men ingenting hjälpte. Det slog så häftigt och olustigt att jag efter en stund tyckte att min andning påverkades, det gick liksom inte att dra efter andan utan jag var tvungen att "passa" in andetaget med hjärtslagen. Min sambo vaknade och vi bestämde att vi skulle ringa till sjukhuset vilket resulterade att vi fick åka in. På vägen dit avtog det och när jag kom fram var dubbelslagen borta. De tog lite prover men allt var bra så vi åkte hem. Det här var liksom början till de veckor som sen blev så jobbiga. Hjärtat har hållt sig lungt och jag är inte orolig att det ska komma igen, antagligen var det hjärtflimmer som man kan få ibland utan anledning och är helt ofarligt om det går över och mitt satt "bara" i ca 1.5-2 timmar.
Sen jag slutade röka har jag sovit lite oroligt och vaknat framåt morgonsidan och haft svårt att somna om men jag har sovit i alla fall. Plötsligt slutade jag att kunna sova. Somnade som en klubbad oxe och sov en timme sen var det kört. Slumrade lite, vaknade varje timme och hade svårt att slumra om. Sov bra när det var dags att kliva upp. Så här höll det på i 3-4 nätter och den 4e eller 5e natten sov jag som klubbad och sen började det om... Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli tokig. Att inte få sova påverkar hela kroppen och huvudet också. Jag gick som i en dvala, lutade omkull mig i soffan på personalrummet så fort jag fick tillfälle och hade kunnat somna direkt om jag hade fått. Efter några dagar börjar det påverka humöret, jag kunde börja gråta för ingenting eller explodera av ilska av ingen anledning alls. Och jag förstod precis lika lite som min omgivning. Samtidigt slutade magen att fungera, brödet jag bakade som funkat så bra blev plötsligt verkningslöst. Vågen började dessutom peka uppåt trots att jag åt nyttigare och rörde på mig. Jag blev glömsk på en helt annan nivå än det där vanliga "flokiga". Glömde saker jag normalt inte skulle ha glömt osv. Trodde jag skulle svimma flera gånger av trötthet. Kände att jag inte kunde lita på mig själv längre och även om jag gärna skämtade om det är det klart att jag var orolig. Efter ett par veckor började jag bli rädd att jag skulle hamna i en depression på allvar. Kände att jag var så otroligt psykiskt instabil och trots att jag försökte intala mig att det berodde på att jag inte fick sova osv for tankarna iväg. Och de var inte positiva.
Efter ca 2 veckor fick jag ett brev från sjukhuset att de hade upptäckt att mitt värde för sköldkörteln var för lågt och att jag skulle kolla det hos husläkaren efter ca 2 månader. Men jag såg ett samband med de symtom jag hade fått och beställde en tid hos läkaren. Nu hade jag väl oturen att träffa på en läkare som absolut inte såg något samband mellan de värderna och mitt mående utan trodde att allt berodde på att jag hade slutat röka. Han hade en teori om att alla rökare slutade mot sin vilja och att jag inte var något undantag och att jag hade inlett en sorgeprocess och då fick jag räkna med att må dåligt ett tag... Han lyssnade inte alls på min oro. Att magen inte fungerade sa han berodde på att ämnesomsättningen ändrades när man slutade röka och jag frågade då om det inte var sköldkörteln som styrde den. Och jo, det var det ju sa han men något samband fanns inte utan allt berodde på att jag hade slutat röka. Värderna togs om och 3 av 4 låg precis på den undre gränsen men inom normalvärde. Jag ville se vad jag hade haft när jag var till sjukhuset den där natten för att se om det hade gått upp något men ingen tycktes kunna hitta något. Jag behöver inte tala om att jag inte trodde ett dugg på läkaren va? Efter drygt en månad är jag övertygad om att nikotinet gått ur kroppen och en sorgeprocess... jo tack, jag känner inte minsta sorg över cigaretterna, däremot kände jag sorg över att behöva må sådär. När jag ringde sköterskan och ville ha provsvaren sa hon att det finns några tillfällen då man vet att värdet brukar ändra sig och det är vid en större livskris, när man slutar röka eller en tredje sak som jag nu har glömt. Hade varit himla enkelt om läkaren bara sagt det...
Nu har det gått ett par veckor och den sista veckan har jag sovit normalt igen. Jag vaknar ett par gången men somnar om. Magen fungerar felfritt igen och vikten har stannat av. Jag tror fortfarande stenhårt på
teorin att sköldkörtelvärdet ändras när man slutar röka men att det ställer in sig igen efter ett tag när kroppen inte får nikotin. Detta tar säkert olika lång tid men jag är övertygad om att det är så.
Inte en enda gång under den här tiden funderade jag på att börja röka, jag vill verkligen inte det. Men nog får det konsekvenser som jag inte hade en aning om tidigare och jag förstår till fullo att folk faktiskt börjar röka igen om de känt såhär. För om man känner sig minsta tveksam till rökstoppet är det nog inte värt det helt enkelt.
Jag måste bara upprepa det jag skrivit förut: Jag upplever inga svårigheter med att låta bli cigaretterna, jag känner ingen längtan och jag känner inget behov. Jag tycker det är så skönt att vara före detta rökare! Sedan är jag ju otorligt tacksam över att min sambo har stått ut. Han som också har slutat med allt nikotin har kanske inte heller varit helt lätt att leva med den här tiden men det är en annan historia :)
Kramar
Det är mycket positivt som händer i kroppen också, absolut. Jag har plötsligt ett luktsinne, det är otroligt skönt att slippa planera när jag ska röka och framförallt njuter jag på jobbet när jag kan gå in på lektionerna till eleverna utan att lukta (stinka) rök. MEN (det kommer alltid ett men) det händer mycket annat också som jag förstår är en tillfriskning men som ibland kan vara ett helvete. Jag vaknade en natt för drygt en månad sen och hade en konstig hjärtklappning. Det rusade hejdlöst och slog väldigt oregelbundet. Eftersom jag har haft hjärtklappning som har varit stressrelaterat kände jag att det här var något annat. Jag provade med mina vanliga "knep", att slappna av, göra något annat, nonchalera det osv men ingenting hjälpte. Det slog så häftigt och olustigt att jag efter en stund tyckte att min andning påverkades, det gick liksom inte att dra efter andan utan jag var tvungen att "passa" in andetaget med hjärtslagen. Min sambo vaknade och vi bestämde att vi skulle ringa till sjukhuset vilket resulterade att vi fick åka in. På vägen dit avtog det och när jag kom fram var dubbelslagen borta. De tog lite prover men allt var bra så vi åkte hem. Det här var liksom början till de veckor som sen blev så jobbiga. Hjärtat har hållt sig lungt och jag är inte orolig att det ska komma igen, antagligen var det hjärtflimmer som man kan få ibland utan anledning och är helt ofarligt om det går över och mitt satt "bara" i ca 1.5-2 timmar.
Sen jag slutade röka har jag sovit lite oroligt och vaknat framåt morgonsidan och haft svårt att somna om men jag har sovit i alla fall. Plötsligt slutade jag att kunna sova. Somnade som en klubbad oxe och sov en timme sen var det kört. Slumrade lite, vaknade varje timme och hade svårt att slumra om. Sov bra när det var dags att kliva upp. Så här höll det på i 3-4 nätter och den 4e eller 5e natten sov jag som klubbad och sen började det om... Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli tokig. Att inte få sova påverkar hela kroppen och huvudet också. Jag gick som i en dvala, lutade omkull mig i soffan på personalrummet så fort jag fick tillfälle och hade kunnat somna direkt om jag hade fått. Efter några dagar börjar det påverka humöret, jag kunde börja gråta för ingenting eller explodera av ilska av ingen anledning alls. Och jag förstod precis lika lite som min omgivning. Samtidigt slutade magen att fungera, brödet jag bakade som funkat så bra blev plötsligt verkningslöst. Vågen började dessutom peka uppåt trots att jag åt nyttigare och rörde på mig. Jag blev glömsk på en helt annan nivå än det där vanliga "flokiga". Glömde saker jag normalt inte skulle ha glömt osv. Trodde jag skulle svimma flera gånger av trötthet. Kände att jag inte kunde lita på mig själv längre och även om jag gärna skämtade om det är det klart att jag var orolig. Efter ett par veckor började jag bli rädd att jag skulle hamna i en depression på allvar. Kände att jag var så otroligt psykiskt instabil och trots att jag försökte intala mig att det berodde på att jag inte fick sova osv for tankarna iväg. Och de var inte positiva.
Efter ca 2 veckor fick jag ett brev från sjukhuset att de hade upptäckt att mitt värde för sköldkörteln var för lågt och att jag skulle kolla det hos husläkaren efter ca 2 månader. Men jag såg ett samband med de symtom jag hade fått och beställde en tid hos läkaren. Nu hade jag väl oturen att träffa på en läkare som absolut inte såg något samband mellan de värderna och mitt mående utan trodde att allt berodde på att jag hade slutat röka. Han hade en teori om att alla rökare slutade mot sin vilja och att jag inte var något undantag och att jag hade inlett en sorgeprocess och då fick jag räkna med att må dåligt ett tag... Han lyssnade inte alls på min oro. Att magen inte fungerade sa han berodde på att ämnesomsättningen ändrades när man slutade röka och jag frågade då om det inte var sköldkörteln som styrde den. Och jo, det var det ju sa han men något samband fanns inte utan allt berodde på att jag hade slutat röka. Värderna togs om och 3 av 4 låg precis på den undre gränsen men inom normalvärde. Jag ville se vad jag hade haft när jag var till sjukhuset den där natten för att se om det hade gått upp något men ingen tycktes kunna hitta något. Jag behöver inte tala om att jag inte trodde ett dugg på läkaren va? Efter drygt en månad är jag övertygad om att nikotinet gått ur kroppen och en sorgeprocess... jo tack, jag känner inte minsta sorg över cigaretterna, däremot kände jag sorg över att behöva må sådär. När jag ringde sköterskan och ville ha provsvaren sa hon att det finns några tillfällen då man vet att värdet brukar ändra sig och det är vid en större livskris, när man slutar röka eller en tredje sak som jag nu har glömt. Hade varit himla enkelt om läkaren bara sagt det...
Nu har det gått ett par veckor och den sista veckan har jag sovit normalt igen. Jag vaknar ett par gången men somnar om. Magen fungerar felfritt igen och vikten har stannat av. Jag tror fortfarande stenhårt på
teorin att sköldkörtelvärdet ändras när man slutar röka men att det ställer in sig igen efter ett tag när kroppen inte får nikotin. Detta tar säkert olika lång tid men jag är övertygad om att det är så.
Inte en enda gång under den här tiden funderade jag på att börja röka, jag vill verkligen inte det. Men nog får det konsekvenser som jag inte hade en aning om tidigare och jag förstår till fullo att folk faktiskt börjar röka igen om de känt såhär. För om man känner sig minsta tveksam till rökstoppet är det nog inte värt det helt enkelt.
Jag måste bara upprepa det jag skrivit förut: Jag upplever inga svårigheter med att låta bli cigaretterna, jag känner ingen längtan och jag känner inget behov. Jag tycker det är så skönt att vara före detta rökare! Sedan är jag ju otorligt tacksam över att min sambo har stått ut. Han som också har slutat med allt nikotin har kanske inte heller varit helt lätt att leva med den här tiden men det är en annan historia :)
Kramar
Kommentarer
Postat av: Annie
Å så underbart bra du skrivit och formulerat Dig. Jag känner absolut igen mig i alla delar som du behandlat. Försöker hitta kickar i livet på andra sätt. Trött och trött hela tiden. Men---självförtroendet växer! :-)
Trackback
