Väntan...
Fredagen den 18 sept ringde telefonen halv fyra på morgonen och den långa, långa väntan tog sin början. Vattnet hade gått och dottern och sambon var redo för BB-besök.
Jag, den yrvakna blivande mormorn, tryckte först bort samtalet i tronatt det var sonen som ringde (!) Sonen på 8 år som sov, naturligtvis, i rummet bredvid. Tillbaka till mitt eget rum och det börjar gå upp för mig att det är dottern som ringer. Plötsligt slår mig tanken att det är 4 veckor för tidigt och i samma ögonblick infinner sig en oro och en ängslan som är svår att sätta ord på.
Som den givna hundvakt jag var fick jag snart besök av Sickan 5 år som är så mattekär det bara går att bli. Han såg lagom förvirrad ut när de lämnade honom här och åkte igen. Att sova var ju inte att tänka på men eftersom jag känner mig själv ganska väl försökte jag "lura" mig själv och Sickan genom att lägga mig på soffan och läsa en stund. Försökte intala mig att jag bara skulle läsa en stund men hade baktanken att jag säkert somnar ifrån boken. Den enda som blev lurad av det var Sickan... Han sov gott under bordet tills jag la ifrån mig boken. Då drog han igång med stora mattesaknaden. Ställde sig i hallen och började gnälla och försökta yla (han är inte begåvad med förmågan att yla men ger inte upp hoppet) Mig störde det inte för jag hade redan gett upp om att få sova men yngste sonen vaknade kl sex så vi stängde in oss i sovrummet och jag tror jag slumrade till fem minuter.
Resten av morgonen flöt på bra, jag höll mig sysselsatt genom att få sonen klar för skolan och skjutsa dit honom. Sällan har han skådat en så engagerad mamma... Den äldste sonen kom hit och vi pratade i munnen på varandra och bara väntade på att få höra nåt. Kvart över åtta ringde så den blivande pappan och talade om att värkarna hade börjat och att det var ca 4 min mellan dem. Skönt tänkte jag för då behöver det inte ta så lång tid innan det är klart... Han talade också om att visst, de tyckte att det var lite tidigt men allt lät bra med bäbisen och det fanns ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra. Efter samtalet var jag ut och rökte igen (för vilken gång denna morgon hade jag för länge sen tappat räkningen) Halv nio hade jag fått nog, måste bara prata med nån, och ringde till den blivande gammelmormorn för att tala om nyheten och hon tog emot nyheten lika yrvaket som jag hade gjort fem timmar tidigare. Hennes oro var lika stor som min och våra tankar gick till den blivande modern som vi visste hade en riktig påfrestning framför sig och vi höll våra tummar så hårt vi kunde för att bäbisen skulle vara okej.
Sonen och jag tog Sickan med till skogen för att fördriva en timme och det är alltid en fröjd. Hans glöd och energi får vem som helst att le. Hans favoritstubbe hittade han snabbt och varje gång blir vi förvånade över hur han orkar bära med sig den hela vändan runt. Han badar med den i varje liten pöl i skogen som det blir tillfälle till för att sen lägga den bredvid bilen igen när vi kommer tillbaka. Då vet han var han har den nästa dag liksom :-)
Tillbaka hemma igen kommer den blivande gammelmormorn och fikar med oss. Allt i ett desperat försök att fördriva tiden. Tankarna snurrar runt hela tiden och vi vågar nästan inte prata om vår oro att den här bäbisen är 4 veckor för tidig. Istället säger vi saker som att "det här går bra", "klart det är okej" och " de skulle ju se om det var nå fel och de är ju på rätt ställe".
Kl ett åker jag till skolan för att hämta sonen och tackar tyst mina gudar (om jag har några) för att han åker till en kamrat och leker. En helt underbar familj som jag gärna ser att han är hos och som gör att jag känner mig helt lugn när det gäller honom. Tillbaka hem och vandringen fortsätter. Tänker att mitt golv, från hallen genom köket och vardagsrummet kommer att se ut som Joakim von Ankas när han går i sina tankecirklar, en djup fåra. Efter mig kommer äldste sonen och vi går där fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med jämna mellanrum kommer telefonsamtalen och rapporterna från BB. Allt ser bra ut och dottern börjar få det ordentligt jobbigt. Jag känner att jag mest bara vill gråta. Jag vet att hon lider och kan ingenting göra. Jag tänker till och med tankar som "vad ska jag säga till henne och alla andra om den lilla inte klarar den tidiga födseln" och nästan ber till Gud att allt ska gå bra. Till saken hör att jag inte är troende men vad gör man inte.. Under dagen kommer också telefonsamtal och mess från andra vänner och släktingar som undrar om det inte är klart än. Min moster är i Hällefors på besök och där går de och väntar och brorsan bor i Småland och där går de också och väntar. Jag tänker att det känns som hela Sverige går och väntar :-) Och alla gör de vad de kan för att hålla modet uppe på mig.
För att sysselsätta oss med nånting bestämmer vi oss för att koka äppelmos, det är den blivande mammans favorit och vi gör så gärna något för henne just nu. Det känns ynkligt med just äppelmos men det känns ändå bra att kunna göra nånting. Den äldste sonens flickvän har kommit hem och hon tar sig an Sickan som börjar se aningen deppad ut för att matte aldrig dyker upp. Han orkar inte längre se glad ut när vi går förbi.. Vi beställer pizza att äta för ingen av oss orkar ens tänka tanken på vad vi ska hitta på att laga. Vi bara väntar att telefonen ska ringa och att det ska vara klart. Och telefonen ringer med jämna mellanrum (tur att den blivande pappan är rökare så han måste gå ut ibland) men det är inte klart och jag vet inte längre om de samtalen gör mig lugnare eller mer orolig. Det blir jobbigare och jobbigare för henne och framåt fem-tiden börjar de prata om att flytta in henne på förlossningssal så de kan ge ryggmärgsbedövning och jag tänker tack gode gud att det finns. Plötsligt känns hon som min lilla, lilla dotter som jag vill skydda från allt ont och maktlösheten är svår när jag inte kan göra nånting och vet vad hon måste igenom.
Kl sju på kvällen får jag rapport om att de lagt bedövningen men fick göra om den för det blev nåt fel första gången och än en gång lider jag med henne.. Men bedövningen tog och hon har till och med kunnat peta i sig lite att äta. Och med tanke på att det var nästan 24 timmar sen sist så var det nog välbehövligt. Den blivande pappan tror inte heller att det är långt kvar nu. Värkarna kommer tätt och de har effekt.
Minutrarna kryper fram och äppelmosen är klar. Två omgångar tar inte så lång tid som man gärna vill tro :-) Vi sätter oss vid idol för att försöka tänka på nåt annat men jag har hela tiden telefonen i handen. Det kommer många mess och den ringer ibland men ingenting från BB. Halv tio är jag grinfärdig igen, nu har vi inte hört nåt sen sju och jag börjar bli sjuk av oro. Varför hör de inte av sig? Har det hänt nåt? Vi försöker trösta varandra med att det nog är på slutet nu så pappan kan inte gå därifrån och ringa men oron släpper inte sitt grepp. Vid tio får jag den blivande morfarn att ringa upp till BB och fråga och han får prata med en vänlig röst som säger att hon ska säga åt dem att ringa oss här hemma. Kl tio får jag ett mess från mamma som undrar vad vi gör och det känns så skönt att hennes oro är lika stor som min. Jag har rökt och vandrat i min von Anka-fåra och varit nära att gråta hela dagen. Så hon kommer hit och vi dricker kaffe. Det har aldrig hänt att vi fikat vid den tiden och hon har nog inte druckit kaffe vid den tiden sedan hon var ung :-) På nåt sätt så känns det fint. Vi får också ett samtal från BB som säger att det inte är långt kvar nu och jag skyndar mig att önska dem lycka till och ber om ett samtal så fort det är färdigt. I samma stund får jag dåligt samvete för att den blivande pappan i så fall måste lämna henne men jag är för orolig för att ändra mig och jag tänker att han gör ju som han vill ändå :-)
Tio i tolv är kaffet urdrucket för länge sen och vi sitter med telefonerna i händerna. Svarar på mess från alla som undrar och bara hoppas att det ska ringa snart. Vi konstaterar att nu har det gått en timme sen sista samtalet och tröttheten gör sig påmind, men sova är ju inte ens att tänka på. Fem över tolv ringer telefonen och jag hör en mycket trött nybliven pappa som säger "nu är det klart och det blev en pojk" Vad jag svarar kommer jag knappt ihåg men jag var helt säker på att det skulle bli en tjej så jag frågar igen och han upprepar att det en son och att allt ser bra ut. Jag viker mig av lättnad och frågar hur min stackars dotter mår och det känns skönt när han säger att "jo, nu är det bra, när sonen kom upp på magen blev allt bra".
Drygt 20 timmars väntan är över och jag känner en stor lättnad och glädje över att ha blivit mormor. Jag känner också en stor respekt för min dotter för vad hon gått igenom. Plöstligt infinner sig en helt ny ork och ingen av oss är trötta längre. Vi pratar i munnen på varandra och far omkring som yra höns med våra telefoner fortfarande i högsta hugg men den här gången för att meddela alla att nu är det klart! Jag har blivit mormor och den långa väntan är över :-)
Svenska Hollywoodfruar
Apråpå dokumentären som går på tv just nu "Svenska Hollywood fruar" måste jag få säga några saker och sedan hylla Malin Wollin (kolumnist i Aftonbladet)
Redan från början funderade jag på varför tv bemödar sig med att visa något dylikt och har därför inte tittat på det heller men nu för tiden kan jag inte ens läsa Aftonbladet utan att bli irriterad :-) Inte nog med att de här "fruarna" får utrymme i tv, inte för att de har nåt innanför pannbenet att förmedla utan för att de är rika. Sedan får de utrymme i tidningarna där de får smutskasta varandra. Inte heller här används några vettiga argument eller någon talang som är värd att visa upp. Jag blir så trött! Och därför blir jag precis lika glad, som jag var irriterad för en stund sen, när jag läser vad Malin Wollin skriver om dem.
"Jag har dött och kommit till bimbohelvetet. Folk gnäller på tonårsbloggare, välkommen till Svenska Hollywoodfruar. /.../ Jag har tapeter på väggarna hemma med större djup och mer substans. Varför tänder folk på det här? Jag förstår att det är häftigt med rika människor, men när de har intellekt som en manet, tråkiga liv och inte njuter av god mat, vad är då poängen?"
Tack Malin, jag hade inte kunnat säga det bättre själv! Och dessutom ser jag på mina egna tapeter med helt andra ögon nu :-)
Signaler
I vår dagliga kontakt med andra människor sänder vi outtalade signaler och budskap till varandra. Detta sker hela tiden oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Men sänder vi de signaler vi vill? Och hur många människor är egentligen medvetna om vad de förmedlar?
Några exempel:
1. Under en spännande fotbollsmatch (där motståndarna ligger under) och en av "våra" spelare glidtacklar en av deras spelare hör jag en pappa ropa: Fram med kortet domarjävel och släng skiten av planen. Den här pappan gjorde uttalandet i stridens hetta och kanske var han inte så medveten om vad han sa men jag blir förvånad ändå. Vad sänder han för signaler till, framförallt, ungdomarna på planen? Att det är helt okej att säga vad som helst och att motspelarna inte är människor med känslor som är värda nåt?
2. På alla möjliga ställen (affären, skolan, tivolit, lekparken) hör jag ofta föräldrar "hota" sina barn, om du inte kommer nu så åker jag utan dig. Vad är det i vuxnas vardag som gör dem så stressade att de till och med hotar att lämna sina barn.. Och vad sänder det för signaler till barnen? Om jag inte är snäll så kommer mamma/pappa att lämna mig, då vill de inte ha mig längre för jag är inte viktigare än så?
3. I skolan ska elever i år 3 på gymnasiet göra sina projektarbeten. Tre elever går till sin lärare och har flera bra, genomtänkta idéer som i och för sig medför arbete för dem på fritiden och kanske är lite ovanliga när det gäller projektarbete. Det handlar om att göra en instruktionsfilm om hur man utför en säkerhetskontroll på en lastbil. Eleverna vill göra filmen så att det finns filmat hur man gör den, samtidigt som någon talar om vad de gör och efter varje sak kommer det en text där det står vad som utförts. Eleverna ville också göra filmen med en lastbil som är av nyare modell eftersom de, när de kommer ut i arbetslivet, inte kommer att arbeta med lika gamla bilar som finns på skolan. De har också fått tillstånd av ett åkeri att använda en av deras bilar. Det här lägger de fram för sin lärare som svarar: Här får ni tänka om. Projektarbetet ska genomföras med skolans material och det kommer att bli rörigt med allt det där på filmen. Eleverna försöker förklara hur de har tänkt men får till svar att det inte går.
Att läraren svarar som han gör kan naturligtvis bero på många saker, de kan t.ex ha en policy i skolan som gör att det inte är möjligt men när han inte ger någon anledning sänder han bara signalen att det är ingen idé att ni försöker med nåt annat än det jag har tänkt och ni ska inte tro att ni är nån eller kan nåt..
Det finns många exempel på lärare som säger nej till något därför att det går utanför deras egen ram av hur det ska vara. Men det står i läroplanen att vi ska uppmuntra kreativitet och ett kritiskt förhållningssätt och att vi ska uppmuntra eleverna att våga tänka själva och dra egna slutsatser!
4. Häromveckan fick jag höra talas om en alldeles strålande föreläsning som handlade om ungdomar och vilken skillnad det är för ungdomar nu för tiden om vi jämför med de som var unga för ca 30 år sen. Ett litet exempel: Då fick kompisarna vänta i trappen eller på rummet medans familjen åt mat, nu för tiden blir de ofta bjudna på mat eller sitter i alla fall med. Hemmet var då föräldrarnas och nu är det barnens (om vi hårddrar lite) Det framgick också i föreläsningen att ungdomar idag inte verkar vilja bli vuxna och ta det ansvar som ungdomar förr fick ta, de vill hellre softa och landa. Det här fick mig att fundera på vilka signaler vi idag sänder till våra ungdomar.. Hur roligt verkar det att bli vuxen när de ser föräldrarna stressa runt mellan jobb, deras egna och barnens fritidssysselsättningar och för det mesta beklagar sig över hur dåligt ställt de har och hur mycket det är att göra hela tiden? Hur många av oss lyfter fram fördelarna med att vara vuxen?
5. En elev skolkar och undervisande lärare går förbi i korridoren, tittar men säger inget till eleven. Vad sänder det för signaler? Det är helt oviktigt om du kommer på min lektion eller inte, vi saknar dig inte. Det är knappast troligt att den eleven dyker upp vid något senare tillfälle heller...
Det här bara några exempel som jag, och säkert ni också, möter varje dag. Små saker kan tyckas men för dem som tar emot såna här signaler varje dag är det inte småsaker och jag blir riktigt upprörd när folk i allmänhet, och vuxna i synnerhet, tycker att de har rätt att säga och göra vad de vill utan att fundera över vad det tysta budskapet blir. Jag förstår att det oftast inte är medvetet och att många inte har den självinsikt som behövs men ändå... Ta bara en sån sak som att avbryta någon när de pratar. Det tysta budskapet blir: Det du säger är inte viktigt.
Tillfälligt slopad karensdag?
Bakgrund i korthet:
Lärarförbundet vill ha tillfälligt slopad karensdag för att minska smittspridningen av svininfluensan. De menar att det i längden finns samhällsekonomiska vinster om en slopad karensdag får fler att stanna hemma tidigt. Sveriges kommuner och landsting tror å andra sidan att en slopad karensdag skulle ha en marginell betydelse för att minska smittspridningen. På debattsidorna i söndags ska sen en "expertpanel" bestående av tre personer utse en vinnare av debattörerna.
Så långt allt väl.
Det som retar mig så fruktansvärt är uttalandet som Jonna Bergh, chefredaktör för tidningen Glamour (!), gör:
"Man blir orolig när det antyds att det finns sjuka lärare som tvekar om de ska stanna hemma eller ej. Att bry sig mer om sitt bankkonto än om elevernas hälsa är aldrig okej"
(här är en varning till känsliga läsare på sin plats, risken är stor att det dyker upp ett ovårdat och onyanserat språk)
I vilken värld lever den bruden i??? Herregud! Som om det vore ett medvetet val att utsätta elever för en risk... I de flesta fall handlar det om att man faktiskt inte har råd att förlora inkomst, inte ens för en dag! Det handlar inte om att sätta sitt bankkonto före eleverna, det handlar om överlevnad! Som lärare, fritids- och dagispersonal m.fl. träffar man många, många barn/ungdomar i sin vardag och det kan bli mer än en karensdag på samma lön om man har otur och om vi skulle vara hemma när vi är "lättare" sjuka. Istället tar vi två alvedon och går till jobbet. Men det är klart, det uttalandet kan ju hon göra som sitter på sitt fisförnäma kontor med några få medarbetare och ett fett bankkonto som inte märker nån skillnad om hon är sjuk eller inte. Åh, vad arg jag blir!! För att tala klarspråk med damen i fråga så inte bara antyds det att lärare jobbar fast de är sjuka, det händer också, ofta! Och det gör de för att de inte har så mycket annat att välja på.
En av de andra "experterna" är Björn Eriksson (ni vet han, f.d. rikspolischefen) som säger att han inte förstår argumentet att just lärare skulle vara särskilt utsatta och frågar sig om inte situationen är lika för poliser, kärnkraftstekniker osv. Men det är väl klart att det är!!! Och för affärspersonal, busschaufförer, vårdpersonal och alla andra som träffar många människor i sitt yrke. Naturligtvis! Men de har väl ändå egna fackförbund som kan föra deras talan. Det ska väl inte lärarförbundet göra??
Två insikter om mig själv som jag gjorde under processens gång:
1. Varför blir jag så arg? Jo, därför att jag känner mig personligen kränkt av Jonnas uttalande, jag är ju lärare.
2. Eftersom Aftonbladet slog upp hennes citat så stort så har jag antagligen reagerat precis som de ville... ;-)
Livets vardag
I köket fick jag se att det stod glas på diskbänken så jag satte dem i diskmaskinen och fick se att den nästan var full så jag gick och tittade om jag hittade mer nånstans. Kom in i sovrummet och såg att just ja, jag hade ju inte bäddat idag. Började bädda sängen, hittade en tröja som skulle i tvätten så in med den på toa.
Väl på toa fick jag se att skräppåsen behövde tömmas och gjorde det. Tänkte för mig själv att den i köket är säkert också full så ut i köket och tömde den. Ner till hallen med soppåsarna och fick se att där såg det ut som sjutton, skor överallt, grus och gegga efter sista regnvädret. Ställde upp skorna och ut med mattan. Tänkte för mig själv att det är lika bra att jag dammsuger av. Upp efter dammsugaren, ner igen och dammsög. Lika bra att ta trappen upp också när jag ändå håller på. Och när jag ändå har tagit det så kan jag ju lika gärna ta resten av lägenheten också. Kom in med dammsugaren i sovrummet och fick se att där står ju sängen obäddad än, så nu bäddade jag.
Fortsatte min dammsugning och när den var klar kunde jag ju lika gärna torka golven också, vet att jag känner mig nöjd efteråt. Började spola i vatten i hinken då jag fick se att jag inte hade startat diskmaskinen än... Startade den och plockade ur slasken och fick se att jag inte har satt i en ny påse i sopkorgen, vilket jag antagligen inte hade gjort på toa heller, så tillbaka dit. Torkade så äntligen av golven och pustade ut.
Satte mig på balkongen och rökte. Fick syn på att bordet där ute verkligen behöver torkas av så in efter trasan och ut igen. På väg in andra gången såg jag svarta fingeravtryck på toadörren så jag sköljde av trasan och torkde bort dem. Tanken slog mig att fler dörrar antagligen har samma avtryck så jag gick ett varv.
Nu började en lätt irritation slå rot i mig och jag tänkte att nu struntar jag i det här och sätter mig vid datan en stund, det var ju ändå dit jag var på väg. Går till datan och sätter mig, helt utpumad, och ser då att mina glasögon behöver göras rena...
Samarbete myndigheter emellan
Har i min relativt korta lärarroll alltför många gånger sett barn som far illa av olika slag. Det är något jag får ha med i beräkningen som lärare. Men det gör det inte mindre smärtsamt att varje dag möta dessa ungdomar som jag ser mår så dåligt. Vissa av dem har föräldrar (en eller flera) bakom sig dit jag kan ringa om jag är orolig och vi kan ha en bra dialog som är till gagn för eleven och det ger också en uppföljning som jag tror är bra för alla parter.
Det finns dock elever som far mycket illa och som, av olika anledningar, inte har föräldrar bakom sig. Det här är absolut ingen kritik av föräldrar! Jag utgår alltid ifrån att alla föräldrar gör så gott de kan efter de förutsättningar de har eller som ges dem. I skolan har vi en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om vi ser att barn/ungdomar far illa. Detta görs också enligt min erfarenhet. I vissa fall tas också en kontakt med Bup (barn och ungdomspsykiatrin) och Hab (barn och ungdomshabiliteringen) Så långt allt väl. Det är när dessa instanser ska samarbeta som det någonstans brister. Istället för att handla om vad som är bäst för det enskilda barnet kommer det i många fall att handla om vem som har ansvaret. Eller jag skulle vilja säga vem som snabbast kan frånsäga sig ansvaret. Det är lite cyniskt och jag hårddrar en aning. Men problemet kvarstår. Alla instanser kan och bör kunna sina lagar och paragrafer men de utnyttjas inte till att hjälpa utan till att tala om för de andra att ”det här är nog inte vårt ansvar”. Och jag undrar var har det gått fel? När miste vi perspektivet för individen och började se om ”vårt” eget i första hand? Var tog medmänskligheten vägen? När blev vi så avtrubbade att vi slutade se att våra barn och ungdomar mår dåligt? När slutade de att räknas? Vad ska till för att det ska förändras...
