Dags för förändring
En skola för alla?
Skolan kommer nog alltid att vara föremål för en massa tyckanden eftersom alla har gått i skolan och tror att de vet bäst om den. Det beror antagligen på att alla tror att deras upplevelse i skolan är "rätt" och att det är sanningen. Efter att ha jobbat inom skolans värld ett tag (inte så länge som många andra, tog examen -07) så vet jag att skolan består av en massa sanningar och att den ena sällan är lik den andra.
Till grund för det här inlägget har jag läst följande artiklar med tillhörande kommentarer:
http://helahalsingland.se/soderhamn/bergvik/1.5124365-larare-knivskuren-pa-bergviksskolan
http://helahalsingland.se/soderhamn/1.5137621-blanda-elever-bast-for-alla
http://helahalsingland.se/ledare/1.5130624-rektorns-ansvar
http://helahalsingland.se/soderhamn/bergvik/1.5134412-hartikainen-atgarder-maste-tankas-igenom
Här kommer min sanning:
Precis som Laila Sjölund skriver är det ett komplext problem, många olika faktorer samverkar och när inte alla tar sitt fulla ansvar händer sådant här. Jag tycker för övrigt att hennes ledare är klockren.
Jag vet inte när det blev så "fult" att ha särskilda undervisningsgrupper och egentligen bryr jag mig inte om det heller. MEN hur kan vi tycka att det är rättvist att sätta alla elever i samma klass och kalla det inkludering? Här tas ingen som helst hänsyn till elevers olika behov och nu menar jag inte bara de elever som har en diagnos av något slag. Det finns elever som av andra orsaker inte klarar den miljö som en klass på 20-25 elever, många olika lärare och klassrum utgör. För mig blir det istället en exkludering där vi verkligen pekar ut enskilda elever för att de inte "passar in" och kan "sköta sig". Varför är det så fult att behöva olika saker? Kan vi inte bara tycka att det är okej att vara olika, kan vi inte bara tycka att det är okej att behöva olika saker och se till att alla får det? Vad är rättvisa egentligen? Är det verkligen att alla får exakt samma förutsättningar? För mig är det att alla får det de behöver... Hur många av er tror att den här killen, som knivhögg läraren, hade gjort det om han hade mått bra? Om han hade varit i en miljö som han behövde och fått sina behov tillgodosedda? Inte många tror jag...
En sådan här händelse får många konsekvenser för alla inblandade och det är lätt att sitta och prata om att "blanda elever är bäst för alla". Vilka är "alla"? Och vad krävs egentligen för att det ska fungera? Nej, i Söderhamns kommun har vi nu sagt så fint att alla ska inkluderas men det ges inga förutsättningar för att det ska fungera och personalen får inte vare sig tid eller utbildning för att ha alla i samma klass. Och tro mig, det sitter absolut inte i viljan hos personalen. Hartikainen pratar om att "åtgärder måste tänkas igenom" och det kan ju tyckas självklart men hur lång tid får det ta? Hur många elever och lärare måste gå till skolan med en klump i magen varje dag tills de har "tänkt igenom" saken och beslutat om åtgärder? Vidare säger Hartikainen: "Dessutom litar vi på forskningen som visar att det sämsta man kan göra är att ta en elev från sin invanda miljö". Det han missar där är att det var precis det de gjorde när de stängde ner de särskilda undervisningsgrupperna och det är precis det som vi nu ser konsekvenserna av...
Repris: Skolk i betyget eller inte?
Är inte det bra då?
Jo, för de elever som redan passar in i dagens skola och som skolkar vid enstaka tillfällen är det säkert en motivationsfaktor. Men är det verkligen de eleverna vi i första hand behöver hitta en lösning för?
Min bestämda och högst personliga åsikt är att det är ett uselt förslag. Det finns alltid en orsak till att någon elev skolkar och med det här förslaget lägger vi hela ansvaret på eleven själv. Vi fråntar skolan sitt ansvar och ger den möjlighet att sätta sig med armarna i kors och tycka att eleven får skylla sig själv. Den kan ju faktiskt välja att gå på lektionerna... Därmed har vi ytterligare skuldbelagt en redan skuldbelagd elev som inte har kunskap, mognad och resurser att själv ta tag i sina problem. Det rimmar dåligt med "En skola för alla" och "individuell anpassning" som det så tjusigt står i våra styrdokument.
Ett annat perspektiv är att människor faktiskt förändras. En "strulpelle" i skolan kan växa upp till den mest ansvarsfulla person men ska då dras med sitt skolkbetyg och därmed alltid bli påmind om sina misslyckanden.
Ett tredje perspektiv är vad vi sänder för signaler. Är det verkligen rätt väg att gå, att straffa och hota. Vad vill vi att dessa ungdomar har med sig in i vuxenlivet och vad vill vi att de ska förmedla till sina barn? Vad vill vi ha för samhälle?
Jag har många argument för att det här är ett dåligt förslag men i huvudsak går de ut på att vi nu för tiden inte är tillåtna att bry oss om människan bakom ett beteende, vi är inte tillåtna att behandla alla elever som egna individer med egna lösningar på egna problem och det får absolut inte ta tid att lösa något. Och om sen eleven själv är delaktig i sin problemlösning och vi provar olika alternativ innan vi hittar rätt, ja då heter det att det daltas. Nej, om inte eleverna förstår sitt eget bästa så är lösningen att straffa in de i rätt mall så de också börjar uppföra sig "normalt". Betyg i skolk och betyg i ordning och uppförande.. vad är nästa förslag?
Som jag sa förut är detta min högst personlig åsikt och jag kommer också att vara en av de lärare som hösten 2012 skriver in skolk i betygen men jag kommer aldrig att ge upp kampen för ett mänskligt samhälle och en mänsklig skola där eleverna är med och påverkar sin framtid.
Tacksamhet? Ja, men inte just idag.
Jag hatar att säga hejdå, jag avskyr verkligen att lämna nära och kära bakom mig eller att behöva vinka av dem när de åker, jag hatar att ha sonen med sambo och deras söner så långt bort. Ja, jag vet att 40 mil inte är hela världen och ja, jag vet att jag borde vara tacksam för att vi kan åka till varandra relativt ofta och en annan dag ska jag fokusera på hur tacksam jag är för att vi kan ses och hur roligt vi har när vi träffas. Jag ska tänka på hur stolt och glad jag blir när tvillingarna springer emot mig och vill upp i famnen trots att vi inte ses så ofta. Jag ska också känna tacksamhet för att tvillingarna har föräldrar som tar hand om dem så bra. Och framförallt ska jag känna tacksamhet för att vi älskar varandra och har en tät, nära kontakt oavsett hur ofta/sällan vi ses. Jag VET att jag har många saker att vara tacksam för och det ÄR jag också men just idag vill jag bara skrika:
JAG SAKNAR ER OCH VILL ATT NI BOR HÄR!
Och en sak till: Jag älskar er <3
Lite boktips för lässugna :)
Tänkte jag skulle lägga ut lite boktips till er som är lässugna :) Böcker har lästs i vår bokcirkel som nu förhoppningsvis får ett par nya medlemmar. Vi har varit lite för få ett tag så när en eller två är borta får vi ställa in men nu har hoppet väckts att faktisk kunna träffas en gång i månaden.
Tema: Nutid
Jonas Moström "Mirakelmannen" Deckare skriven av en författare från Sundsvall. 5e boken i samma "serie" men man kan läsa de fristående.
Lars Kepler "Eldvittnet" Oerhört bra bok som inte går att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.
Anne Holt "1222 över havet" En typisk Anne Holt-deckare.
Alex Schulman "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" Större kärleksförklaring än så får man inte va?
Tema: Sex
Caroline Engvall "14 år till salu" Gripande.
Ann Söderlund "Men vi knullar ju ändå inte" Om konsten att leva tillsammans med någon.
Tema: Kärlek
Paulo Coelho "Alkemisten" Om kärleken till sig själv och att följa sina drömmar.
Johanne Hildebrandt "Förbannade fred" Första boken "Älskade krig" rekommenderas också.
Agneta Sjödin "Ett ljus i mörkret" och "Flickan från paradiset" Agneta kan inte bara vara programledare, hon kan skriva också.
Theodor Kallifatides "Kärleken" En bok utan tid och rum av en författare som har invandrat till Sverige men som använder språket bättre än alla infödda svenskar jag vet.
Stig Claesson "Vem älskar Yngve Frej" Inget för den som vill ha action, men en oerhört ödmjuk bok.
Någon som är sugen att delta i bokcirkeln? Hör av dig. Nästa tema är Musik.
Sköt om er!
Favorit i repris...
Här kommer ett inlägg som jag skrev i maj 2010. Alltså 2 år sedan. Inte mycket har förändrats sen dess tydligen. Statusarna och gruppen som jag beskriver i inlägget har ändrats lite till dagens facebook men inte mycket annat... Jag blir så trött på att så många människor inte orkar/kan/vill tänka själva att jag inte orkar skriva ett nytt inlägg, jag ger er en favorit i repris helt enkelt...
Till alla er som verkar ha ett otroligt stort behov av att tala om hur mycket ICKE-RASISTER ni är....
Är förvånad igen.. Borde ha lärt mig och borde veta vid det här laget att när det gäller vissa frågor är vissa människor otroligt inskränkta. Människor som jag tycker om och respekterar men när det kommer till invandrare kan dessa, oftast kloka, människor inte längre tänka klart.
En relativt nybildad grupp på facebook heter "vi som INTE tycker att svenska flaggan och den svenska nationalsången är rasistiska" En grupp som från början (tror jag) ville uppmana folket att börja fira sin nationaldag ordentligt. Bra tanke tänkte jag, blev nyfiken och gick in och kollade. Men jag skulle ha låtat bli... loggen är full av inlägg om invandrare, nu får det vara nog-citat och att ta seden dit man kommer osv. osv. Och plötsligt var mitt goda humör som bortblåst. Det alla dessa människor, och säkert alltför många som gått med i gruppen, har glömt är att det inte är invandrarnas fel att vi inte firar nationaldagen. Vi svenskar har aldrig haft en tradition att fira nationaldagen som t.ex norrmännen gör. Det är klart att vi kan ändra på det, men det är faktiskt upp till oss själva... Och OM det ska göras kanske det ska göras för att vi är stolta över vårt land, inte för att markera mot invandrarna...
Några ord om nationalsången på skolavslutningen också: Några har tydligen varit med om att den sjöngs förr tillbaka, själv har jag inte ens fått lära mig den i skolan så antagligen beror det på var i Sverige man gått i skolan. MEN de som ropar efter den nu har tydligen inte varit med om en skolavslutning på senare tid. Den skiljer sig ganska mycket från hur det var längre tillbaks. Nu för tiden får elever själva uppträda med sånger de övat på ganska länge, klassvis och solo. Det brukar vara några speciellt utvalda sånger om sommaren och som barnen/ungdomarna själva har valt. I högre stadier får vi ofta avnjuta någon ung talang på sång eller instrument. Det är en underbar känsla att se detta istället för några stela psalmer som ingen har nån relation till. Men kanske skulle vi lägga till nationalsången så att våra invandrarbarn också får en chans att känna sig stolta över sitt land? Och visst är det konstigt att med stigande invandring stiger också rösterna som kräver att vi ska sjunga nationalsången på skolavslutningarna. Var fanns alla ni förut???
På facebook pågår just nu också en massa smygrasistiska statusrader som slutar med "kopiera detta om du vågar". Ett exempel:
"UPPMANAR ALLA ATT 6:e JUNI PÅ NATIONALDAGEN KL.12.00 GÅ UT Å SJUNG VÅR NATIONALSÅNG PÅ GATOR & TORG I PROTEST MOT ATT DEN EJ FÅR SJUNGAS I SKOLORNA. FATTA VÅR NATIONASÅNG ÄR INTE RASISTISK. ÄR DU EN MES ELLER VÅGAR DU KOPIERA DETTA OCH VARA MED OCH KÄMPA ???"
Förutom att just den här statusraden är taskigt formulerad så är det här ingenting annat än ännu en av alla de saker som sverigedemokraterna vill att vi ska tro på... Vem har, menar de, bestämt att nationalsången inte skulle få sjungas på skolavslutningar? Har tanken ens slagit dem att skolorna själva har valt bort den? Och när slutade människor med att tänka själva...?
Jag önskar att människor som ägnar sig åt denna smygrasism var öppen för argument och fakta.. Just nu är allt detta bara osmakligt, respektlöst och omoget. Om svenska flaggan och nationalsången är rasistisk eller inte beror faktiskt på hur de används...
4 månader
Häromdagen (1 maj) var det 4 månader sen rökstoppet och när jag ser tillbaka och försöker summera den tiden så har den gått så himla fort samtidigt som vissa sekvenser känns som en livstid.
Jag kan inte säga att jag kämpar längre, det känns inte som jag har kämpat speciellt mycket alls med att inte röka. Det var nog kanske i början, första två veckorna, sen har det bara flutit på. Det andra "runtomkring" att sluta röka hade däremot kunnat knäcka mig tror jag. Drömmarna (läs: mardrömmarna) i början, sömnsvårigheterna, krånglet med magen, viktuppgången och att vi dessutom var sjuka stup i kvarten var ju saker som alla var för sig hade kunnat få mig att röka igen om jag hade velat. Men jag gjorde inte det :) Idag är jag glad för att jag stod ut även om jag fortfarande brottas med vikten (och kommer väl att fortsätta med det ett tag eftersom vågjäveln vägrar röra sig neråt) och jag tycker att det är skönt att kunna stå bredvid någon som röker utan att känna den minsta avundsjuka som jag alltid gjorde "förr" när jag försökte sluta röka. Idag tycker jag verkligen att de ska vara avundsjuka på mig :)
Min tillvaro idag är lugnare, mindre stressig. Jag behöver inte planera min rökning och jag behöver inte stressröka innan vi ska åka eller gå in någonstans och framförallt behöver jag inte gå ut och röka på jobbet. Jag är helt enkelt en lugnare människa. Och visst dyker det upp tillfällen när jag känner att det vore "bra" om jag hade rökt. Det är sådana gånger när jag känner mig "låst" och "fast" och jag inte längre kan skylla på att jag ska gå ut och röka. Men de blir färre och färre. Jag blir också duktigare på att säga ifrån utan att ha en ursäkt.
Jag kämpar också på med mina promenader och mår verkligen bra av att röra på mig. Börjar till och med få ett behov av att komma ut varje dag och dit trodde man ju inte att lata jag skulle komma någongång :) Och om någon funderar över maten så äter jag fortfarande GI och ja, jag fuskar fortfarande ibland.
Så ska jag summera den här tiden så måste det bli: trots att 4 månader är en ganska kort tid känns det som det var en livstid sedan jag var rökare :)
Ha en bra kväll :)
Tiltad och fixerad.
I 5 veckor nu har jag ätit GI-kost och tagit minst en 30 minuters promenad varje dag. Man kan då tycka att jag skulle minska i vikt men icke. Jag gick ner 1.5 kilo till en början men nu har jag ökat 1 kilo igen. Och vet ni vad? Idag klev den sunda sidan fram och från och med nu skiter jag i det! Jag börjar bli helt tiltad och fixerad vid vikten. Hela dagar blir förstörda för att vågen står still eller visar ett halvt kilo mer än jag vill och det är ta mig sjutton inte hälsosamt. Jag kliver på vågen flera gånger om dagen för att visa att jag inte alls har gått upp mer i vikt och blir förvånad över att jag inte har gått ner. Allt kretsar kring hur mycket jag väger och vad jag stoppar i mig. Tiltad och fixerad.
Jag har runkeeper på min telefon och den visar hur långt jag har gått, hur fort jag går en kilometer på i genomsnitt och hur många kalorier jag har bränt. Jättebra! Till en början... Men fröken lagom kommer inte fram här heller så hur mycket jag än försöker inbilla mig att jag har den på för att se hur långt jag har gått så vet jag ju att jag har den på för att kunna öka tempot lite till för varje promenad. Jag kan alltså inte ens ta en promenad utan att tävla med mig själv. Den sunda sidan av mig förstår ju också att förr eller senare kommer det ett misslyckande eftersom ingen människa kan gå fortare och fortare hela tiden, det finns ju en gräns för hur fort man kan gå liksom. Återigen tiltad och fixerad.
Det som stör mig med min kropp just nu är att magen är "plufsig". Så nu har jag en ny plan och nu får ni väl sucka lite och tänka: Jaha ja, nu har hon en plan igen :) Så här ser den ut i alla fall:
- Jag ska fortsätta att äta GI-kosten eftersom jag mår så mycket bättre av den. Äntligen fungerar min mage! Och jag märker direkt när jag ätit för mycket socker eftersom magen blir som en ballong och det känns som tarmarna inte får plats. Känns som tusen nålar. Och först nu kommer jag på att så var min mage ofta, ofta förut. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag fått sådär ont efter att jag har ätit och har inte försått vad det beror på. Nu vet jag. Dessutom äter jag så mycket god mat nu för tiden att det är värt det bara därför. Måste bara upprepa att jag fuskar ibland och det kommer jag fortsätta att göra.
- Vågen åker inte ut, men jag kommer inte att titta på den (eller stå på den) mer än max en gång/14 dagar. Ofta, tycker säkert ni men lite koll måste jag ha ändå :D
- Promenaderna fortsätter. Men utan runkeeper för jag vet ju att när jag jobbar går jag 3.3 km och på lediga dagar går jag 4.6 km. Jag fortsätter så ett tag. Varför? Ja, inte för att gå ner i vikt utan för att jag mår så otroligt mycket bättre när jag rör på mig och för att jag är piggare.
- Så har vi nu den "plufsiga" magen kvar... Jag lägger på en övning för magen och en för ryggen så får vi se om det ger resultat. Annars återkommer jag väl med en ny plan, ni känner ju mig nu :)
- Till sist så måste jag ställa om mitt huvud på vad som egentligen är min idealvikt, tror att min hjärna spelar mig ett spratt när jag tror att den är på 58-60 kilo. Det var nog när jag var yngre kanske om det nånsin har varit det. Kan ju vara en tiltad och fixerad idealvikt. Jag är ju trots allt 170 cm lång.
Väl mött igen snart, förhoppningsvis lite mindre tiltad och fixerad :)
Avundsjuka
Jag har valt att sluta röka och för det känner jag mig jättestolt. Det betyder inte att jag begär att alla andra ska tycka det. Jag slutade inte för min egen skull i första hand utan jag slutade för min sambos skull (läs tidigare inlägg) men jag håller uppe med rökningen för min egen skull. Jag har själv mött många rökare som har slutat medans jag själv fortfarande rökte och varit otroligt avundsjuk på att de kan men inte jag. Men inte en enda gång har jag ironiserat eller kritiserat deras beslut för att sätta mig själv i bättre dager så snälla låt mig också slippa det.
I samband med att jag slutade röka bestämde jag mig för att jag skulle börja röra lite på mig också och till en början gick det väl sådär. De sista två veckorna däremot har jag varit frisk och känt en otrolig motivation så nu har jag kommit igång riktigt bra enlig mina mått mätt. Och jag gör det med mina mått, enligt mina förutsättningar och inga andras. Så snälla låt mig få vara stolt över det här. Jag mår så otroligt mycket bättre och känner mig motiverad till att fortsätta. Just nu funderar jag och dottern på att delta i vårruset i maj och för mig har det varit något som jag inte ens skulle ha tänkt på för bara nån månad sen.
När man slutar röka är en viss viktuppgång tydligen ett måste av flera orsaker och jag är inget undantag. Men snälla sluta döm mig för att jag funderar på min vikt fast jag inte är överviktig. Låt mig få avgöra om jag behöver gå ner ett par kilo eller inte.
För att gå ner några kilo i vikt har jag bestämt mig för att äta enligt GI-dieten. Nu vill jag för sista gången säga: jag mår bra av det! Jag vet att jag behöver kolhydrater också men jag äter kolhydrater, jag har bara tagit bort de snabba kolhydraterna som får kroppen att producera insulin som i sin tur binder fettet och gör att man går upp i vikt. Jag är en vuxen människa, jag kan avgöra det här själv. Och snälla, låt mig åtminstone slippa alla kommentarer om den här kosten från de som själva är överviktiga...
Jag dömer inte er för hur ni lever, äter och rör på er så snälla låt mig slippa era fördömanden och kommentarer. Jag är medveten om att det beror på att ni är avundsjuka men ibland gör det ont ändå. Så antingen gör ni något åt era egna rök-rörelse- och/eller matvanor så kan vi stötta varandra eller så tycker jag ni ska vara tyst om mina. Jag har gjort något som är bra för mig och det kan ni också göra istället för att "gnälla" på mig.
Till alla er som stöttat mig och visat er glädje för min skull och som till och med uttrycker sin stolthet över det jag gör (och ni är många fler än de andra) vill jag verkligen säga: TACK! Tack av hela mitt hjärta, ni är guld värda!
Fusk :)
Jag kan däremot, redan efter en vecka, konstatera att jag antagligen så småningom kommer att minska även på "fusket" eftersom jag så tydligt känner att jag mår mycket bättre utan allt socker i kroppen. Jag är mycket piggare i både kropp och själ. Jag känner mig lättare, eller hur jag ska beskriva det, inuti. Okej, jag ser själv att det börjar låta flummigt men kanske kan ni förstå hur jag menar. Min sambo säger att han märker stor skillnad på mig. Istället för att vara helt slut när jag kommer från jobbet så ler jag fortfarande och kan ställa mig vid spisen och fixa mat utan att sucka. Och det beror inte på att jag ger mindre på jobbet för där ger jag alltid allt. Jag är fortfarande helt slut när det är dags att sova men inte tråkigt utmattad-orkar inte mer-slut, utan nöjt trött och avslappnad.
För första gången sen jag slutade röka känner jag att jag börjar få en bra balans mellan allt, jag orkar det jag vill göra helt enkelt :)
Fler förändringar
Jag har inte hittat nån universalmetod utan har helt enkelt börjat äta GI-inspirerad mat. Att jag valde det har flera anledningar. Min dotter, svärson och svärdotter äter det här så jag började läsa om det. När jag (vi) äter snabba kolhydrater förvandlas det till socker i kroppen (det visste jag naturligtvis redan) och för att få ner sockernivån i kroppen producerar den insulin (vilket jag också visste) men det som fick mig att verkligen haja till och som jag inte hade en aning om förut var att insulin är ett hormon som binder fett. Så ju mer kolhydrater vi äter (åtminstone jag är uppväxt med att ha lärt mig att vi ska äta mycket kolhydrater) desto mer insulin producerar kroppen och med det lägger vi på oss det fett vi också har stoppat i oss. Nu vet inte jag om min förklaring blev så glasklar men för mig blev det logiskt vilken kost jag skulle rikta in mig på. Att jag sedan älskar alla grönsaker och andra konstigheter (som matvete, bulgur osv) gör ju valet ganska lätt. Nu inbillar jag mig inte att bara maten kommer att göra att jag går ner i vikt så jag har verkligen ansträngt mig för att komma ut på en promenad varje dag ocksåm hur trött jag än är. Tack och lov har jag varit frisk en vecka nu :)
Att förändra kosten när man har kräsna barn kan ju tyckas besvärligt och det har väl alltid varit min ursäkt för att inte ändra på något men det är faktiskt inte svårt alls. Här hemma låter vi dem äta det de är vana bara. Vi skriver en matlista som vanligt och så utgår vi från den. Om det står köttbullar så äter vi det. Kokar pasta till barnen som vanligt medan vi fixar ett annat tillbehör bara. Själva matlagningen blir inte avancerad alls, hur svårt är det att koka lite pasta eller några potatisar bara? Personligen har jag fått en nytändning när det gäller att laga mat på köpet liksom. Men för att underlätta för er som inte riktigt förstår hur jag menar och för min mamma som var intresserad men som inte riktigt orkade fundera tänker jag nu skriva upp vad vi har ätit i veckan så kommer ni att se att det inte alls är så krångligt :)
1. Fisk i ugn med en påse färdig fiskgratäng på. Runt fisken la vi broccolibuketter. Det serverade vi med matvete, wokgrönsaker, fetaost och coleslaw (som kanske är det godaste som finns)
2. Stek (som vi gjorde i lergryta), bulgur blandat med wokgrönsaker, coleslaw, fetaost och bearnesås. Till förrätt åt vi en avokadohalva med svartpeppar, keso och romcaviar.
3. Köttbullar med grönsaker i ugn: Paprika, röd lök, färska champinjoner, zuccini och fetaost.
4. Köttfärslimpa med wokgrönsaker i ugn. Sallad (sallad, tomat, gurka, majs och fetaost)
5. Fisk med purjolök, broccoli, ost och grädde i ugn. Serveras med matvete, sallad och coleslaw.
6. Stekt kassler med grönsaker i ugn (se ovan)
7. Hamburgetallrik: Hamburgare med alla tillbehör utom bröd och pommes frites. Istället blev det de numera populära grönsakerna i ugn spetsade med vitlök.
Ofta räcker det med att äta sallad eller wokgrönsaker till. Men coleslaw måste jag bara rekommendera för det är verkligen suuuuupergott!
Steken med alla tillbehör :)
Tack för mig!
Trött
Varning för känsliga läsare för här kommer ett "gnällinlägg". Jag är så trött! Jag ÄR glad att jag har slutat röka och fördelarna ÄR fler än nackdelarna och jag VET att det ena inte har med det andra att göra men ändå..
Sen jag slutade röka har det ena avlöst varandra, jag har varit sjuk och sonen har varit sjuk, vi har gått i omgångar. Och när vi inte har varit sjuka så pågick allt det där med sömnen och magen så ja... det känns som vi varit sjuka hela tiden. Och jag vet att det känns mer än vad det verkligen är men jag sa att det var ett gnällinlägg.
Just nu sitter jag med en huvudvärk från helvetet rent ut sagt. Illamåendet som följt mig sen i söndags kväll har gett med sig litegrann och jag kan nu vara upprätt utan att känna mig kräkfärdig. Positivt! :)
Men jag är så trött på att inte känna mig som "vanligt". Jag orkar ingenting av det jag tycker är roligt och det jag verkligen vill göra. Jag är trött på att precis komma igång med mina promenader för att bli liggande eller instängd med sjuk son. (och ja, han är 10 år men ni vet hur det är med sjuka barn) Den underbara sambon jag lever med har rustat den lilla hallen alldeles på egen hand (fick god hjälp med golvet, tack Mats) för jag har inte orkat. Och det får jag dåligt samvete för. Jag vill ju. Jag älskar mitt jobb och från mitt lärarperspektiv kan jag inte vara på en bättre skola för jag har allt utrymme jag vill till att hjälpa eleverna på det sätt jag anser bäst men just nu orkar jag ju inte ge alla precis det jag vill. Det går ingen nöd på dem, jag vet det också, men jag vill ju så gärna ge det där lilla extra också. Och jag är trött på att inte orka/hinna. Idag skulle jag ha hämtat älskade lilla Theo på dagis eftersom hans mamma jobbar och pappa är nyopererad men det gick ju inte, jag tog mig knappt ur soffan. Och jag ville ju... Sonen är utan gympaskor och jag skulle ha varit ut och köpt nya men jag inte tid och ork. Jag har ett pysselrum med några pågående projekt men det finns inte tid och ork, jag har en väninna som precis börjat sälja Tupperware och vill ha pary men det finns inte tid och ork, jag har en sambo som verkligen förtjänar bättre än att hela tiden få stå för markservice och allt annat men jag har inte ork, på jobbet håller vi på och utvecklar en massa nya idéer till hösten och jag känner mig jätteengagerad men jag har ingen tid och ork. osv osv osv. Ja, ni fattar va? Superstressad hela tiden liksom och ändå händer ingenting.
Så nu börjar jag om på noll. Jag nollställer alla förväntningar både av mig och på mig. Imorgon åker jag och jobbar med hjälp av alvedon i mängder och sen gör jag det nödvändigaste och det jag orkar. Resten får vänta helt enkelt. Sen åker jag hem och gör det jag orkar och vilar resten. Allt annat får så lov att vänta. Jag tänker ta en sak i taget och göra så gott jag kan och det måste räcka just nu.
Sådär ja, gnällinlägget är över för den här gången. Tack kära läsare, nu känns det bättre :)
Testar
Känner för att förändra utseendet på min blogg idag så nu har jag gjort det :) Återstår att se vad ni tycker :)
Ni som läser här ibland har förstått sett vad jag har gjort men som det kontrollfreak jag är så måste jag ju tala om också:
Först så ändrade jag bakgrundsfärgen till rosa (istället för blått, helt ooootroligt egentligen) Jag har också tagit bort kategorierna "episoder" och "bokcirkel/boktips" eftersom jag aldrig skriver i den första och för att jag helt enkelt inte känner för att skriva i den andra längre :) Jag kommer nog att lägga till boktips-kategorin igen för antagligen så kan jag inte låta bli att lägga ut ett boktips då och då :)
Två funderingar såhär på måndagskvällen bara. Jag lyssnar mycket på radio när jag åker bil och i ett par nyhetssändningar har jag hört följande:
1. Det är totalstopp efter en olycka på E4an och alltså begränsad framkomlighet.
Så hur var det nu? Totalstopp eller begränsad framkomlighet.
2. Kan komma så mycket som 2 dm nysnö under det närmaste dygnet.
Någon som sett gammal snö falla ner?
Och förresten så ska jag åka till Kristinehamn på onsdag och hälsa på Toffe, Emma och mina härliga barnbarn Noel och Leon :)
Kramar
Börjar se en ände
Det är mycket positivt som händer i kroppen också, absolut. Jag har plötsligt ett luktsinne, det är otroligt skönt att slippa planera när jag ska röka och framförallt njuter jag på jobbet när jag kan gå in på lektionerna till eleverna utan att lukta (stinka) rök. MEN (det kommer alltid ett men) det händer mycket annat också som jag förstår är en tillfriskning men som ibland kan vara ett helvete. Jag vaknade en natt för drygt en månad sen och hade en konstig hjärtklappning. Det rusade hejdlöst och slog väldigt oregelbundet. Eftersom jag har haft hjärtklappning som har varit stressrelaterat kände jag att det här var något annat. Jag provade med mina vanliga "knep", att slappna av, göra något annat, nonchalera det osv men ingenting hjälpte. Det slog så häftigt och olustigt att jag efter en stund tyckte att min andning påverkades, det gick liksom inte att dra efter andan utan jag var tvungen att "passa" in andetaget med hjärtslagen. Min sambo vaknade och vi bestämde att vi skulle ringa till sjukhuset vilket resulterade att vi fick åka in. På vägen dit avtog det och när jag kom fram var dubbelslagen borta. De tog lite prover men allt var bra så vi åkte hem. Det här var liksom början till de veckor som sen blev så jobbiga. Hjärtat har hållt sig lungt och jag är inte orolig att det ska komma igen, antagligen var det hjärtflimmer som man kan få ibland utan anledning och är helt ofarligt om det går över och mitt satt "bara" i ca 1.5-2 timmar.
Sen jag slutade röka har jag sovit lite oroligt och vaknat framåt morgonsidan och haft svårt att somna om men jag har sovit i alla fall. Plötsligt slutade jag att kunna sova. Somnade som en klubbad oxe och sov en timme sen var det kört. Slumrade lite, vaknade varje timme och hade svårt att slumra om. Sov bra när det var dags att kliva upp. Så här höll det på i 3-4 nätter och den 4e eller 5e natten sov jag som klubbad och sen började det om... Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli tokig. Att inte få sova påverkar hela kroppen och huvudet också. Jag gick som i en dvala, lutade omkull mig i soffan på personalrummet så fort jag fick tillfälle och hade kunnat somna direkt om jag hade fått. Efter några dagar börjar det påverka humöret, jag kunde börja gråta för ingenting eller explodera av ilska av ingen anledning alls. Och jag förstod precis lika lite som min omgivning. Samtidigt slutade magen att fungera, brödet jag bakade som funkat så bra blev plötsligt verkningslöst. Vågen började dessutom peka uppåt trots att jag åt nyttigare och rörde på mig. Jag blev glömsk på en helt annan nivå än det där vanliga "flokiga". Glömde saker jag normalt inte skulle ha glömt osv. Trodde jag skulle svimma flera gånger av trötthet. Kände att jag inte kunde lita på mig själv längre och även om jag gärna skämtade om det är det klart att jag var orolig. Efter ett par veckor började jag bli rädd att jag skulle hamna i en depression på allvar. Kände att jag var så otroligt psykiskt instabil och trots att jag försökte intala mig att det berodde på att jag inte fick sova osv for tankarna iväg. Och de var inte positiva.
Efter ca 2 veckor fick jag ett brev från sjukhuset att de hade upptäckt att mitt värde för sköldkörteln var för lågt och att jag skulle kolla det hos husläkaren efter ca 2 månader. Men jag såg ett samband med de symtom jag hade fått och beställde en tid hos läkaren. Nu hade jag väl oturen att träffa på en läkare som absolut inte såg något samband mellan de värderna och mitt mående utan trodde att allt berodde på att jag hade slutat röka. Han hade en teori om att alla rökare slutade mot sin vilja och att jag inte var något undantag och att jag hade inlett en sorgeprocess och då fick jag räkna med att må dåligt ett tag... Han lyssnade inte alls på min oro. Att magen inte fungerade sa han berodde på att ämnesomsättningen ändrades när man slutade röka och jag frågade då om det inte var sköldkörteln som styrde den. Och jo, det var det ju sa han men något samband fanns inte utan allt berodde på att jag hade slutat röka. Värderna togs om och 3 av 4 låg precis på den undre gränsen men inom normalvärde. Jag ville se vad jag hade haft när jag var till sjukhuset den där natten för att se om det hade gått upp något men ingen tycktes kunna hitta något. Jag behöver inte tala om att jag inte trodde ett dugg på läkaren va? Efter drygt en månad är jag övertygad om att nikotinet gått ur kroppen och en sorgeprocess... jo tack, jag känner inte minsta sorg över cigaretterna, däremot kände jag sorg över att behöva må sådär. När jag ringde sköterskan och ville ha provsvaren sa hon att det finns några tillfällen då man vet att värdet brukar ändra sig och det är vid en större livskris, när man slutar röka eller en tredje sak som jag nu har glömt. Hade varit himla enkelt om läkaren bara sagt det...
Nu har det gått ett par veckor och den sista veckan har jag sovit normalt igen. Jag vaknar ett par gången men somnar om. Magen fungerar felfritt igen och vikten har stannat av. Jag tror fortfarande stenhårt på
teorin att sköldkörtelvärdet ändras när man slutar röka men att det ställer in sig igen efter ett tag när kroppen inte får nikotin. Detta tar säkert olika lång tid men jag är övertygad om att det är så.
Inte en enda gång under den här tiden funderade jag på att börja röka, jag vill verkligen inte det. Men nog får det konsekvenser som jag inte hade en aning om tidigare och jag förstår till fullo att folk faktiskt börjar röka igen om de känt såhär. För om man känner sig minsta tveksam till rökstoppet är det nog inte värt det helt enkelt.
Jag måste bara upprepa det jag skrivit förut: Jag upplever inga svårigheter med att låta bli cigaretterna, jag känner ingen längtan och jag känner inget behov. Jag tycker det är så skönt att vara före detta rökare! Sedan är jag ju otorligt tacksam över att min sambo har stått ut. Han som också har slutat med allt nikotin har kanske inte heller varit helt lätt att leva med den här tiden men det är en annan historia :)
Kramar
Positivt för det mesta
När jag hade varit rökfri en vecka skrev jag i min blogg att jag kände mig fri och det är fortfarande känslan. Jag känner mig fri. Fri att göra precis vad jag vill och fri från något som styrt mitt liv länge nog. Det är verkligen positiv att inte röka. För det mesta...
MEN... (det kommer alltid ett men) kroppen reagerar på olika sätt som inte alltid är så lätta att hantera. Vikten till att börja med. Nu har jag gått upp 3 kilo och jag vet att de flesta av er inte tycker att det är någonting och det kanske det inte är men jag känner mig plufisg när allt sätter sig på magen och byxorna sitter åt osv. Och naturligtvis är det inte just 3 kilo som är problemet utan min rädsla att gå upp mycket. Typ 14 kilo som jag gjorde förra gången jag höll uppe med rökningen i 3.5 år. Ni som följt mig från början vet ju att jag också la in promenader för att minska risken för viktuppgång. Numer så har jag ökat ut det till att dansa Zumba varannan dag och ta en rask promenad varannan. (Har någon dag ibland när jag bara vilar också) Dessutom försöker jag tänka på vad jag äter, jag har utökat frukt och grönt och försöker dricka mycket vatten (vilket går sådär). Jag äter fortfarande mycket chips men det har jag alltid gjort. Men eftersom jag faktiskt försöker att förhindra att jag ska gå upp i vikt så tycker jag det känns lite orättvist att jag ökar ändå.
En annan sak som jag upplever som jobbigt med att sluta röka är att jag inte sover som jag ska. Sover oroligt och vaknar flera, flera gånger varje natt. Ibland så ofta som en gång i timmen. Sover dock alltid gott när klockan ringer kl 06.00. Var fjärde-femte natt sover jag som en stock, ungefär som i ren utmattning. Nu har jag "löst" problemet med att så fort jag får tillfälle så vilar jag middag en stund, slumrar 15-20 min och blir som en ny människa (nåja nästan i alla fall) Jag hoppas bara att det här med sömnen ger med sig för ibland tror jag faktiskt att jag ska bli tokig. En annan sak som hjälper mig att sova är att ta ett glas vin eller två, då sover jag som klubbad. Men som jag hoppas att ni alla förstår tänker jag inte börja med det som sömnmedel, jag bara konstaterar fakta :)
Den tredje saken som jag upplever som oerhört jobbig är att magen inte fungerar som den ska. Säkert beror det på att tarmrörelserna minskar eller nåt sånt men en så grundläggande sak som att få gå på toa är inte längre en grundläggande sak hos mig utan en lyx som inte inträffar tillräckligt ofta. Och alla som har haft såna problem vet att om magen inte fungerar så fungerar inte människan heller speciellt bra. Hela jag kommer ur gängorna. Nu tror jag att jag har kommit till rätta med det här problemet genom att baka eget bröd med linfrön i, det verkar så än så länge i alla fall (läs: hela den här veckan)
Inget av de här sakerna kommer att få mig att börja röka igen. Det kan nämnligen inte vara så att jag måste röka för att få det här att fungera. Jag måste tro att det blir bra så småningom och försöka hålla ut de här dagarna när det känns överjävligt och jag bara vill gråta.
Som jag började med att skriva är det mesta ändå positivt. Jag är lugnare inuti, jag orkar mer, jag har lust att göra olika saker och jag bara älskar att ha kommit igång lite. Zumba är nog bland det roligaste som jag har provat. Tyvärr håller inte mitt knä för att göra det mer än varannan dag men det får räcka. Vi har också varit och köpt oss ett promenadband för ibland så passar det helt enkelt inte med en promenad ute. För övrigt var det mycket jobbigare än jag trodde att gå på ett sånt band. Lutningen gör att det verkligen "tar" bra både när det gäller flåset och baksidan av låren och vaderna. Andra saker som är positivt och som jag verkligen njuter av nu för tiden är att äta frukost i lugn och ro. Jag äter länge, länge och verkligen njuter av att kunna sitta länge istället för att stressa ut och röka hela tiden. Ljuvlig känsla och kanske den bästa av dem alla. Det är också "roligare" att ta hand om mig själv på något sätt. Har inte analyserat var den känslan kommer ifrån men det kan gälla så banala saker som att smörja in mig ordentligt efter att jag har duschat. Antagligen har det med att mitt självdestruktiva drag har gett med sig lite i och med att jag inte röker de självdestruktiva cigaretterna längre (ni vet de där som man röker vid tillfällen som man vet att man absolut inte borde, de där man röker för att nästan vara taskig mot sig själv på något konstigt sätt) På något sätt tycker jag att jag är värd lite ompyssling. Jag har också lättare att njuta av att göra det jag vill och ibland är det att inte göra någonting. Det är en nästan obeskrivligt skön känsla när jag en helgkväll kan ta en dusch och sen bara krypa i morgonrocken och lägga mig i soffan under filten och glo på tv och faktiskt tycka att det är helt okej.
Kramar :)
